Att skriva ett skittråkigt inlägg
Jag tror mitt nattliga analysskrivande gjorde sig gällande under dagens filmvisning/föreläsning, för jäklar vad ögonlocken var tunga på mig i dag. Det mesta läraren sa gick in genom ena örat och ut i det andra (kan ju hoppas på att det tog vägen genom Joannas öra då och stannade där inne bland allt ludd). Att vi dessutom fick se den gamla screwballkomedin His Girl Friday med två ADHD-journalister (varav den ena spelades av Cary Grant) gjorde väl inte saken lättare. Kan lätt konstatera att screwball inte är riktigt min likör, så att säga.
Det är riktigt lockande att krypa ner under täcket med purrisarna och ta en skön powernap, men egentligen vill jag sätta mig ner och finslipa lite mer på filmanalysen innan jag lämnar in den. Det är förvisso bara en grund för en större hemtenta som ska in senare den här månaden och med andra ord inget som betygsätts för sig själv, men ändå känner jag att det finns småsaker som jag skulle kunna förbättra och slippa pilla med senare.
Men herregud, vilket tråkigt inlägg!
Plugg och sömn. Skitspännande grejer.
Nu har väl ni också somnat förstås.
Att kicka i gång veckan
Lång dag med föreläsningar och filmvisning väntar. Tror vi kör på från kvart över nio till någon gång runt fyra i eftermiddag. Tycker dock schemat ser suspekt ut, eftersom det hävdar att vi inte har någon lunchbreak överhuvudtaget under hela den tiden. Samma sak med morgondagen. Förmodar dock att det bara har uppstått en liten miss. Annars försöker de ha ihjäl oss, vilket inte är en omöjlighet i och för sig.
Har lite annat jag måste försöka hinna med i dag. Bland annat måste jag hoppa av kursen i ljudteknik, eftersom lektionerna helt enkelt krockar med mitt huvudämne. Ska dock se om jag kan hoppa på en annan distanskurs nu i efterhand. En kurs som jag gått tidigare, men som jag på grund av lite tidspress aldrig hann slutföra tyvärr. Vore kul om jag kunde göra det. Dock gnager tanken på att jag nog borde ta det lite lugnt och kanske strunta i att köra en extrakurs den här terminen, speciellt med tanke på panikångesten som lite olämpligt dök upp. Finns kursen kvar i höst så får den nog helt enkelt vänta på mig till dess.
Ska styra med lite nu innan det är dags att springa till bussen (och det får jag alltid göra, tidsoptimist som jag är). Hoppas att alla får en bra start på veckan!
Att inte riktigt se det neutrala
Jag kan ärligt talat säga att de bloggar i denna kategori som jag har råkat hamna på inte på något sätt är särskilt neutrala. För mig är det långt i från neutralt att sätta på sin lille pojke en klänning eller klä sin lilla tjej i Byggare Bob eller Lightning McQueen bara för att göra något slags statement. Det enda som händer är väl att rollerna blir ombytta och att flickor ska vara de tuffa och pojkarna små och väna. Neutralt blir det först när man börjar klä barnen på exakt samma sätt oavsett kön, men det ser man sällan.
För det första kanske det vore bättre att börja med tanken. Vår personlighet sitter knappast inte i kläderna. Min mamma klädde mig ofta i rosa och blommigt när jag var liten och ändå är jag ganska långt i från en typisk fnittrig tjej som sitter tyst i ett hörn och låter pojkarna styra. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Jag är nog både ganska högljudd och tar mycket plats. Och det trots flickiga kläder. Tänka sig!
Sen tycker jag att det är larvigt att låta barnen få vara slagplank för att föräldrarna ska få hävda sig. Vore det inte både enklare och mycket bättre att börja med sig själv i stället? Kanske maken skulle sätta på sig en blommig historia med volanger nästa gång han åker till kontoret? Inte det?
Vill man ha en förändring måste man alltid börja med sig själv.
Att inte ha något otalt
Givetvis går det inte att gå genom hela livet utan att det ibland skär sig mellan en själv och någon annan. Så simpla är inte vi människor att alla bara skulle kunna gå runt och le och vara trevliga mot varandra hela tiden. Man måste få ha rätten till att säga i från om man känner sig illa behandlad utan att vara rädd för att det ska bli en fnurra på tråden. Men efter det så är det, åtminstone för mig, oerhört viktigt att lösa den konflikt som har uppstått. Jag har vid ett par tillfällen de senaste månaderna varit med om situationer där just den där fnurran har uppstått och det har blivit tyst som i graven mellan mig och den andra personen och sådant får mig att må jättedåligt. Silent treatment är något utav det värsta jag vet, vare sig det handlar om att jag får den behandlingen eller om jag själv har varit för stolt för att våga säga förlåt och uppträder med tystnad i stället. Tystnad är det ultimata sättet att säga till någon att den inte är värd att ägna en tanke eller ett ord åt. Att personen i fråga är värdelös med andra ord.
Men jag har faktiskt vågat börja bryta den där tystnaden och det har varit värt hur mycket som helst att svälja stoltheten och faktiskt våga säga att man saknar att prata med någon och att man mycket hellre vill ha tillbaka sin vän än att gå runt och sura över skitsaker. Det fungerar dessutom i de flesta lägen väldigt bra. Och när man kan skratta åt saker tillsammans igen, så inser man ganska fort att den där tystnaden bara var bortkastad tid.
Så vill man må lite extra bra ska man alltid se till att det aldrig finns något otalt.
Somna aldrig osams med någon helt enkelt.
Att hitta små glädjekorn
Jag ogillar verkligen att vara en pessimist (även om vi alla har tillåtelse att vara det emellanåt när saker inte riktigt känns bra) och ingen gillar att omge sig med pessimister, så med den tanken tänker jag faktiskt bara försöka blicka framåt och ta vara på alla de där små och fina sakerna jag har i livet i stället. Tänker jag efter så finns det ganska många sådana och det är ju faktiskt de sakerna och ögonblicken som kommer kännas som de största när jag en gång tittar tillbaka på livet.
Egentligen är det ju så enkelt, även om det ibland är svårt att inse. Omger man sig bara med fantastiska människor i stället för energitjuvar, fokuserar på det positiva i stället för det negativa och gör saker som man vet att man mår bra av så brukar det mesta faktiskt kännas helt okej även i jobbiga stunder. Och i de bättre stunderna blir livet till och med ganska fantastiskt om man bara vågar hitta de där fantastiska människorna (och de har jag redan) och de där sakerna man älskar att göra.
Lite extra kärlek till de fina vännerna som har vågat sticka fram nosen och faktiskt tala om för mig att jag är bra och att jag är en fin människa nu när jag varit lite nere. Säger ni att det är så, så lovar jag att lita på er framöver. Ni är så himla underbara på alla sätt och vis. Ingen kan vara gladare än jag att få ha er i mitt liv.
Att vara vansinnigt vacker
Att leva med tårarna
De säger att jag är fin. Att jag är bra. Att jag duger precis som jag är.
Jag säger att jag tror att de ljuger.
Att vara förväntansfull
Jag är övertygad om att jag kommer älska This is gonna hurt minst lika mycket.
Nu får det hemskt gärna bli april.
Att få panik
Jag fick min första panikångestattack när jag var ungefär tjugo år gammal. Jag hade varit på bio med min dåvarande pojkvän och ett par kompisar. När vi står ute på gatan efteråt och småpratar med varandra märker jag hur jag börjar tappa fokus på omgivningen. Allting börjar gunga och jag kan inte längre höra vad folk säger för att rösterna är så långt bort. Andningen blir allt snabbare och till slut står jag och hyperventilerar med tårarna rinnande nerför kinderna. Ännu värre blev det när jag märker hur synen i snabb takt försvinner och allting blir kolsvart. Då var det bara jag instängd i min egen panikande kropp kvar. På något sätt lyckas min pojkvän få hem mig och slänga mig i soffan och där låg jag i ett par timmar och försökte lugna ner mig. Det var förmodligen en av de jobbigaste upplevelserna någonsin.
Det fortsatte hålla på så emellanåt i några år framöver. Speciellt på biografer, men också i butiker och i större folksamlingar. Sen försvann det. Poff. Borta. Fram tills i dag.
När jag gick inne på H&M i dag märker jag återigen hur allting börjar svaja och hur sorlet av människorna börjar försvinna längre och längre bort. Försökte först avfärda det som att jag kanske hade ätit dåligt, men när mina tankar började kretsa kring att jag skulle dö vilken sekund som helst förstod jag att jag hade åkt på ytterligare en attack. Bara sådär. Helt utan anledning. När jag i princip vinglade in i allting som stod runt mig fattade jag äntligen att jag nog borde ta mig ut därifrån. Snubblade ut ur butiken, satte mig på gatan och sakta men säkert gick det över. Jag slapp till och med hyperventileringen. Ringde dock både mamma och Johanna för att få dem att behålla mitt fokus och det funkade fint.
Sjukt jobbig känsla att behöva uppleva igen i alla fall. Hoppas att det bara var en engångsföreteelse, för annars innebär det att jag är i någon form av state of mind som jag inte borde vara i och jag har inte lust med varken terapi eller att hålla på och grotta ner mig i vad som egentligen är fel.
Men det återstår att se.
Att få sova ut
Sen på onsdag är det bara föreläsning på förmiddagen och sen är det äntligen "helg". Jag jobbar starkt med att övertyga mina kära vänner om att en utgång absolut är på sin plats på onsdag. Så nu hoppas jag att de är medgörliga. Annars får jag vifta med ögonfransarna och puta lite ledset med underläppen. Plan B är att klubba ner dem och släpa ut dem. Vilket som kan funka. Får väl se vilka knep jag får ta till.
Att analysera film
Jag har saknat er.
Att ha söndagsreflektioner
Egentid för min del brukar dessutom alltid resultera i lite reflektioner. Har mer eller mindre insett i dag att jag faktiskt mest sitter och väntar på att saker som jag vill ska ske ska komma att hända och alla vet väl att det inte riktigt funkar så. Vill man ha något eller vill få något att hända så är det bara man själv som kan se till att det blir så. Får helt enkelt försöka peppa mig själv lite hårdare, så att jag vågar fightas lite mer för det jag vill ha ut av livet. Svårare än så är det ju inte egentligen.
I morgon är det tillbaka till allvaret i skolan. Har en riktigt hetsig dag på tisdag (9-17), men i övrigt är det kort vecka som gäller. Tar helg från och med onsdag eftermiddag och det kan man ju inte annat än vara nöjd med.
Att våga dansa i regnet
it's about learning how to dance in the rain.
Jag vågar påstå att jag antagligen redan har haft min beskärda del av motgångar. Många som jag inte haft större kontroll över, men även en hel del som jag själv har sett till att jag fått stå öga mot öga med. Därför har de där två små korta raderna blivit det viktigaste mottot att leva efter för mig. Min syster sa till mig för inte så längesen att jag är av personlighetstypen som "lägger mig platt och spelar död" när motgångarna kommer och att jag gärna bara accepterar skiten. Det stämmer nog till viss del, men det var å andra sidan mycket värre för bara några år sedan. Det stämmer nog också att jag har en tendens att sätta mig själv i klistret, men jag vet med mig själv att jag har lyckats ta mig ur det mesta på egen hand också. Hur tufft det än har varit emellanåt.
En motgång jag själv satte mig i helt frivilligt, och som jag fick en hel del kritik för, var när jag valde att separera. Kritiken kom över det faktum att jag inte hade någon som helst plan för hur allt skulle lösa sig för mig. För andra var det ofattbart att jag inte hade löst situationen med ett boende innan jag släppte bomben, men för mig fanns aldrig en tanke på att jag skulle ordna allt sådant bakom ryggen på någon annan och sen bara försvinna på två röda. Det var mitt beslut och jag valde självmant att ta konsekvensen av det. Mycket för att jag har lärt mig att det mesta faktiskt alltid ordnar sig i slutändan. Om man har en i grunden positiv inställning till att saker faktiskt ska lösa sig, så brukar de också göra det. Att jag sedan fick leva ganska rotlöst ett tag gör mig inte så mycket, för allt löste sig. Precis som jag trodde. I stället för att slås ner av att saker skulle bli kämpiga försökte jag överväga och ta till mig de möjligheter jag i stället hade. Det betyder dock inte att det inte var kämpigt emellanåt eller att jag gick igenom det hela lättvindigt. Men likt tusan klarade jag av det, för att jag vet med mig att om man bara vågar kliva raka vägen in i skiten och ta en fight med det, så brukar man kliva ur det som segrare.
Det finns fortfarande situationer där jag spelar död, som syster sa, men mitt mål är att framöver, oavsett vad som än händer, våga slåss för min egen situation i livet. Att aldrig mer lägga mig platt och hoppas att saker löser sig själva. Och så borde alla människor resonera. Alla borde våga dansa i regnet lite oftare.
Att få sitt alias stulet
1. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att trycka ner andra människor på internet. Skriver jag till någon så är det för att jag vill tala om för den människan att han eller hon har skrivit något som jag har tagit till mig och tycker är bra.
2. Jag stavar inte som en femåring.
3. Jag är överlag skitdålig på att kommentera hos andra. Det händer otroligt sällan.
4. Min hemstad är Örebro och kollar folk upp IP-numret hos den som har kommenterat så är nog risken minimal att det kommer härifrån.
Jag har inte lust att lägga ner eller byta bara för att någon lite skitunge inte kan skilja på ditt och mitt eller rätt och fel. Det är skittråkigt att hela tiden få höra att jag skrivit det och det, men framöver tänker jag bara hänvisa till det. här Sen kan jag ju fortsätta hoppas på att personen i fråga ger sig snart och får tummen ur och skaffar sig en egen blogg.
Att söka efter lyckan
Paulo Coelho / Veronika bestämmer sig för att dö
Skulle någon fråga mig i dag om jag är lycklig så skulle mitt svar bli nej. Faktum är att jag nog skulle svara att jag aldrig någonsin har varit lycklig. Att jag är osäker på om jag någonsin kommer känna att livet är så där översvallande härligt. Jag har inte den läggningen. Jag fungerar inte på det sättet. Eller så är det helt enkelt så att synen på lycka i dag är något helt annat än vad det var förr.
Det Paulo Coelho skriver är fruktansvärt sant. Numera har vi alla förutsättningar att skaffa oss lycka i den allra ytligaste form. Vi kan köpa oss ett nytt utseende. Låta kniven ändra det som inte passar de rådande skönhetsidealen (jag har själv gjort det). Vi kan pressa våra kroppar på grymmet tills de når den fulländelse vi är ute efter. De allra flesta har möjligheterna till att skaffa sig den utbildning de helst önskar eller åtminstone skaffa sig en utbildningen som kommer ge bra mycket mer klirr i kassan i framtiden än ett jobb på en industri någonsin kommer ge. Och vi kan vältra oss i statusprylar och märkeskläder. Men allt det egentligen gör är att det för en kort stund fyller ett annars så ekande tomrum inom oss.
Jag vet med mig själv att jag kan känna stor glädje i korta stunder. Jag kan känna tacksamhet över händelser, minnen och framför allt över de människor jag omger mig med. Men lyckan är fortfarande svårfångad. För mig är den den absoluta tillfredsställelsen i livet. När man känner att man inte behöver sträva efter så mycket mer utan kan luta sig tillbaka och känna att man är nöjd med det man har. Men hur man finner den har jag ingen aning om.
Att bara vara
Bara ligga och dö i sängen. Skönt!
Att ha en underbar kväll
Jag hade världens bästa kväll. Johanna och jag styrde upp lite tacos samtidigt som vi gick och viftade med varsitt cocktailglas i handen. Sen käkade vi, drack en jäkla massa rödvin och breezers och bara hade det trevligt ihop med grabbarna. Lite senare dök även Mathias upp. Helt galet att vi faktiskt fortsatt hålla kontakten trots att det är fem jäkla år sedan vi sågs sist, men så himla kul att vi tog tag i det nu. Både jag och Johanna var lite småsliriga, så det mesta som flög ur munnen på oss handlade förmodligen antingen om snoppar eller porr. Tur att vi har gett upp det här med att försöka ha tajta kvinnliga vänskapsrelationer och inriktar oss på de som förstår oss, dvs grabbarna. De bryr sig inte ens om att skaka på huvudet åt oss längre.
Kvällen blev i alla fall jättebra och mysig. Och i dag lät Johanna mig sova ut lite extra länge. Sen var vi iväg en sväng till deras snart färdigrenoverade hus (inflyttningsfest på gång, woop!), käkade pizza med Patrik (som definitivt är av generationen porrskadad man) och sen var det dags för mig att sätta mig på tåget.
Världens bästa 24 timmar.
Det gör vi definitivt om snart igen.
De förstår inte det här med att rycka lite i håret eller en hand runt strupen".
Ett kort och sant konstaterande under gårdagen.
Att hänga med bästisen
Åh, folk kan nog aldrig någonsin förstå exakt hur jäkla bra den människan är. När vi träffades för ungefär nio år sedan och vi satt där mot tegelväggen på jobbet och frustade över våra eländiga liv så började en helt galet tajt vänskap som bara blir bättre och bättre för varje år som går. Ålderskillnaden har aldrig spelat någon roll, inte heller att vi tycker om helt olika musik, filmer eller böcker. Det som håller fast oss vid varandra tror jag är det där lite rastlösa i oss båda och vetskapen om att vi alltid gör vårt bästa, även om det skulle skita sig i slutändan. Vi resonerar likadant på det sättet. Att vi sen är klippt sluta i huvudet, inte har någon som helst hyffs och fason när folk är i närheten, kan säga precis vad som helst till varandra även om det innebär att den ena talar om för den andra att hon har en dålig dag rent utseendemässigt och att vi båda är storkonsumerare av vinboxar ("man får ta ett glas på vardagarna") gör säkert inte saker svårare för oss att älska varandra.
Min bästis är bättre än din bästis, så det så!
Att vara en nommare
Vet i tusan vad som har hänt med mig, men helt plötsligt är mat allt jag kan tänka på. Jag har gått från någon form av självsvält till ett totalt matkaos. Tanken på en påse chips är nästan orgasmisk. När jag i går hade satt i mig tre portioner mat och nio (!) knäckebröd och fortfarande kände att jag hade kunnat trycka i mig lite till började jag allvarligt att fundera på om det är något fel på mig. Inte för att det gör någon skada på mig med tanke på att jag är som ett litet snöre i kroppen, men fortsätter det så här får jag nog ta mig tusan ta och anställa mig en personlig feeder som får sitta och mata mig i sängen. Enligt Mathias är det nog dock så att det är just självsvälten som förmodligen slår tillbaka nu. Träningsfreaket har talat. Och han har förmodligen rätt. Han brukar ha det.
Har föreläsning under tre timmar i morgon bitti, sen blir det lunch med töserna och efter det tar jag helg. Underbart! Och det ska bli en sådan där riktigt lugn och skön helg. Inget krogspring, utan bara hemmamys. Ska pyssla med lite grejer här hemma som jag inte hunnit (velat, orkat, helt enkelt skitit i) med än och försöka sova några timmar extra på nätterna, eftersom det har varit lite si sådär med den biten senaste veckorna.
Och nu ska jag bara försöka undvika tanken på mer mat...
Att ha sönder saker
Slutade ett par timmar tidigare i dag än vad som var tänkt från början. Både jag och Joanna kände att det var onödigt att se The Wizard of Oz ytterligare en gång så vi smet hem när den skulle visas. Skönt som tusan eftersom jag har miljoner saker som behöver göras. Och då var det väl ännu mer tur att jag faktiskt var strong nog att säga nej till utgång ikväll, även om det tog emot lite. Men dels börjar ekonomin säga i från lite tack vare allt krogspring och sen har jag lovat mig själv att ta det lite lugnare på den fronten framöver. Eller ja, mest har jag nog lovat mamma det, men alla vet ju att mammors ord är lag så det är lika bra att lyda henne. Om det är någon människa på denna jord som kan få mig att känna mig som fjorton år igen så är det hon.
- Mamma, jag är faktiskt tjugoåtta...
- Visa det då, ungjävel!!
Hon bemästrar konsten "tough love" ganska bra kan man väl säga. Jag har t ex fått uppradat en lista med saker som inte får förekomma hos nästa kille jag träffar. Kan meddela att jag inte längre har så värst mycket att välja på, såvida jag inte beger mig ut i skogen och spanar runt på en dansloge. Känner att mamma och jag nog inte kommer att kunna mötas särskilt bra på just den här punkten. Hon har dessutom vid två tillfällen meddelat att hon inte längre vill ha någon kontakt med mig. Både de tillfällena har handlat om en tatuering. En tredje så kanske hon gör slag i saken. Bäst att passa sig. Men så där är det med mammor. Hårda är de, men tusan så ofta man måste ringa och meddela att mamma faktiskt nästan alltid vet bäst! ♥
Kom in på ett sidospår nu kände jag. Så kan det gå.
Att dansa med trollen
Att vilja vs. inte vilja
Har ni varit med om att ni har träffat någon och sen när det blir allvar från det ena hållet så drar sig den andra bort? Jag är övertygad om att det har hänt i princip alla någon gång. Jag har drabbats av det från båda sidor. Vill han, så vill inte jag. Vill jag, så vill inte han. Nästan alltid samma visa. Om och om igen.
Jag kan dra ett exempel. Jag träffade en kille för många år sedan som var jätterar och genomsnäll. Förmodligen en riktig svärmorsdröm om ni hade frågat min mamma. Men sen började han skicka blommor. Till dörren. Jag fick panik. Normalt sett skulle säkert en tjej bli överlycklig över att få blommor av en kille, men inte jag. Stackaren blev i stället tvärdumpad på grund av detta tilltag. Varför? Förmodligen för att jaktinstinkten sitter så jävla djupt rotad i mig. Det är helt enkelt inte roligt när en kille lägger sig platt framför en och erkänner att de vill ha en. Sjukt. Sjukt, men sant.
Och det är precis så jag fungerar när situationen blir åt andra hållet. Just för att jakten är det roliga. Visar en kille att han vågar springa i från mig, så blir det genast jäkligt mycket roligare att försöka följa efter. Behandla mig som en liten trasa (till en viss gräns) och jag är din för evigt. Ungefär.
Och det är så vansinnigt destruktivt egentligen, men som jag skrev så tror jag heller inte att det är helt ovanligt. Det värsta jag har varit om gällande just detta är nog en kille som jag träffade i fyra eller fem omgångar (och han hann ha två flickvänner emellan) för att vi var precis likadant funtade. Han hör fortfarande av sig emellanåt, sex år senare, för att han vill fortsätta den där destruktiva leken. Jag har dock tröttnat på just den jakten, så det får vara.
Så även om mitt innersta säger mig att jag vill träffa någon på ett seriöst plan om det överhuvudtaget ska vara något, så inser jag att jag kommer få problem om jag fortfarande fungerar likadant. Men det återstår väl att se.
Att ha valt rätt
Kan i alla fall konstatera att jag blev mer övertygad om att jag har valt rätt i dag.
Film är faktiskt vanisinnigt roligt ska ni veta.
Att hitta sig en byggarbetare
Så, sova eller uggla?
Tar nog och funderar på saken en liten stund...
Att studera film
Sen kan jag ju dock inte bli annat än lite skeptisk när vår lärare står och intensivt försöker övertyga oss runt tjugo elever om att filmvetenskap inte alls är onödigt att läsa: "Har man läst filmvetenskap kan man t ex jobba med transport".
För det är ju precis det vi alla vill göra.
Jobba med transport.
Att vara som du
Jag avskyr att mötas av din reflektion. Att stirra på dig och försöka förstå vad som är fel. Vad som gör dig till en så ovärdig människa. Att se och känna alla brister. Jag försöker finna dem hos andra, men ser dem bara hos dig.
Jag hatar förnedringen i att behöva stirra in i dina ögon dag efter dag. Att känna allting du känner. Att se allt du ser. Att mötas av alla dina intryck. Jag vill inte längre uppleva världen med dina ögon.
Jag vill inte vara som du.
Att fira födelsedag
Planen för kvällen är att köra slutspurten på hemsidan i första hand.
Sen om jag hinner tänkte jag faktiskt ta och se på en gammal favorit. Donnie Darko. Absolut en av de bästa filmerna som gjorts (tillsammans med Boondock Saints och A Beautiful Mind) och nu var det på tok för längesen jag såg den. Faktum är att jag inte ens har sett en film, serie eller ens kollat på TV sen jag separerade. Så det kanske kan vara på tiden nu.
Att bli förälskad i musik
Att sakna två tjejer
Så jag hoppas verkligen att vi kan ta och styra upp något väldigt snart. Och den helgen ska innehålla både lyktstolpar, trätrappor, jordgubbsvin, inbrott på skolan och en ek. Det ska vi se till!
Att läsa om en svart katt
Läs hela Edgar Allan Poes The Black Cat här.
Att ha den där hemmakvällen
Funderar på om jag kanske skulle ta och grotta ner mig lite mer i Edgar Allan Poes Complete tales & poems ikväll. Det är en extremt tjock och tung bok, så det är inget man bläddrar igenom på en kväll direkt. Men fantastisk är den. Gotisk litteratur överhuvudtaget är fullkomligt underbart. Lovecraft, Baudelaire, Stoker, Shelley. Ge mig en deckare och jag somnar på stört, men ge mig en bok med vidunderliga karaktärer och mystiska platser så är jag fast direkt.
Att bli imponerad
Men det mest klockrena måste ju ändå vara att jag nu även har lyckats med att blogga mitt i detta glada rus, vilket blir extra spännande eftersom alla vet att de enda som talar sanning är barn och alkoholister.** Jag var tvungen att läsa inlägget ett par gånger. Dels för att jag förundrades över att jag faktiskt kan vara så där smart på fyllan och ha så logiska åsikter. Dels för att det inte fanns ett enda jäkla stavfel. Jag är imponerad.
Och ja, jag står upp för det jäkla inlägget så här dagen efter*** också. För det är just det där jag har beskrivit flera gånger här i bloggen. Om den sjuka, vidriga köttmarknaden. Att ingen vill ta något på allvar och att det viktigaste är att man kan hitta någon för en kväll som man slipper se i ögonen fortsättningsvis. Och jag hatar det. Då sover jag hellre själv resten av livet. Faktiskt.
** Ni kan placera mig i valfri kategori. Jag själv väljer den andra.
*** Med dagen efter menas de 4-5 timmar senare när jag vaknar vid nio på morgonen och inte kan sova längre. Som vanligt.
Att vara seriös
Jag greppar inte riktigt saken med att använda ordet "seriös" i syfte att trycka ner någon annan. Få personen att känna att den agerar fel i en situation. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig kommer skämmas eller må dåligt över att jag ser seriöst på saker och ting. Om motparten i frågan har en annan syn på saken så är han välkommen att gå hem och dra något gammalt över sig (och med gammalt menar jag inte mig själv).
Antar att det är det som är det mindre tjusiga i att dras till yngre killar.
Kanske det helt enkelt vore så himla mycket enklare med en Dressmankille på 45 bast med gråa tinningar. Förmodligen.
Att känna tacksamhetsskuld
Har dock lite att pyssla med innan dess. Min lägenhet ser ut som något från andra världskriget, så nu sitter jag emellanåt och stirrar på dammsugaren och försöker hitta den peppen också. Mer svårhittad än alkoholpeppen bör dock erkännas. Frågan är om den ens existerar.
Sen bör jag väl ta mig upp till stan och botanisera på Systembolaget. Rödvinsboxen Umbala. En basvara i mitt hushåll tillsammans med nudlar, snabbmakaroner, falukorv och Bilanx torrfoder. Man blir inte så onykter för så lite pengar som med Umbala. Jag är evigt tacksam mot denna lilla box och funderar att namnge min förstfödde efter den i ren tacksamhetsskuld.
Ja, men då sätter vi väl i gång då!
Untz-Untz-Untz.
Att stå i valet och kvalet
Men, i alla fall, så är det ju så som jag tidigare skrev att lillkroppen min har sagt ifrån lite väl mycket de senaste månaderna och magkatarren borde väl egentligen vara bägaren som rinner över kan man ju rent logiskt tycka. Om det inte vore så att jag rent ut sagt är skitdålig på att lyssna på min egen kropp. Men då känner jag lite nu att det kanske är just det jag borde ta och börja göra. Det kanske inte vore en så jäkla dålig idé att bara stanna hemma och göra "ingenting". Och med "ingenting" menar jag att göra totalt meningslösa grejer, men som jag faktiskt tycker om. Dra i gång lugna listan på Spotify med akustiska gitarrer och raspiga röster. Ta världens längsta och varmaste dusch. Läsa många och långa kapitel i en av alla mina konstiga böcker. Äta galna mängder mat för att kompensera de senaste månadernas näringsbrist (har tappat ca 12 kg sen i början på september). Lägga mig i en renbäddad säng och stirra Tristan djupt i ögonen och ha Isolde intrasslad i håret. Blunda och bara få sova. Det enda som egentligen skulle saknas är nog kramar. Miljontals av dem. Om det är något jag saknar så är det nog just det.
Morgondagen lär i alla fall avgöra hur det får bli.
Båda alternativen är som sagt lockande.
Att få till det
Johanna: Har precis gjort äggmackor åt Doffe. Så nu hoppas jag att jag får mig nått ikväll.
Jaha, men det är ju jävligt kul att vissa har det så smidigt.
Men jag slipper ju åtminstone att bre någon annans mackor...
Att vara lite bitter
Och stressen den beror på den där underbara hemsidan som ska byggas. Dock har nu några kompletta idioter på universitetet kommit fram till att det var ypperligt lägligt att dra till med ett serverbyte och låsa oss ute från datasalarna. Hemsidan ska vara inlämnad klockan åtta i morgon bitti och vi är flera stycken som är rökta på den punkten. Men bara jag blir klar med den och kan släppa den biten, så lovar jag att gnälla lite mindre. Ogillar att känna mig så här pessimistisk. Man ska vara kåt, glad och tacksam. Inte hålla på och sura.
Så nu ska jag sätta igång med en liten snabbstädning och sen ska jag se till att jag lyckas bli klar med hemsidan. Så att jag kan släppa och se fram emot nya, spännande saker på måndag.
Att börja se samband
Börjar äntligen, såhär klockan fyra på morgonen, förstå mig på lite av hemsidebyggandet. Har inte lyckats få ihop några speciellt avancerade grejer, men det känns skönt att jag åtminstone börjar se lite samband bland alla koder. Har dock svårt att tro att det här är något jag kommer sysselsätta mig med i framtiden. Möjligtvis på hobbynivå om jag ens lyckas komma upp i den nivån.
Är registrerad på de nya kurserna nu och det ska bli så himla skönt med nått nytt. Blev överlycklig när Joanna visade mig vårt fantastiska schema för våren. Tydligen ska vi kolla på sjuka mängder med film. Och ha två eller tre tentor. That's it! Det enda som är lite trist är att klassen delas upp nu, eftersom vissa kommer köra allmän inriktning och andra filminriktning. Med tanke på mitt schema så råder det väl ingen större tvekan om vilket jag valde.
Och idag är det min födelsedag. Tjugoåtta år. Eller bara två år kvar till trettio som Johanna uttryckte sig. Helt galet. Borde förmodligen ha en biologisk klocka som tickar sönder vid det här laget, speciellt med vänner som har både två och tre barn, hus och ringar på fingrarna, fast den finns liksom inte där. Inte så tydligt som den "borde" åtminstone. Kanske har gått sönder. Får väl laga den med lite gaffatejp.
Med tanke på att jag ska vara i skolan skapligt i morgon, så borde jag nog krypa ner under täcket ett par timmar. Låter Mathias oerhört vänliga grattishälsning till mig få avsluta natten/morgonen:
Grattis sötnöt!
Du verkar inte en dag äldre.
Fast du ser äldre ut...
Tack för den! ;)
Att förakta sin dator
Har äntligen, äntligen lyckats installera Dreamweaver efter mycket om och men. Starta om datorn hit och upptäckta fel dit. Att min dator överlag är ungefär lika snabb och bra som de man hängde på Lunarstorm med i åttonde klass kan förmodligen vara en faktor det också. Har bara i dag fått en ytterst suspekt blåskärm och tvingats avinstallera ett program för att det kastade upp fönster med felmeddelanden ungefär var tionde sekund. De som vet hur jag fungerar är dessutom förmodligen medvetna om att jag har ett extremt dåligt tålamod. Så om inte en sak löser sig på fem sekunder så kommer det både högljudda stön, lite småvrål och armar som vevar i ren ilska (ungefär såhär). Ni kan ju tänka er hur det har sett ut här i dag då. Så om det är någon som sitter inne med lite för mycket pengar på banken och känner att de vill bidra till en ny dator åt mig, så är ni välkomna att höra av er så mailar jag mitt kontonummer. På stört.
Men nu så fungerar skiten åtminstone och jag ska väl sätta mig ner och åtminstone försöka få till färger, typsnitt och sånt meckimeck. Sen får de mer avancerade bitarna vänta till i morgon och på torsdag. Får nog åka in till skolan och sätta mig i alla fall. Här hemma blir det alltid så intressant att göra saker som att diska, städa, hänga på Facebook och sova när det egentligen ska pluggas.
Och blogga blir uppenbarligen ytterst intressant det med.
Skärpning!
Kan någon säga till mig, eller?
Att vara glad pannkaka
Vet inte om min kusin försöker insinuera något när hon mailar länkar till gratis dejtingsidor åt mig. Jag älskar dejtingsidor. Det är alltid lika spännande när ett nytt meddelande poppar upp med sådär lagom blygsamma frågor. Några klassiker:
Har du webbcam?
Och kan du tänka dig att strippa i den för mig?
Tycker du om att ta den där bak?
Gillar du golden showers?
Skulle jag kunna få bajsa på din mage?
Nej, nej, nej, nej och nej.
Det där med krogragg kanske inte är så fel ändå när jag börjar tänker efter...
Att förminska sig själv
Ibland är jag så förbannat feg. Så rädd för att ta upp för mycket plats i en människas tillvaro. Nervös över att vara överflödig eller i vägen. Så jag håller mig på min kant. Väntar in. Våndas.
För jag vill inte misstolkas. Vill inte att mina ord ska ses som en falsk sanning. Inte ta upp plats som jag inte är berättigad. Så jag krymper mig själv. Drar mig in i skuggorna.
Och väntar in. Våndas.
Att minnas ett liv
Om ni kallar det för mord så är jag er mördare.
Om ni klickar er in på länken ovanför kommer ni komma till ett tre och ett halvt år gammalt inlägg. Ett inlägg som skapade en enorm debatt och rörde runt i bloggvärlden på den tiden. Som väckte enormt starka känslor från båda sidor av saken. Och jag var enormt delaktig. Jag och Marijah stod hand i hand genom den stormen vi båda skapade med våra åsikter och med våra erfarenheter i frågan. Vi fick så mycket hat. Vi fick så mycket stöd. Det är en otroligt kontroversiell fråga att ta upp tack vare de skilda läger som finns. Antingen är du för eller så är du emot. Det finns sällan ett mellanting. Men det är en ständigt aktuell fråga.
Anledningen till att jag väljer att dela med mig av hennes inlägg just nu är för att på onsdag, på min egen födelsedag, är det nio år sedan jag satt på en stol i ett litet trångt rum på Motala sjukhus med två tabletter i min hand. Två tabletter som skulle få hjärtat att sluta slå på det barn jag bar inom mig. Det är förmodligen ett av de svåraste besluten jag någonsin tagit, men i dag är jag glad att jag valde mig själv. För genom att välja mig själv valde jag även det som var det rätta för det liv jag bar på. Jag var bara ett barn själv. Och nu, så många år senare, är jag fortfarande inte redo.
Det här är förmodligen något utav det mest öppenhjärtliga jag kommer att dela med mig av och det finns säkert de som kommer förfäras över hur man vågar erkänna ett sådant brott. För man är ju en mördare i så mångas ögon. Men jag står fast vid att jag är glad att jag valde mig själv. Hur mycket det än smärtade då och hur många tårar jag än har spillt, så valde jag att göra det rätta för mig själv. Och det kan aldrig någonsin vara fel.
Att inte få så mycket gjort
Jag åkte till skolan i dag med tanken att jag skulle få en himla massa gjort med min hemsida. Det gick väl sådär. Nog för att jag har en bra grund att utgå i från nu, men lite bättre hade jag nog kunnat lyckas. Att ett riktigt struntproblem ställde till det för mig en bra stund och att det sedan spårade ur lite lätt i klassen på en härligt omogen nivå de sista timmarna gjorde väl inte saken lättare. Å andra sidan var det längesen jag skrattade så mycket åt så låga skämt som i dag och sådant kan man väl aldrig få för mycket av. Blir att meckimecka lite extra hårt tisdag, onsdag och torsdag i stället. Från morgon till kväll.
Ska bli fantastiskt när den här veckan är över. Slut på denna kurs och början på en ny. Men där emellan ska det väl hinnas med lite annat. Jag fyller år på onsdag, så i går ringde pappa och meddelade att han och hans fru har planer på att dyka upp här någon gång i helgen. Dels för att fira lite, men också för att hjälpa mig få upp saker på väggarna äntligen. Jag och borrmaskiner går inte riktigt ihop nämligen. Inte heller går jag ihop med gardinstänger, mätning, vattenpass eller andra saker som antingen ska sitta rakt eller få saker att sitta rakt. Tur jag har min pappa som kan allt. Jag svär, han kan verkligen allt. Jag är ganska säker på att min pappa kan mer än vad din pappa kan.
Sen meddelade Johanna att hon kanske (och hon var jäkligt noga med att trycka på det där kanske) också kommer hit till mig i helgen. Självklart ignorerar jag fullständigt i att hon säger kanske och hoppar av lycka över tanken på att få ha min bästa kompis här hos mig en kväll. Få kramas, dricka vin, ljuga och kedjeröka. Åh, finns inte ord för hur mycket jag beundrar och älskar den människan. Hon som alltid vågar kliva raka vägen in i det hon tror på. Hon som alltid har stöttat mig, trott på mig och älskat mig villkorslöst genom en hel massa misstag och fortsätter göra det varje dag. ♥
Åh, nu blev jag sådär överdrivet sentimental och blödig. Speciellt eftersom jag samtidigt sitter och larvar med min kusin Alexandra i hennes syster Michaelas logg på Facebook. Skriver meningslösa saker med massa kärlek bakom. För att det är sådana vi är och alltid har varit. Barnsligt larviga och fullkomligt förälskade i vår vänskap.
Och Michaela, från och med i dag är det din och min dag. Inget annat, bara så du vet!
Att bli medveten om tystnaden
Det har aldrig varit så tyst här som när jag låg i sängen och lyssnade på regnet som dränkte mitt fönster i går natt. Jag har på något sätt inte hunnit med att vara medveten om det förrän nu. Hur kall och bred sängen känns och hur lätt det kan vara att vara kär i kärleken. Det är inte svårt att längta efter de där små sakerna. Andetag i nacken. En varm famn. Hud mot hud. Att bara vara närvarande med någon utan att behöva säga ett enda ord.
Jag kan längta efter fjärilarna i magen, nattliga SMS som visar att någon tänker på en och det fåniga i att ta tre timmar på sig att göra sig i ordning för att se så fin ut som möjligt. Att inte göra någonting tillsammans med någon och ändå känna att allting är precis så bra som det möjligtvis kan vara.
Samtidigt inser jag hur motbjudande det kan vara att ge sig ut i hela den där djungeln igen, där kärlek för en kväll köps med sliskiga drinkar och komplimangerna haglar tätare efter varje öl. Och jag är inte intresserad av att vakna i främmande sängar. Det lockar mig inte ett dugg. Jag kräver mycket mer djup än så.
Så jag väntar och fortsätter längta efter en varm hand i min i stället.
Att ha en sarkastisk mor
Jag: "Funderar på om man skulle slösa sin fritid på någon larvig kvällskurs."
Mamma: "Som vadå?"
Jag: "Lära mig spela gitarr kanske. Börja knyppla eller dreja."
Mamma: "Skulle nog vara bättre om du gick en kurs i ekonomi. Eller organisering. Någon jäkla trubadur lär du aldrig bli ändå."
Förstår inte alls vad hon menar.
Att hänga på Rock Bar
Snabbt inlägg innan jag ska kasta mig ner i jordens bästa och skönaste säng (hur det nu ska gå till med ett pälsdjur på varje kudde). Borde förmodligen varit hemma och tagit det lugnt i kväll med tanke på att jag har lyckats spräcka ett revben, men nej. Är man sugen på att gå ut så är man. Hängde med Jim och Patrik en sväng till Rock Bar, vilket visade sig vara ett riktigt soft ställe. Tänka sig att det faktiskt finns en bar i den här staden som har mina älskade Mötley Crüe hängandes på väggarna. Dock kan jag inte komma i från känslan av att jag är malplacerad på ett sådant ställe. Jag är hårdrockare i hjärta och själ, men jag är nog bra mycket mer mainstream och ordinär rent utseendemässigt än vad många andra är. Jag är inte direkt tjejen som springer runt med för stora t-shirts med favoritbandet och tjugo festivalband runt armen. Jag är bara jag. Oavsett vad jag lyssnar på. Och det är nog därför jag inte egentligen drar mig så mycket till människor som är "som jag", eftersom sådant är extremt oviktigt för mig. Bara för att någon älskar Mötley lika mycket som jag innebär det knappast att någon varmare vänskap automatiskt uppstår.
Men jag har som sagt haft en toppenkväll och kommer absolut gå dit fler gånger. Blev ju till och med kallad för Heavy Metal-tjej ikväll och det får väl tas som en komplimang (förmodar jag).
Sen att man möts av ett galet meddelande på chatten av sin absolut sjukaste killkompis när man kommer hem är ju helt fantastiskt: "Har du knullat nått sen du sket sist?"
Haha, nej?!
Jag har absolut de tokigaste, sjukaste, bästa och finaste vännerna i världen och det har de bevisat så mycket de senaste månaderna att jag blir alldeles varm i hjärtat av att bara tänka på det. Alla som inte har mina fina vänner borde vara galet avundsjuka! ♥
Men nej, sängen. Flytta på kattskrällena. Nu!
Att ha en theme song
Open my eyes when the day have died
I turned the world and I slept allright
Now my daymare is over I zip my jeans tight
Oh lord won't you bless this night
D-A-D / Sleeping my day away
Inser att det är få låtar som passar mig så bra som denna.
Nattuglan!
Att länka till något bra
Som jag nämnde är jag ateist och får Jehovas knacka dörr och Livets Ord ha pannkaksbussar på stan, så tänker jag inte vara sämre än att jag i stället propagerar för det förnuftiga som förhoppningsvis finns inom de flesta av oss. Christer Sturmark (ordförande för Humanisterna som driver kampanjen "Gud finns nog inte") skriver i sin blogg om "Den ofattbart cyniska tron" och det tycker jag alla ska gå in och läsa. >Klicka dig vidare här<
Överlag har hela den kampanjen massa bra saker att komma med, så kika gärna in på deras sida på Facebook också.
Att sova med spöken
Dry your eye
Soulmate dry your eye
Cause soulmates never die
Placebo / Sleeping with ghosts
Att ha drömmar
Vad är dina drömmar och mål med livet?
Det finns människor som vet exakt hur de vill att deras liv ska se ut och som också vet exakt hur de ska nå sina drömmar. Som ser till att deras liv fungerar efter deras plan. Sen finns det de som har impulser som sprätter genom hela kroppen och knappt vet hur dagen efter den andra kommer att se ut. Jag ogillar egentligen att få frågan här ovanför ställd till mig, för jag tillhör den senare kategorin av människor.
Det är inte så att jag absolut inte drömmer om saker. Tvärtom. Impulsiva människor har en tendens att drömma, önska och hoppas en hel del. Hela tiden. Men det är också så att de där drömmarna kan vara fullkomligt bortblåsta och kännas väldigt ologiska bara en kort tid efter att de uppkommit. Och det blir ett ganska omkringflackande liv av att vara sådan.
För bara några år sedan var jag helt omöjlig. Min mor slet i princip sitt hår för att hennes yngsta barn inte hade några som helst ambitioner och inte hade någon som helst koll på vad hon ville. Sen insåg jag nog att jag måste våga försöka. Att även om jag vet att ett stort beslut för mig kan innebära att jag en kort tid senare sitter mitt uppe i en situation som jag vantrivs med, som jag inte alls förstår hur jag någonsin kan ha velat vara delaktig i, så måste jag ändå våga ta det där steget. Annars kommer jag för alltid bara att stå och trampa grus på ruta ett.
Och jag vågade. För mig var steget att kliva bort från ett trist industrijobb till att sätta mig i skolbänken igen enormt. Men jag vågade och vet ni vad? Även om jag vacklar emellanåt, även om jag ibland kan finna andra saker som för stunden känns mer intressanta än det jag pysslar med i dag, så är jag ändå kvar och har kommit halvvägs. Och håller jag bara ut och låter impulserna lägga sig till vila igen, så inser jag att jag älskar mitt liv så som jag trots allt valde att låta det bli. Och det räcker än så länge. Jag har inget behov av att drömma mig mycket längre framåt i livet.
Sen kan man ju se drömmar som de där mer självklara grejerna man ska önska sig. Bröllop, barn, villa. Hela Svensson-biten. Det där som förväntas av en när man börjar komma upp i min ålder. Jag låter dock hela den drömbiten få vila långt bak inom mig. Den finns där, men är inte jättetydlig. Och jag har inte heller något behov av att plocka fram den, för jag är ganska övertygad om att den dagen jag står framför den personen som vill dela sådana drömmar med mig och vice versa så kommer de att komma upp till ytan utav sig självt och bli kristallklara.
Att vakna lite för tidigt
Jag blir inte klok på mig själv. Förr när jag drack kunde jag sova 12-15 timmar utan problem efter en kväll på krogen. Numera har det vänt totalt. Lyckades dyka under täcket vid fem i morse och vaknar pigg och glad redan vid nio. Värdelöst eftersom jag inte hade någonstans att vara förrän klockan ett. Sen kom fyllehungern ett par timmar försent så vid tio i förmiddags satt jag i min säng och hetsåt tacogratäng och nachos. Om någon hade sett mig hade de förmodligen blivit livrädda.
Gårdagen blev i alla fall kanon. Satt och förfestade hemma hos Sara fram till klockan var runt halv elva och sen drog vi oss iväg mot Strömpis. Träffade en riktigt konstig lirare i kön. En kvinna runt 60-årsåldern med blå pälsjacka och hennarött hår. Enligt henne själv hade hon tiotusen i plånboken som hon vill spendera på mig, Sara, Kelsey och Brittany i baren. Vi tyckte dock att hon var på tok för suspekt så när vi väl klivit in på Strömpis begav vi oss bort från henne fortare än kvickt. Man vill ju inte vakna upp efter ett Rohypnolrus på ett snuskigt hotell i Slovakien och inse att man sålts som slav.
Sen när jag var ute och rökte gled Juan från Spanien fram till mig och förklarade på knackig engelska att jag var snygg. Frågade om det var han som var Don Juan. Det var det tydligen. Besviken över att Don Juan såg ut som en kasse skridskor med hål i botten gled jag snabbt in i värmen igen till trevligare sällskap.
Men överlag var det mycket dans, skratt, tequila, leopardbyxor med dålig passform och babbel som kvällen bestod av. En perfekt kväll. Ingen som var ledsen, ingen som skulle bråka. Alla var bara glada. Synd att det är så få gånger utekvällar slutar så lugnt.
Efter att ha gått här hemma och tjurat över min uppenbara sömnbrist (och jag mådde väldigt mycket bättre än vad jag förmodligen förtjänade), så drog jag mig in till skolan runt ett. Fixade det sista plocket med grupparbetet och satt och lyssnade på Sara och Joanna som slet sitt hår över att de inte lyckas länka sin flash-applikation till en hemsida. Oerhört mystiskt dock. Jag fixade mitt på två minuter utan några problem, men jag kan inte heller hitta vad som är felet med deras.
Nu ska jag bara ta det lugnt och skönt resten av kvällen. Det jobbigaste jag kommer att göra är förmodligen att sätta mig och skissa på min hemsida, så att jag kommer någonstans med den. Blod och döskallar var det ja. Skönt stereotypiskt. Eller kanske inte.
Att slira på en onsdag
Litet snabbt inlägg bara innan det är dags att kasta sig in i duschen.
Tror att jag har lyckats vända tillbaka dygnet nu äntligen efter både jullov och sjukdom. Nackdelen med det är jag nu vid halv fem på eftermiddagen känner mig skittrött och det funkar inget vidare när jag ska ut och slira med vännerna i kväll. Förhoppningsvis kanske en ordentlig kalldusch kan väcka mig till liv igen.
Har egentligen inte gjort så mycket vettigt idag förutom att tvätta och springa upp till stan med Sara en sväng förut. Borde förmodligen ha städat med tanke på att jag fortfarande snubblar över flyttkartonger, men är man långsam så är man. Försöker övertyga mig själv om att katterna tycker att de är roliga att leka tittut i, så att det nog är bäst om de står kvar ett tag till, eller hur?
Förprulandet flyttades dock från min lya hem till Sara, så jag ska vara där runt sju och sen beger vi oss troligtvis mot Strömpis senare på kvällen. Ska bli intressant att se om min engelska fungerar lika bra efter en tetra citronvin. Förmodligen kommer jag själv att tycka att mina skills är fulländade medan folk runt omkring lär vara mer tveksamma. Man blir alltid skitduktigt på allting enligt sig själv när man fått i sig lite. Jag brukar t ex bli jättebra på saker som att gå rakt utan att trilla in i saker, prata utan att sluddra, inte bli aggressiv och att inte kasta skor på folk.
Och nu väntar tvättstugan på mig igen och sen är det dags att plocka fram peppen!
Untz-untz-untz.
Att sakna något
Ytterligare ett tema på blogglistan handlar om saknad och när man som jag har flyttat sitt liv och lämnat både familj och närmaste vänner ett antal mil bort finns det mycket att sakna. Varma sommarnätter på min balkong tillsammans med Joanna, en flaska vin och HIM som strömmar ur högtalarna, långa nätter utan mål i bilen tillsammans med Michaela, kedjerökning och skitsnack med Johanna och skräckfilmskvällar i soffan med popcorn hos Alexandra. Saker är alltid så okomplicerade med de här fyra människorna och jag saknar att ha dem omkring mig. Och det där är lite svårt, för jag har jätteproblem med att finna människor här som jag kan relatera till på samma sätt som dem. Faktum är att jag nog aldrig kommer att göra det. Jag vet ibland inte ens om jag vill det. De är liksom den fundamentala kärnan i hur jag definierar mig själv i dag, roten som har format mig. Och då vill man gärna inte släppa inpå andra människor lika nära, för då kan de orsaka kaos.
Ibland önskar jag att man var femton igen. Innan vuxenlivet började ställa krav och man bara kunde vara med sina vänner. Hela tiden. Smygröka bakom en ladugård, bli småfnittriga på ljummen öl i någon busskur, ligga i sängen och prata om ens senaste kärlek i flera timmar, smyga ut mitt i sommarnatten för att cykla iväg och bada.
Det är sådant jag saknar.
Enkla och okomplicerade stunder med mina fyra bästa vänner.
Att nischa sig själv
Min lärare har uppenbarligen ett stereotypiskt tänkande. När han höll i en föreläsning angående Dreamweaver och byggandet av hemsidor nämnde han att om man är hårdrockare så kan ju blod och döskallar vara ganska häftiga grejer.
Okej.
Nu när jag satte i gång min blogg igen frågade jag min käre vän och klasskamrat Jim om hur jag skulle kunna nischa min blogg rent designmässigt, utan att vara för stereotypisk med tanke på vår lektors vackra råd. Svaret blev kort och gott:
"Lägg upp en bild på lökarna!"
Okej. Tack för hjälpen, Jim!
Att vara Caroline
Det har cirkulerat en 30-dagarslista runtom i bloggvärlden ett tag, med ett nytt tema för varje dag. Att gå igenom den listan fullständigt är inget som intresserar mig nämnvärt för jag tror ärligt talat att folk skiter fullständigt i att värktabletter och tamponger trängs med tomma cigarettpaket i min handväska och de blir nog inte så imponerade av att få se en bild på mig iförd mina söndertvättade mjukisbyxor med lufthål i grenen som dagens outfit heller. Däremot finns det finare teman. Djupare teman. Och de som känner mig väl vet att jag har en tendens att kunna gå djupt in i mig själv och leta, röra runt och försöka finna. Hitta nya aspekter i livet. Därför blir det intressant att ta upp få av de saker som står på den listan.
Det allra första temat handlar om att berätta om sig själv. För mig är det dock inte särskilt intressant att veta vilka grundskolor folk gick i eller vilken mat de föredrar att äta. Jag antar därför att andra inte vill veta det om mig heller. Därför väljer jag hellre att välja ut vissa saker som jag anser definierar mig själv. Som gör att jag är jag.
Jag är dark & twisted.
Redan som väldigt liten insåg jag nog att jag var lite annorlunda jämfört med andra barn. Medan de drog i väg på äventyr med My Little Pony, så var jag fullständigt fascinerad av Tim Burton och Jason Vorhees. Så konstigt eller blodigt som möjligt skulle det vara. Min mamma nämner det än i dag. Hur hon kunde hitta mig mitt i natten under soffbordet kikandes på människor med yxor i huvudet på TV:n. Att jag sedan som nioåring efter mina föräldrars skilsmässa gick in i en depression och har fortsatt så upp och ner de senaste 19 åren var väl kanske inte helt oväntat. Vad vi dras till för mörker eller ljus här i livet definierar oss nämligen mer än vad vi kan tro. Jag har dock aldrig fått en ordentlig diagnos. Bara vaga svar och konstiga piller. Generaliserat ångestsyndrom. Brist på serotonin i hjärnan. Drag av borderlinepersonlighet, men utan störningen. En extremt svår och dålig självkänsla. Det blir svårt att förstå sig på sig själv då.
Överlag har mitt liv varit upp och ner tack vare detta. Jag har emellanåt varit den svagaste människa jag vet. Som har satt mig själv i så skitiga och vidriga situationer att folk skulle bli upprörda för bra mycket mindre om de visste. Å andra sidan är jag också en av få människor som jag vet om som lyft mig själv raka vägen upp från botten på så många sätt och så många gånger och fortfarande pallar med livet. Jag har hört vänner säga till mig att de aldrig träffat på någon som orkat gå rakryggad ur så mycket skit som jag har gjort. Jag antar att det gör mig både till väldigt svag och samtidigt enormt stark. Jag antar också att det gör mig väldigt svår att förstå och väldigt svår att nå emellanåt.
Jag har självdistans och en konstig jargong.
Trots min uppenbara dragning till att skita i det blå skåpet, så har jag ändå en ganska stor portion distans till mitt eget sätt att vara. Jag gör bort mig, gör dumheter, säger konstiga saker. Precis som alla andra människor gör både nu och då. Saken är dock att jag inte bryr mig sådär jättemycket. Jag har levt tillräckligt länge och gjort tillräckligt mycket konstigheter i livet för att veta att det inte är så himla farligt att behöva stå upp för det dagen efter. Faktum är att livet blir bra mycket roligare och lättare om man vågar skratta åt sig själv och sin egen dumhet ibland.
Samma sak gäller med vad jag vräker ur mig. Tyvärr har jag nog aldrig lärt mig vad som passar och inte passar att säga när jag väl kliver in i en ny människas personliga sfär. Jag säger det jag känner för och ibland kan nog folk bli lite besvärade av det. Lite smått upprörda. Och det är tråkigt eftersom jag själv avgudar människor som verkligen vågar bjuda på sig själva och som inte är så himla nogräknade. Man får säga både knulla, fan och kuk utan att kinderna ska börja blossa på folk. Det är inte så farligt.
Jag är så enormt tacksam över att mina närmaste vänner, de som alltid har funnits där sen dag ett och som jag vet kommer finnas kvar tills den dagen jag blir till aska, är precis som jag. De som vågar säga vad de vill, som vågar skoja och ha distans, som aldrig dömer och tycker att könsord och svordomar är helt fantastiska. De människorna är ren kärlek för mig.
Jag har en enormt dålig självkänsla.
Om jag hävdar att jag har en enorm självdistans, så borde det klinga illa med att jag samtidigt har dålig självkänsla. Men så är dock inte fallet utav någon anledning. Jag har alltid haft svårt att förstå varför folk skulle tycka att jag är en bra person. Varför folk skulle kunna gilla mig eller tycka att jag är fin eller attraktiv. Jag har till och med svårt att förstå vad mina bästa vänner ser hos mig. Jag har vänner som har hävdat att jag är den vackraste människan de har träffat eller är den snällaste personen de känner, men jag kan inte ta åt mig det för jag kan varken se eller känna det. Men förmodligen är det universalt. Att inte kunna se eller känna sin egen skönhet. Jag är dock glad över min egen förmåga att kunna attraheras till andra människors personlighet och sätt att vara. Att kunna bli lycklig bara över att se hur en annan person rör sig, gestikulerar eller ler. Jag försöker intyga mig själv att det kanske är de sakerna andra ser även hos mig.
Jag är en enorm djurvän.
Som sagt, blodiga yxor och döda människor på TV:n gör mig ingenting. Men sätt mig framför ett djurprogram där ett lejon hugger tag i en antilop eller ett räddningsprogram där övergivna katter tas hand om och jag bölar som ett litet barn. Jag kallas inte Crazy Cat Lady för inte.
Jag har två enormt fina, men småbråkiga, katter i mitt liv sen 5½ år tillbaka. De ställer till enormt med besvär, men varje liten dreglig puss och varje liten strykning mot kinden är värt varje sekund av det. Blir jag sjuk, så sympatiserar de och sover hos mig om det så tar två dygn innan jag orkar kliva upp. Är jag ledsen kommer det omedelbart en blöt liten nos mot kinden som tröstar. Djur är tusen gånger klyftigare än människor. De känner sina likar omedelbart. Och de är osjälviska till skillnad från oss människor. De är ren kärlek för de ställer aldrig några krav.
Långt och smått utlämnande inlägg.
Men det är det utlämnande som gör folk intressanta förmodar jag.
Inte vilken klänning de har köpt på Gina Tricot.
Att älska Nikki Sixx
Bok och album? Det här är bara för bra för att vara sant.
Det får gärna bli vår på en gång. Nu med detsamma.
Helst i går.
Att citera sin favoritkille
"Du är ingen jävla punkare, din nolla!" Jag for upp från soffan, smällde hans huvud rakt ner i bordet, ryckte tag i hans öra och tryckte örsnibben mot träet med fingrarna. Sedan slog jag en spik rakt genom örsnibben och ner i bordet medan alla i rummet tittade på.
"Aaaaaaaauuuuuuggggghhh!" skrek han och vred sig av smärta där han satt fast vid bordet som en hund i kort koppel.
"Nu är du punk!" sa jag till honom. Vi vred upp stereon och fortsatte festa som om han inte fanns. När jag vaknade nästa eftermiddag var han borta, men spiken satt mystiskt nog kvar i bordet. Jag försöker undvika att tänka på vad han måste ha gjort för att komma loss.
Nikki Sixx / The Dirt
Boken alla borde läsa, vare sig man lyssnar på musiken eller inte.
Sjukast, galnast och helt enkelt så fruktansvärt underbar.
Att få en dålig start på dagen
Inte nog med att jag lyckades försova mig i morse tack vare av att min väckarklocka bestämde sig för att strejka, så är det första jag möts av ett mycket ilsket sms på mobilen från tjejen som jag sålde min kamera till:
"Nu har garantin kommit, men det stämde ju inte med det du sa.
Till oss sa du att du hade köpt den i våras, men på garantin står det att den är köpt 08.
Härligt med ärliga människor. Något mer som inte stämmer?
Skador och liknande?"
Saken är att jag vet när jag köpte den och det var i samband med att vi hade digital fotografering på min utbildning, vilken hölls i början på 2010. Så jag sms:ade och förklarade detta för henne, att det inte finns någon som helst möjlighet att garantin säger att den är köpt under 2008. Hon fortsatte envisas. Ringde Micke för att höra vad han trodde var fel, men han fattade givetvis lika lite som jag. Han tyckte dock att jag skulle gå in och kolla på internetbanken när jag gjorde köpet och dra en print på det. När jag sen satt där och letade efter köpet, så plingar det till i mobilen igen:
"Förlåt så hemskt mycket! Pappa kollade fel."
Tänk om folk bara kunde ta det lite jäkla lugnt innan de börjar haspla ur sig en massa skit och faktiskt kolla upp saker lite nogrannare innan. Jag visste ju innerst inne att jag hade rätt. Att jag inte på något sätt har försökt lura dem, vilket jag skrev tillbaka och sa. Och oj, så himla nöjd hon var med kameran då helt plötsligt. Då var det helt klart bland det bästa köpet hon gjort. Så ja, tjejen, ärligt är härligt!
Min eftermiddag har varit desto trevligare. Efter en väldigt hurtig visit på universitetet tog jag, Sara och Joanna bussen in till stan, tog en lunch på La Baguette och pratade lite skit. Sen mötte vi upp Saras kusin och hennes vän som är här på besök från USA, så då blev det att springa runt i affärer och fika. Har nog aldrig behövt prata så mycket engelska som idag, men det var nog nyttigt. Och de verkade ju förstå mig bra, så jag var uppenbarligen inte helt lost i alla fall. På onsdag ska vi visa dem utelivet i Örebro, så då blir det lite förprul hemma hos mig och sen en utgång på det. Kan nog bli kul!
Men ikväll blir det i alla fall hemskt passivt. Dö med en en bok i näven i sängen. Skönt!
Att känna tröttheten
Har varit trött som en tok i flera timmar, men har inte känt mig redo för att hoppa ner i sängen förrän nu. Livet har bråkat lite med mig just ikväll. Har haft ett långt och jobbigt samtal och hur mycket jag än önskar så kan jag inte bara plocka bort den smärta jag tydligen har orsakat. Livet funkar tyvärr inte så hur mycket jag än önskar att så vore fallet. Och stressen av jobbiga relationer gör att jag börjar stressa iväg med mina tankar på annat. Jag inser t ex att jag verkligen skulle behöva gå tillbaka till att jobba lite igen. Och att jag faktiskt vill jobba, inte bara för att jag måste. Men när det blev platschefsbyte på mitt jobb föll jag av någon anledning bort, så jag får nog ta och lyfta på luren och ringa dem snart. Förklara att jag mer än gärna vill jobba.
I morgon hägrar skolan igen. Har både grupparbete och enskilt arbete på agendan. Känner av stressen lite, men det ska nog gå att få ihop. Som jag sa tidigare så ska det bli skönt att klampa in i den där salen igen. Extra skönt ska det bli att få träffa Sara och Joanna. Har saknat deras tokigheter under jullovet. Bara tanken på att få sitta och småchatta med dem vid datorn trots att vi alla tre sitter runt samma bord gör mig glad. Lite smålarvigt kan tyckas, men alla har vi våra små vänskapliga rutiner.
Sängen var det ja! Katterna har redan lagt sig till rätta, så det är väl bäst att hoppa ner innan de breder ut sig för mycket.
Att älska en låt
I'm coming up only to show you down,
For I'm coming up only to show you wrong.
Band of Horses / The Funeral
Att inse sanningen om löften
Klantig som jag är råkade jag radera bort inlägget där jag lovade mig själv dyrt och heligt att 2011 ska bli det bästa året någonsin då jag ska vara så jävla snäll mot mig själv och så prudentlig att vilken husmor som helst att hade framstått som en riktig slarva. Sen inser jag att det nog var ödet. För ärligt talat, alla sitter vi där dagarna innan ett nytt år ska till att födas och kastar ur oss tomma löften om både det ena och det andra. Det ska slutas röka, man ska bli nyttig, dricka max ett glas vin i månaden och man ska fan inte fokusera på någon annan än sig själv. Sen kommer det ytterligare ett nyår och så är det samma visa igen. Jag lovar att majoriteten av alla som hävt ur sig löften nu vid skiftet 2010/2011 kommer sitta där på nyårsafton 2011/2012 och lova att 2012 ska bli så jävla mycket bättre än vad 2011 var.
Så därför lovar jag härmed dyrt och heligt att 2011 ska bli det mest vulgära skitåret någonsin.
Då kan det ju åtminstone inte bli sämre än vad jag förutspått.
Ah, vad bra det där kändes!
Att sakna vardagen
Julklappar och nyårsraketer i all ära (för det blev visst några sådana för min del trots att jag egentligen skulle ha varit hemma), men det ska faktiskt bli ganska skönt att komma tillbaka in i vardagslunken igen. Det är nästan så att jag har saknat den där gamla dammiga salen vi alltid hänger i när vi är i skolan och stressar ihjäl oss för att bli klara med ytterligare en uppgift. Sen ser jag fram emot att avsluta den här kursen och påbörja nästa. Efter ett helt år med i princip bara praktiska uppgifter, så ska det faktiskt bli ganska skönt att bli en mer stereotypisk student med tjocka böcker och salstentor ett tag framöver. Och med näsan i böckerna finns det mindre tid att ta okloka beslut, vilka har haglat ganska tätt de senaste månaderna. Det är lätt att vara efterklok.
Inga stora planer för denna söndag i alla fall. Förmodligen kommer jag bara ligga i sängen med katterna och gräva ner mig i Edgar Allan Poes Complete tales & poems (850 sidor mörker) och sen försöka ta mig ut i köket för att fixa lite mat. Ungefär så som en riktigt slapp söndag ska se ut med andra ord.
Hoppas alla hade ett riktigt fint nyår!
