När jag gick i terapi för ett par år sedan fokuserade vi mycket på den låga självkänsla jag lider av. Min psykolog gav mig då en lista på saker som är värda att tänka på att förbättra den och just en av dessa punkter har jag verkligen tagit till mig och försökt leva efter och det är att alltid försöka ha bra relationer med andra. Att inte ha något otalt med någon.

Givetvis går det inte att gå genom hela livet utan att det ibland skär sig mellan en själv och någon annan. Så simpla är inte vi människor att alla bara skulle kunna gå runt och le och vara trevliga mot varandra hela tiden. Man måste få ha rätten till att säga i från om man känner sig illa behandlad utan att vara rädd för att det ska bli en fnurra på tråden. Men efter det så är det, åtminstone för mig, oerhört viktigt att lösa den konflikt som har uppstått. Jag har vid ett par tillfällen de senaste månaderna varit med om situationer där just den där fnurran har uppstått och det har blivit tyst som i graven mellan mig och den andra personen och sådant får mig att må jättedåligt. Silent treatment är något utav det värsta jag vet, vare sig det handlar om att jag får den behandlingen eller om jag själv har varit för stolt för att våga säga förlåt och uppträder med tystnad i stället. Tystnad är det ultimata sättet att säga till någon att den inte är värd att ägna en tanke eller ett ord åt. Att personen i fråga är värdelös med andra ord.

Men jag har faktiskt vågat börja bryta den där tystnaden och det har varit värt hur mycket som helst att svälja stoltheten och faktiskt våga säga att man saknar att prata med någon och att man mycket hellre vill ha tillbaka sin vän än att gå runt och sura över skitsaker. Det fungerar dessutom i de flesta lägen väldigt bra. Och när man kan skratta åt saker tillsammans igen, så inser man ganska fort att den där tystnaden bara var bortkastad tid.

Så vill man må lite extra bra ska man alltid se till att det aldrig finns något otalt.
Somna aldrig osams med någon helt enkelt.