Att åka hemåt är alltid lite ångestladdat. Jag besitter någon slags hatkärlek till de områden jag har vuxit upp och gått i skola i. De symboliserar någon form av tristess och rastlöshet som jag kämpade för att komma bort från så länge. Så när jag klev av tåget i går eftermiddag var det med ganska blandade känslor. Men när jag såg världens bästa Johanna vinkandes till mig i bilen släppte det. Bara för att jag ogillar omgivningarna, så innebär det ju inte att människorna är detsamma. Långt i från.

Jag hade världens bästa kväll. Johanna och jag styrde upp lite tacos samtidigt som vi gick och viftade med varsitt cocktailglas i handen. Sen käkade vi, drack en jäkla massa rödvin och breezers och bara hade det trevligt ihop med grabbarna. Lite senare dök även Mathias upp. Helt galet att vi faktiskt fortsatt hålla kontakten trots att det är fem jäkla år sedan vi sågs sist, men så himla kul att vi tog tag i det nu. Både jag och Johanna var lite småsliriga, så det mesta som flög ur munnen på oss handlade förmodligen antingen om snoppar eller porr. Tur att vi har gett upp det här med att försöka ha tajta kvinnliga vänskapsrelationer och inriktar oss på de som förstår oss, dvs grabbarna. De bryr sig inte ens om att skaka på huvudet åt oss längre.

Kvällen blev i alla fall jättebra och mysig. Och i dag lät Johanna mig sova ut lite extra länge. Sen var vi iväg en sväng till deras snart färdigrenoverade hus (inflyttningsfest på gång, woop!), käkade pizza med Patrik (som definitivt är av generationen porrskadad man) och sen var det dags för mig att sätta mig på tåget.

Världens bästa 24 timmar.
Det gör vi definitivt om snart igen.

"De yngre killarna är inte tillräckligt porrskadade.
De förstår inte det här med att rycka lite i håret eller en hand runt strupen".

Ett kort och sant konstaterande under gårdagen.