Åh, jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Finaste Mia skrev tidigare och frågade om jag hade några planer på att gå ut i morgon. Och jag är bra sugen. Dessutom var det ett bra tag sedan vi var ute tillsammans nu. Eller ja, ute och ute. Som jag minns det var det en viss dam som smuttade lite för hårt på glöggen och fick gå hem sist (och det var inte jag, tro det eller ej). Å andra sidan var det jag som tvärdäckade hemma hos Tim efter att ha fylleslukat två hamburgare på det mest groteska sättet gången innan det, så vi håller nog en ganska jämn nivå. Varannan gång sådär.

Men, i alla fall, så är det ju så som jag tidigare skrev att lillkroppen min har sagt ifrån lite väl mycket de senaste månaderna och magkatarren borde väl egentligen vara bägaren som rinner över kan man ju rent logiskt tycka. Om det inte vore så att jag rent ut sagt är skitdålig på att lyssna på min egen kropp. Men då känner jag lite nu att det kanske är just det jag borde ta och börja göra. Det kanske inte vore en så jäkla dålig idé att bara stanna hemma och göra "ingenting". Och med "ingenting" menar jag att göra totalt meningslösa grejer, men som jag faktiskt tycker om. Dra i gång lugna listan på Spotify med akustiska gitarrer och raspiga röster. Ta världens längsta och varmaste dusch. Läsa många och långa kapitel i en av alla mina konstiga böcker. Äta galna mängder mat för att kompensera de senaste månadernas näringsbrist (har tappat ca 12 kg sen i början på september). Lägga mig i en renbäddad säng och stirra Tristan djupt i ögonen och ha Isolde intrasslad i håret. Blunda och bara få sova. Det enda som egentligen skulle saknas är nog kramar. Miljontals av dem. Om det är något jag saknar så är det nog just det.

Morgondagen lär i alla fall avgöra hur det får bli.
Båda alternativen är som sagt lockande.