Om det finns en sak som gör mig besviken på livet så är det när människor inte känner att de kan, vågar eller har rätt till att vara sig själva i alla lägen. Jag kan, precis som varenda liten själ på den här planeten, vara otroligt fördomsfull, men känner ändå att jag besitter förmågan att se något speciellt och unikt hos alla människor. Därför blir jag så oerhört besviken när jag märker hur jag själv sakta men säkert har börjat tappa bort mig själv och den jag är, alla de speciella särdrag jag har och det som definierar vem jag är till förmån för andra människor. För att jag ska bli accepterad, älskad och platsa in bättre.

Jag märker nu hur jag har kasserat mycket utav det jag står för och det jag älskar. Jag har blivit någon jävla mainstream-version utav mig själv och ärligt talat hatar jag det. Jag har väl aldrig varit mainstream? Jag har alltid varit rebell. Gjort revolt. Varit udda och vågat korsa gränser. Och jag förstår ärligt talat inte logiken i att jag gör så här mot mig själv, för genom att skala ner mig själv till något mer "normalt" ser jag ju bara till att jag flyter in mer bland skuggorna och osynliggör mig själv. Och det är ju knappast inte vad jag vill.

Jag är ju den jag är.
Och jag är ärligt talat förbannat bra precis som jag är.
Precis som du är. Som vi alla är.

Men vart kom nu detta underbara flyt i från?
Först får jag och Joanna godkänt på hemtentan i World Cinema, trots att vi själva ansåg att den bara var halvfärdig när vi lämnade in den. Sen får vi först båda två mail om att vi återigen har blivit underkända i hemtentan om Klassisk Hollywoodfilm, men när vi sedan åker till universitetet för att plocka ut dem är vi båda godkända i alla fall (?!). Hur tusan gick det till? Inte för att jag klagar, men den här terminen har bestått av så många veckors oflyt och sen helt plötsligt bara vänder det. Känns vansinnigt peppande kan jag meddela. Nu återstår bara att se till att meddela om att våra tentamensmail hävdar att vi blivit underkända trots att vi inte blivit det, så att det inte blir fel i betygsregistreringen. Tackar och bockar för betygen i alla fall!

Sen har jag då bestämt mig för att det får bli valborgsfirande och Campus 48h i helgen trots allt. Var ytterst tveksam till det för några veckor sedan, men efter att Joanna meddelat att hon skulle dit och efter att jag sett att några andra tjusiga töser som jag gillar hemskt mycket och som jag inte sett på alltför länge skulle dit, så fick det bli att köpa en biljett i alla fall. Och med det flytet jag har haft den här veckan kan det ju inte bli annat än sinnesjukt bra och kul. Dessutom har Joanna lovat att ta på sig alla obligatoriska alkoholrelaterade skador (förra året tillfogade jag mig själv både en gigantisk bula, hjärnskakning och diverse blåmärken) och Mia hetsar om att vi ska gå på pojkjakt (rycka dem i håret och sånt), så det kan ju inte bli annat än fantastiskt!

Sjukt peppad tjej!

Galet vad pepp jag är på att skriva B-uppsats nu när jag och Joanna bestämt oss för vad den ska handla om. Vi är inte fullständigt klara över exakt hur det ska gå till och hur vi ska lägga upp det än, men tanken är i alla fall att vi ska undersöka och analysera ett antal skräckfilmer som är gjorda i dokumentär stil (The Blair Witch Project, Paranormal Activity 1 & 2, Cloverfield och Rec) med realism som någon slags grundbegrepp att utgå i från och bland annat kika lite på hur marknadsföringen av filmerna har sett ut (exempelvis är The Blair Witch Project transmedialt berättad där man valde att marknadsföra filmen via en hemsida som hävdade att allting i filmen var på riktigt - lyckosamt eftersom det fortfarande finns folk som tror att så är fallet) och hur det har påverkat både publikflöde och produktionsvärde trots knappa resurser under själva filmproduktionerna. Sen kommer vi även gå in en hel del på hur filmerna är uppbyggda både narrativt och stilistiskt för att se vad det är i den dokumentära stilen som kan tänkas skrämma folk och på så vis gör den till en så populär subgenre. Troligtvis kommer vi dock att få smala av det lite, eftersom vi bara har runt 25 sidors utrymme. Men vi får se. Kul ska det bli i vilket fall som helst! :)

Skönt att peppen är tillbaka!

Nattbloggaren, är det jag det? Tror det!
Jag gav mig in på något försök att vända tillbaka dygnet härom dagen, men det var ju som vanligt dömt att misslyckas. Är en riktig nattuggla ut i fingerspetsarna, så nu sitter jag här och varvar studier med babbel på Skype/FB. Som de flesta nätterna med andra ord. Tur jag har vänner med lika sjuka sovtider som jag själv.

Känner mig i alla fall mer och mer optimistisk för var dag som går. Lite utav energin och motivationen har letat sig tillbaka i kroppen på mig, så nu hoppas jag på att det räcker för att få ordning på allt. Ska låta skolan vara absolut prio nummer ett resten av det här året, vilket är lättare sagt än gjort eftersom jag har en tendens att snöa in på diverse grejer som rör till det i skallen på mig. Så målet är med andra ord att bli en ignorant jävel som bara fokuserar på skola/karriär.

Sen behöver jag nog jobba lite på min dåliga karaktär överlag, inte bara gällande skolan. Känns som det senaste halvåret har varit en orgie i rusdrycker och katastrofalt dumma beslut - ungefär som det var sådär under den första halvan av milleniet. Jag trodde helt ärligt att jag hade gjort mig av med dåliga Caroline, men tydligen låg hon där inne och lurade i mörkret i väntan på få kika fram igen. Men nu ska hon bort för alltid. Jag vet att det kan låta lite personlighetskluvet att prata om en del av sig själv/sitt liv i tredje person, men det är ett medvetet val i syfte att distansiera mig själv från "henne". Jag är inte hon. Jag var hon, men jag är det inte längre. Och så ska det förbli. Jag vet ju egentligen exakt vilka val jag borde göra för att inte återigen befinna mig i ett nät av destruktivitet och lögner där jag sakta men säkert, och rent bokstavligt, tar livet av mig själv lite mer för var dag som går. Det gäller bara att försöka se hur enkelt det egentligen är, tänka efter och sedan leva därefter.

Positivt 1: Hur tunga vissa stunder än kan kännas så gör verkligen solen och värmen underverk för själen och i dag har det varit en helt fantastisk dag när det kommer till det. Bara synen av alla människor på universitet som satt ute och fikade och pluggade i bara t-shirt gjorde att man ville le med hela ansiktet. Jag blir kär i varenda människa dagar som denna.

Positivt 2: På torsdag dyker pengarna in på kontot och det tar vi och firar med en liten drink på en uteservering på torsdag. Dessutom ryker håret igen på fredag. Har en annalkande hockeyfrilla som behöver styras upp. Inte helt okej.

Positivt 3: Min långklänning från H&M dök upp i dag och satt helt okej på lillkroppen, så nu är utstyrseln till Jessicas 30-årsfest fixad. Tågbiljetterna är fixade och nu är det bara fyra dagar kvar tills jag får åka hem och krama på bästis och familj. ♥

Madonna-hora-komplexet. Ett fascinerande litet psykoanalytiskt begrepp som myntades av Freud och som i korthet kan beskrivas som att vissa män delar upp kvinnor i falsk dikotomi: älskad eller älskarinna. Vissa hävdar att det inte existerar. Jag hävdar att det gör det och jag tror att många, speciellt kvinnor, kan hålla med mig. Jag tror dessutom att de allra flesta kvinnor någon gång har upplevt att bli placerad i den ena eller andra kategorin. Förmodligen båda.

Det klassiska scenariot måste väl ändå vara detta: Man träffar en kille och allting känns bra ända till den stund då man inser att man har blivit ersatt mot någon som är ens raka motsats. Jag tror att många någon gång har ställt sig själv frågan varför han var med mig om han sedan väljer något som är så långt i från en själv. Det är en del i varför jag vill hävda att madonna-hora-komplexet existerar. För om detta sker så är det helt enkelt så att killen i fråga med största sannolikhet har funnit sin madonna och man själv står kvar som horan.

Sen är det väl viktigt att konstatera man som tjej förmodligen kan påverka till viss del i vilken kategori man som oftast faller. Tjejer som inte uppskattar bullbak, som vågar ta för sig, är lite gå-på-iga och inte agerar som de mest prudentliga har ju givetvis en tendens att falla just i hora-kategorin.

Vore intressant att veta vilken kategori ni själva tror er tillhöra.
Älskad eller älskarinna? Madonna eller hora?

Har verkligen gjort allt för att slappna av ikväll. Kände att det verkligen var välbehövligt efter dagens gråtfest. Saker och tings känns i alla fall mycket bättre nu efter att jag har fått ventilera lite och jag kunde till och med slappna av tillräckligt för att mysa ner mig i fåtöljen framför Big Brother med lite chips, dipp och cola. Tänkte fortsätta kvällen i samma anda, även om jag börjar bli rejält trött, och gosa ner mig med kissarna framför Tangled. Lite animerad lättsamhet kan nog vara precis vad jag behöver. Få skratta av mig en smula och känna att saker och ting känns ganska bra för en stund. Varma kissetassar och blöta nosar mot kinden gör susen det med dessutom. Verkligheten kan få vänta till i morgon. Kanske den till och med får vänta ända till på måndag, så att jag hinner läka lite. Men inga mer tårar nu. Bara rationella tankar och sunda val. Det är mitt mål!

Stackars min lilla mamma som nyss har fått suttit och lyssnat på sin bölande och hulkande minsting i telefon i säkert en timme. Man hörde på henne att hon inte blev förvånad. Detta irrationella beteende hör nämligen mig till och har nog gjort det åtminstone de senaste 20 åren. Upp som en sol och ner som en jävla pannkaka.

Jag har ju nämnt tidigare att min studiemotivation har varit låg och att jag önskar att försöka ta min examen ett halvår tidigare än tänkt, men faktum är att hur dystert det än låter så är det långt mer positivt än själva sanningen. Jag har spenderat dagar med att gråta och må sjukt dåligt för att mina studieresultat denna terminen i princip inte ens existerar. Jag har tappat allt som har med skolan att göra och det enda jag har känt av på sistone är att jag vill droppa av och börja jobba i stället. Men att göra något sådant sätter ju också en del käppar i hjulet, eftersom det skulle innebära att jag skulle gå utan inkomst ett tag tills jag arbetat ihop min första lön. Pest eller kolera, helt enkelt.

Mamma är bra att prata med på det viset. Hon lindar inte in saker i någon slags tycka-synd-om-bomull utan om hon tycker att jag är på väg att ta ett felaktigt beslut så talar hon om det för mig. Hon säger exakt i vilka sammanhang det är jag resonerar fel, men gör det inte förrän hon lyssnat klart på vad jag har att säga. Sen låter hon mig gråta, till och med bli arg på henne för att hon säger emot mig, tills jag lugnat ner mig och insett att mamma i nästan alla fall har helt och hållet rätt och sen resonerar vi oss fram till en lösning.

För så här är det: inom mig finns det två olika Caroline. Den ena är fullständigt rationell och vill verkligen ha sin examen som hon drömt om så länge. Sen har vi irrationella Caroline som är en jävla plåga och har en tendens att ta överhand i jobbiga situationer. Den Caroline säger att det är dags att ge upp och fly någon annanstans.

För ett par timmar sedan var irrationella Caroline övertygad om att vi helt enkelt ger fan i allt, men tack vare mamma (världens bästa människa för övrigt, så nu vet ni det) så har jag valt att låta saker och ting åtminstone mötas halvvägs nu. Planen är att i första hand försöka ägna den här helgen åt att ta igen lite missade saker. Sen kommer jag kontakta studievägledningen på måndag för att få råd och hjälp med att göra upp en plan för framtiden. Min ambition är alltså att i största möjliga mån klara det här hur jävla jobbigt det än känns och hur lite jag än vill just nu. Om det sen kommer innebära timmar i terapi och att behöva förnedra mig själv med att söka hjälp med att klara av studierna, så får det väl vara så. Mitt största orosmoment är egentligen CSN och att de ska dra in lånet för mig, men det får lösa sig med den biten också. Men sen kommer jag även att söka jobb löpande hela tiden som en back up ifall att jag inser att det inte kommer gå.

Öppenhjärtligare än på länge, men fan va skönt det var att få ur sig det.

Sitter här i pyjamas och med håret på ända. Tenta-plugg-outfiten. Känner mig mäkta snygg kan jag lova. Har i alla fall tagit en paus nu och tänkte försöka stoppa något i magen, så jag orkar fortsätta läsa, läsa och åter läsa hela dagen och kvällen. PUH!

Sitter och funderar lite. Är ju förvisso ett par veckor kvar, men funderar lite vad jag ska ta mig för i Valborg. Hade vansinnigt kul med Gabbi och Maja under förra årets Campus 48H, trots att jag vaknade upp med både bula i pannan och hjärnskakning dagen efter, och tanken var väl att jag skulle gått på det i år också, men av olika anledningar blir det nog så att jag tar mig för något annat. Kanske helt enkelt bara stannar hemma och tar det passivt eller så kanske det händer något kul på hemmaplan hos vännerna. Det är sånt som märks helt enkelt!

Bäst att stoppa lite lyxiga nudlar i magen nu!

Måste bara få meddela att min hemlängtan är enorm nu när jag vet att det bara är nio dagar kvar tills jag får åka hem till östgötaslätten och kramas med stamceller, syskon, söta skitungar* och underbara vänner. Som planen ser ut nu blir det först ett stopp i Mjölby på fredagen för att hänga med världens bästa kompis och ta igen all tid vi har varit ifrån varandra. Älskar att bara få sitta och prata och kramas med den tjejen. Hon har varit min klippa i snart tio år nu och jag ser fram emot ytterligare tio underbara år med henne. Efter det bär det av hem till familjen och vännerna för att fira min svägerska som fyller 30 år. Är relativt övertygad om att det kommer bli ett sjujäkla drag och det ska bli hur kul som helst. När brorsan firade sin 30-årsdag för fyra år sedan var vi några som vinglade hemåt runt femtiden på morgonen och man kan ju inte göra sämre i från sig i år, eller hur? Bli den 22:a april nu!!

---

*Och eftersom min biologiska klocka av någon anledning har bestämt sig för att börja fungera igen (kors i taket) och jag går runt som ett jävla fån och trånar när jag ser barnvagnar, så lär jag kramas extra mycket med dem.

Är trött som en gnu, men vägrar att gå och lägga mig än på en liten stund. Har en tendens att vakna mitt i nätterna och vara hur pigg som helst om jag går och lägger mig "för tidigt" (det vill säga före klockan ett på natten). Tjejen med rubbad dygnsrytm, det är jag det. Får dock inte bli för sent i natt, eftersom det vankas föreläsning i morgon bitti och efter det hårdpluggande inför fredagens tenta i europeisk film.

Har haft en så himla lugn och skön eftermiddag och kväll. Tog en ordentlig powernap tidigare i dag och efter det blev det en liten promenad i den varma vårluften. Galet hur mycket enklare saker känns bara tack vare att det blir varmare ute. Solen måste vara den bästa medicinen någonsin. Ikväll har jag bara tagit det passivt. Efter hetsen med vårt PM kändes det så skönt att bara få krypa upp i fåtöljen med en varm filt och två tröttgosiga kissar i famnen. Kikade på Filip & Fredriks NittiLeaks, som för varje avsnitt tar upp ett årtal ur det fantastiska 90-talet. Jag ser givetvis fram emot avsnitten 1995-1999, eftersom jag var tonåring då. Ska bli kul att få bli lite nostalgisk och flina åt allting som var modernt då. FILA-tröjor och uppklippta jeans, någon?

Nu sitter jag mest och myser med lite musik på Spotify i kombination med Isolde som går runt och piper. Funderar lite över hur saker och ting ser ut just nu och hur jag hellre skulle vilja att de var. De vanliga nattliga analyserna med andra ord. Jag kan vara så himla svag emellanåt, en ganska godtrogen liten person som gärna vill tro det bästa om alla situationer och om alla människor. Tycker dock att jag på senaste tiden ändå visat prov på en lite bättre styrka i mig själv och det känns skönt att kunna säga det till sig själv, även om jag har en ganska lång bit kvar på den vägen. Men varje litet pyttesteg är värt något. Det ska man alltid komma ihåg.

Ska fortsätta mysa lite med min musik nu och klappa lite på katten så hon slutar pipa.

Tar en liten paus i PM-skrivandet och klottrar lite här i stället. Ganska typiskt mig att vara ute i sista stund med ett arbete men jag har alltid jobbat bättre med lite eld i arslet vare sig det har handlat om skola eller arbete. En viss typ av stress gör faktiskt underverk för ens förmåga att leverera, tro det eller ej. Kan dock så här lite i efterhand önska att vi hade valt att inrikta oss på något annat än filmatiseringar av Mexikos politiska historia. Inte ett jättespännande ämne kan jag meddela. Hur fan tänkte vi där egentligen? "Politik är ju skitkul att skriva om!". Nej, det är det så tusan heller!

Dagen började mindre bra med magont, men när det väl hade släppt så begav jag mig i väg till Joanna för att skriva på PM:et. Dessvärre har vi båda kommit underfund med att vi suger på att skriva grupparbeten, så redan efter en timme eller så valde vi att ge upp att arbeta gemensamt och har i stället delat upp det någorlunda rättvist. Så då tog jag mitt pick och pack och drog mig hemåt. Eftersom jag inte kände för att vänta på bussen i nästan 40 minuter och för att det var galet varmt och skönt ute, så valde jag att promenera. Blev en lång promenad på nästan en timme, men det var skönt trots att jag bar på både dator och ett antal tunga böcker. Måste verkligen ta mig i kragen och bege mig ut i solen lite oftare nu när våren är här på riktigt.

Dagen i övrigt har mest bestått av att skriva på arbetet, förutom ett par pauser då jag pratat med mamma och bästis i telefon och givetvis kollat på Big Brother Live. Har insett att Peter Orrmyr förmodligen är min drömman. Tänker knipa den mannen så fort han kliver ut ur huset. Bara så att ni vet. Sen ska vi gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar.

Morgondagen har två saker på schemat - inlämning av PM:et och start på ny delkurs. Nu ska det skrivas B-uppsats, vilket förhoppningsvis kommer bli hur kul som helst eftersom både jag och Joanna bestämt oss för att skriva om skräck/rysare. Exakt vad vi ska inrikta oss på är dock långt i från bestämt, men bara att börja göra research i alla subgenrer kommer bli intressant (och universitetsbiblioteket är en guldgruva när det gäller att hitta information om det har vi sett). Själv är jag löjligt förtjust i japanskt (The Ring, The Grudge), gamla klassiker från 80-talet (Friday the 13th, Terror on Elm Street) och rysare med lite mer psykologiskt djup bakom (The Others, The Orpahanage), men vi får se vad Joanna tycker också såklart. Stackaren måste ju få ha en liten åsikt!

Nu - nattdusch för att se till att grannarna inte sover.
Sen - Skriva PM såklart. Vad trodde ni?

Rekommenderas för mig på YouTube.
"Eftersom du tittade på Slaskfittorna."
Ska det här säga nått om mig, eller?

Får tacka Emelie och Camilla för att de kom hit och vinade ner mig en sväng mitt i all stress med PM-skrivandet. Så nu har de åkt hem och jag sitter här och är lite på örat. Men vad gör det? Jag har skrivit mina allra bästa skolarbeten under påverkan av alkohol. Man blir ju så vansinnigt kreativ med lite innanför västen. Eller man blir åtminstone en sjujäkla ordbajsare!

Det blir alltid så sköna samtalsämnen när de två tjejerna är här. Det finns liksom inte någon gräns för hur mycket man kan spåra ur, utan alla säger exakt vad de tycker och tänker. Precis sådär som det ska vara. Jag älskar den sortens människor. Kvällens huvudämne har nog helt klart varit killar med sjuka fetischer (kanske till viss del  även våra egna fetischer - men de är ju helt normala såklart). Dessvärre visade det sig att jag nog är den som drabbats värst av dem. Från killar som gör obscena saker med stumpor till killar vars högsta dröm är att få bajs på magen. På tiden att höja kriterierna lite. Eller så är det helt enkelt så att alla är lika sjuka i huvudet och att man får ta det onda med det goda.

Nu - plugg. PEPP!!

Om jag ägde den här hatten så skulle jag ha den på mig jämt.
I skolan, på bussen, i sängen och till och med i duschen.



Tuff skulle jag vara.
I min döskalleofficershatt.

Började den här dagen med en riktig gråtfest i sängen. Det sker inte så ofta, så jag blir lika förvånad varje gång det händer. Men jag känner att hela jag är fylld av prestationsångest och stress inför framtiden just nu. Dessutom har saker blivit sagda som gör att jag går runt med helt galna mindervärdeskomplex för tillfället. Blir ledsen när jag tänker på hur beroende jag är av vad andra människor tycker och tänker om mig och att jag värderar mig själv därefter, men det är sådan jag är helt enkelt. Det är viktigt för mig att andra ser på mig som jag vill bli sedd och när de inte gör det förvandlar jag mig själv helt sonika till en värdelös liten hög med skräp. Så det är vad jag går runt och är just nu - skräp. Ren skit. Fullkomligt värdelös. Om ni någon gång skulle höra mig säga att jag inte bryr mig om vad andra människor säger om mig eller till mig, så vet ni att jag ljuger så tungan blir svart.

Men nog om det.

Den här helgen blir minst sagt ganska tråkig. Inga festligheter. Inget kompishäng. Bara tentaplugg och PM-skrivande. Var å andra sidan längesen jag ägnade en hel helg åt sådant, så det kanske kan vara på tiden. Förra helgen fick dessutom fem minnesluckor utav fem möjliga, så det kan nog vara värt för min stackars spritkonserverade kropp att ta det lugnt ända fram till påskhelgen då jag beger mig hem till slätten för att fira svägerskans 30-årsdag (vilket ska bli vansinnigt kul för övrigt). Ska dessutom passa på att träffa världens bästa vän då. Som jag saknar henne!

Nu ska jag sätta mig och invänta Big Brother, så att jag som vanligt kan dregla lite över Peter och Martin.

Jag har funderat en hel del på framtiden på sistone. Det hör inte till ovanligheterna att jag försätter mig själv i djupa grubblerier, men till skillnad från alla andra gånger tror jag faktiskt att jag har kommit fram till något som känns någorlunda vettigt med tanke på hur jag känt den senaste tiden. Det jag framför allt känt av det senaste halvåret är att jag och Örebro börjar bli ganska färdiga med varandra. Den här staden har varit mitt hem i tre och ett halvt år nu och jag har trivts, men jag känner samtidigt inte att jag längre besitter några känslomässiga band som får mig att vilja stanna här. Tvärtom så har tiden här varit en enda stor berg- och dalbana, speciellt det senaste halvåret, och jag börjar se en person i mig själv som jag helst av allt inte vill ha att göra med. Jag är en rotlös person, en riktig bag lady, och tack vare att platser och minnen alltid har en tendens att infektera mig själsligt kommer jag antagligen alltid att fortsätta impulsfly från ställen och aldrig ge dem en chans att kallas hemma.

Dessutom känner jag att mitt fokus på studierna börjar avta. Jag känner inte riktigt samma glädje över det längre som jag gjorde förut och har till och med börjat längta tills jag är klar, vilket är en relativt ny känsla för mig. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan så hade jag sagt att jag aldrig vill sluta studera.

När jag har plusat ihop de två känslorna och försökt komma fram till ett avgörande, så är det tveklöst så att jag kommer försöka ta min examen ett halvår tidigare än tänkt. Sista terminen på mitt program kan bytas ut mot vad man själv vill och eftersom jag har 15hp i litteraturvetenskap och förhoppningsvis kommer läsa 15hp filmvetenskap (peppar, peppar) i sommar är min tanke helt enkelt att de 30 poängen får ersätta den egentliga sista terminen. Om det går vill säga, men det är jag relativt övertygad om. I så fall har jag min kandidatexamen någon gång efter jul i stället för nästa sommar och jag har ingenting som längre binder mig till att stanna kvar här.

Frågan är bara vart jag ska ta vägen sen.
Kanske hem. Kanske utomlands.
Det är ett senare problem.

Har inte haft min stoltaste dag. Lägg till baksmällan från helvetet, ett par liter gnagande ångest och sen lite halsont på det, så har ni min sköna söndag. Ogillar att gamla Caroline gör besök i mig, eftersom jag var relativt övertygad om att jag hade haft ihjäl henne sen länge. Dags att sluta vara en rock'n'roll-klyscha och växa upp!

Dumma, dumma flicka!
När ska du sluta att vara så elak mot dig själv?