Fula fan-videos
Något som kan få mitt yrkeshjärta att gråta blod är alla dessa hemmasnickrade fan-videos till diverse låtar på YouTube. Det är flickor och pojkar i högstadieåldern som sitter hemma och tänker att de ska göra något fint till sin favoritsång och det slutar alltid i en visuell katastrof med alla fel man tänkbart kan göra. Och hela denna process verkar alltid följa ett visst specifikt mönster. Låt mig demonstrera:
Steg ett - Bildgoogla: Här gäller det att hitta så många bilder som möjligt med så mörka och gotiska motiv som möjligt. Det ska vara fallna änglar, daggstänkta svarta rosor, vampyrflickor som gråter blod och bilder på random slott. Helst ska de vara i så dålig upplösning som möjligt så att man är tvungen att kisa för att egentligen urskilja vad de föreställer.
Steg två - Bildspel: Dessa bilder ska nu i ett klipp sättas samman till en enda röra utan någon som helst inbördes ordning eller efter något specifikt logiskt mönster. Bilderna ska inte heller täcka hela rutan i klippet utan en mittplacering som efterlämnar två feta svarta kanter på var sida är standard. Vill man vara lite extra wild & crazy trycker man in så mycket effekter som mjöligt som gör att bilderna virvlar, far från sida till sida eller tonar in och ut i en enda specialeffektsorgie.
Steg tre - Texten: Givetvis måste hela texten till låten vara med utifall att någon skulle missa vad de sjunger. Och eftersom bilderna är så mörka att vem som helst vill skära sig i armlederna när man tittar på dem måste detta givetvis kompenseras. Därför väljer dessa ungdomar gärna något klämkäckt (och i designervärlden helt oacceptabelt) sans serif-typsnitt så som Comic Sans eller Papyrus. Allra helst i fetstil, så att folk verkligen ser. Detta måste dessutom ha en färg som ingen kan missa. Standard är neonfärger i rosa eller grönt alternativt en riktigt huvudvärksframkallande kornblå färg. Även här är specialeffekter att föredra - gärna glow-effekt.
Steg fyra - Musiken: Nu ska bara musiken läggas på så är videon redo att förblinda alla som tittar på den. Och allra helst ska det ju givetvis vara en sång som handlar om döden eller olycklig kärlek. Såklart!
Här följer ett ganska bra exempel:
Steg ett - Bildgoogla: Här gäller det att hitta så många bilder som möjligt med så mörka och gotiska motiv som möjligt. Det ska vara fallna änglar, daggstänkta svarta rosor, vampyrflickor som gråter blod och bilder på random slott. Helst ska de vara i så dålig upplösning som möjligt så att man är tvungen att kisa för att egentligen urskilja vad de föreställer.
Steg två - Bildspel: Dessa bilder ska nu i ett klipp sättas samman till en enda röra utan någon som helst inbördes ordning eller efter något specifikt logiskt mönster. Bilderna ska inte heller täcka hela rutan i klippet utan en mittplacering som efterlämnar två feta svarta kanter på var sida är standard. Vill man vara lite extra wild & crazy trycker man in så mycket effekter som mjöligt som gör att bilderna virvlar, far från sida till sida eller tonar in och ut i en enda specialeffektsorgie.
Steg tre - Texten: Givetvis måste hela texten till låten vara med utifall att någon skulle missa vad de sjunger. Och eftersom bilderna är så mörka att vem som helst vill skära sig i armlederna när man tittar på dem måste detta givetvis kompenseras. Därför väljer dessa ungdomar gärna något klämkäckt (och i designervärlden helt oacceptabelt) sans serif-typsnitt så som Comic Sans eller Papyrus. Allra helst i fetstil, så att folk verkligen ser. Detta måste dessutom ha en färg som ingen kan missa. Standard är neonfärger i rosa eller grönt alternativt en riktigt huvudvärksframkallande kornblå färg. Även här är specialeffekter att föredra - gärna glow-effekt.
Steg fyra - Musiken: Nu ska bara musiken läggas på så är videon redo att förblinda alla som tittar på den. Och allra helst ska det ju givetvis vara en sång som handlar om döden eller olycklig kärlek. Såklart!
Här följer ett ganska bra exempel:
Det här med smeknamn
Heter man Caroline kallar folk en per automatik för Carro. Och det är aldrig någon som frågar om lov till det. Vill du bli kallad Caroline eller Carro? Icke då. Folk antar att det är det man kallas och vill bli kallad. Och jag avskyr att bli kallad Carro, men jag säger sällan emot när någon gör det för att det är "så det är". Precis som jag per automatik kallar andra för typiska smeknamn. Egentligen finns det bara en simpel anledning till att jag föredrar att bli kallad Caroline framför Carro, mer än för att det är finare, och det är för att min familj aldrig någonsin har kallat mig för Carro - mycket för att min mamma inte tycker om det smeknamnet. Faktum är att vi i min familj aldrig egentligen har kallat varandra för någonting annat än det vi faktiskt heter - om vi då bortser från min pappas smeknamn på mig...
Carofjuttaline. Yes, ni läste rätt. Kanske det fånigaste smeknamnet på hela jordklotet. Och man kan ju tycka att det här är något han borde ha slutat med i samband med att jag började högstadiet och började tycka att mina föräldrar var de töntigaste och pinsammaste människorna i världen, men icke då. Jag kan meddela att det lever kvar än i dag. Men det ligger någon härlig pappa-och-minsting-charm över det. Ungefär som när han ber mig dra i hans pekfinger samtidigt som han lägger av livets rökare (vilket för övrigt är lika kul i dag som när jag var fem).
Sen har vi det här med att bli tilltalad med sitt efternamn. Det är ju något som är otroligt häftigt. Jag fullkomligt älskar när grabbarna i klassen kallar mig vid mitt efternamn (vilket de i princip alltid gör numera), för då känns det som att jag är en helt okej prick att dricka en bärs med (fast jag inte ens dricker öl), snacka bollsporter med (fast jag inte ens vet vilken planhalva Sverige spelar på) och nedvärdera kvinnor tillsammans med (det är jag bra på däremot).
Men fick jag själv välja helt och fritt vad jag skulle kallas för skulle det bli något riktigt brutalt. Något hämtat ur en skolgårdsroman från slutet av 50-talet - typ Burken eller Löken. Det hade jag velat att folk skulle kalla mig. Kolla, där kommer Burken. Bäst vi passar oss! skulle folk säga när jag kliver genom skolans korridorer. Ja, bäst ni passar er, för här kommer jag!
Carofjuttaline. Yes, ni läste rätt. Kanske det fånigaste smeknamnet på hela jordklotet. Och man kan ju tycka att det här är något han borde ha slutat med i samband med att jag började högstadiet och började tycka att mina föräldrar var de töntigaste och pinsammaste människorna i världen, men icke då. Jag kan meddela att det lever kvar än i dag. Men det ligger någon härlig pappa-och-minsting-charm över det. Ungefär som när han ber mig dra i hans pekfinger samtidigt som han lägger av livets rökare (vilket för övrigt är lika kul i dag som när jag var fem).
Sen har vi det här med att bli tilltalad med sitt efternamn. Det är ju något som är otroligt häftigt. Jag fullkomligt älskar när grabbarna i klassen kallar mig vid mitt efternamn (vilket de i princip alltid gör numera), för då känns det som att jag är en helt okej prick att dricka en bärs med (fast jag inte ens dricker öl), snacka bollsporter med (fast jag inte ens vet vilken planhalva Sverige spelar på) och nedvärdera kvinnor tillsammans med (det är jag bra på däremot).
Men fick jag själv välja helt och fritt vad jag skulle kallas för skulle det bli något riktigt brutalt. Något hämtat ur en skolgårdsroman från slutet av 50-talet - typ Burken eller Löken. Det hade jag velat att folk skulle kalla mig. Kolla, där kommer Burken. Bäst vi passar oss! skulle folk säga när jag kliver genom skolans korridorer. Ja, bäst ni passar er, för här kommer jag!
Hjärtesorg
Idag har jag gråtit sådana enorma floder att jag förstår att barnen i Afrika inte har något vatten att dricka. Det har varit så mycket svartstrimmiga kinder, hulkande och snorpapper att jag har känt mig som en 13-åring som precis har fått känna på den första bitterljuva hjärtesorgen. Och lite är det nog så, för hur gammal man än blir och hur mycket intellekt, kunskap och sunt förnuft man än samlar på sig genom åren så blir man aldrig förnuftig i hjärtat. Det trampar iväg på sina egna små stigar hur mycket man än försöker kämpa emot och sen står man där en dag och inser att man är alldeles vilsen.
Givetvis är jag alldeles för feg för att agera dessutom. Dels för att jag är så vansinnigt övertygad om att det är dött lopp, men också för att jag tilldelar mig själv mängder av mindervärdeskomplex och trycker i mig själv att jag inte är värdig att få lika mycket tillbaka som jag själv känner. Kanske för att jag inbillar mig att jag känner för mycket. Att jag känner mer än vad som är normalt. Eller kanske helt enkelt för att det känns som att jag inte är tillräckligt bra. Inte tillräckligt fin. Inte tillräckligt rolig. Inte tillräckligt någonting. Kanske jag inte ler på rätt sätt. Kanske jag inte säger rätt saker vid rätt tillfällen. Kanske för att jag är klumpig och inte sådär vackert graciös.
Och det har tagit mig hundra år att skriva det här, för det är så hårt att behöva erkänna när man har förlorat. Men det var så välbehövligt, för om jag kan skicka ut lite av det jag känner till alla som läser det här så kanske min egen börda släpper lite grann. Och kanske att ni då kan eliminera det åt mig, för jag tror inte jag klarar det på egen hand. Dessutom kanske såren i mina älskade vänners öron kan få en chans att läka.
Jag ska fortsätta låta mascaran förstöra mina örngott. Och jag ska äta osunda mängder glass, titta på dåliga romantiska komedier och lyssna på hjärtskärande sånger. För det är sådant man gör när man har hjärtesorg. Och jag ska inse att det faktiskt är helt okej. Tretton år gammal eller inte. Det gör lika ont ändå.
Givetvis är jag alldeles för feg för att agera dessutom. Dels för att jag är så vansinnigt övertygad om att det är dött lopp, men också för att jag tilldelar mig själv mängder av mindervärdeskomplex och trycker i mig själv att jag inte är värdig att få lika mycket tillbaka som jag själv känner. Kanske för att jag inbillar mig att jag känner för mycket. Att jag känner mer än vad som är normalt. Eller kanske helt enkelt för att det känns som att jag inte är tillräckligt bra. Inte tillräckligt fin. Inte tillräckligt rolig. Inte tillräckligt någonting. Kanske jag inte ler på rätt sätt. Kanske jag inte säger rätt saker vid rätt tillfällen. Kanske för att jag är klumpig och inte sådär vackert graciös.
Och det har tagit mig hundra år att skriva det här, för det är så hårt att behöva erkänna när man har förlorat. Men det var så välbehövligt, för om jag kan skicka ut lite av det jag känner till alla som läser det här så kanske min egen börda släpper lite grann. Och kanske att ni då kan eliminera det åt mig, för jag tror inte jag klarar det på egen hand. Dessutom kanske såren i mina älskade vänners öron kan få en chans att läka.
Jag ska fortsätta låta mascaran förstöra mina örngott. Och jag ska äta osunda mängder glass, titta på dåliga romantiska komedier och lyssna på hjärtskärande sånger. För det är sådant man gör när man har hjärtesorg. Och jag ska inse att det faktiskt är helt okej. Tretton år gammal eller inte. Det gör lika ont ändå.
Fördomar
Jag kan vara vansinnigt fördomsfull emellanåt, vilket antagligen klingar illa i kombination med min övertygelse om alla människors lika värde, men vissa saker är faktiskt inte okej. Jag föredrar att se det på som den enskilda människans brist på bättre förståelse och om du kan se dig själv i någon av följande punkter, så är det inte så troligt att vi någonsin kommer att kunna vara vänner...
- Du har tavlor av Paul Riesser föreställande smältande vodkaflaskor och ölburkar hängande på väggarna.
- Du har en egendesignad tatuering föreställande en sol någonstans på kroppen alternativt ditt favorithockeylag på armen.
- Du äger denna ljusstake.
- Majoriteten av skivorna i din samling har titlar som börjar med Absolute eller Most Wanted.
- Du tror inte på Gud, men är övertygad om att det finns "en högre makt".
- Du fascineras av program som Det okända och tycker att Caroline Giertz är övertygande som programledare.
- Du har en samling samurajsvärd stående på din kombinerade TV-möbel/vitrinskåp i körsbär.
- Du älskar att gå till Harrys en lördagskväll eftersom du gillar musiken och variationen av ålder.
- Du samlar på allt med Playboy-kaninen på.
Nattliga äventyr
Jag är typen som är på tok för rationell för att tro på hokus pokus som spåkulor, kristaller, astrologi och tarotkort. Där ingår även drömtydning. Ni vet, att vissa saker som man drömmer om ska symbolisera något annat som pågår eller ska ske i ens liv - om du t ex drömmer om julafton så ska du få ett brev och om du äter en apelsin kommer du att bli besviken på en vän (vill veta vem som suttit och haft så tråkigt att de räknat ut det här). Dock börjar jag bli starkt övertygad om att en viss dröm som jag har haft återkommande i säkert sex, sju år innebär något - även om det inte handlar om någon flummig tolkning av den. Det är inte samma dröm hela tiden, men innebörden av den är det och det är att jag försöker stänga någonting ute - ett hot. Drömmen innefattar alltid att jag försöker låsa en dörr, men att denna dörr antingen inte har ett fungerande lås eller att den går att öppna trots att den är låst. Precis som att jag inte kan fly från vad som befinner sig där bakom hur mycket jag än försöker. Så om man skippar alla hobbytolkningar som finns på diverse sidor (jag ska akta mig för skvaller, söker efter ett lyckligt liv, osv.) så verkar det ju ändå som att jag antagligen i verkliga livet känner mig hotad av något som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Någon som har en någorlunda rationell förklaring till det här?
Sen är jag ju en nattdrömmare av högre rang överlag. Hört talas om astral projektion eller det som i folkmun kallas för utanför-kroppen-upplevelser? Kanske ni även har hört talas om något som kallas sömnparalys? Jag kan meddela till alla som tror att astral projektion är att själen lämnar kroppen att det bara är bullshit. Astral projektion är ingenting annat än sömnparalys, dvs att hjärnan stänger av de flesta av kroppens viljestyrda muskler när man håller på att somna eller vakna. Så gör hjärnan varje natt, men ibland stängs den av för tidigt eller slås på försent så att detta tillstånd uppkommer när hjärnan fortfarande är delvis vaken och det är då det börjar hända grejer. Man får ofta hotfulla hallucinationer av att människor befinner sig runt omkring en och i mitt fall hör jag dem även ofta tala till mig - kombinera det med att kroppen inte kan röra sig pga förlamningen så blir det lite jobbigt. Börjar man drömma under sömnparalysen, så är det det som folk inbillar sig är astral projektion som uppkommer, dvs att alla kroppsliga rörelser i drömmen känns verkliga. Springer du i drömmen kommer du känna det i benen. Flyger du kan du räkna med ett värre sug i magen än vad du får av att åka bergochdalbana på Gröna Lund. Flummigt i teorin, helt naturligt i praktiken (även om det är få människor som upplever det och att det antagligen är en anledning till att det tas för att vara något extraordinärt).
Någon som vill byta sömnvanor med mig?
Sen är jag ju en nattdrömmare av högre rang överlag. Hört talas om astral projektion eller det som i folkmun kallas för utanför-kroppen-upplevelser? Kanske ni även har hört talas om något som kallas sömnparalys? Jag kan meddela till alla som tror att astral projektion är att själen lämnar kroppen att det bara är bullshit. Astral projektion är ingenting annat än sömnparalys, dvs att hjärnan stänger av de flesta av kroppens viljestyrda muskler när man håller på att somna eller vakna. Så gör hjärnan varje natt, men ibland stängs den av för tidigt eller slås på försent så att detta tillstånd uppkommer när hjärnan fortfarande är delvis vaken och det är då det börjar hända grejer. Man får ofta hotfulla hallucinationer av att människor befinner sig runt omkring en och i mitt fall hör jag dem även ofta tala till mig - kombinera det med att kroppen inte kan röra sig pga förlamningen så blir det lite jobbigt. Börjar man drömma under sömnparalysen, så är det det som folk inbillar sig är astral projektion som uppkommer, dvs att alla kroppsliga rörelser i drömmen känns verkliga. Springer du i drömmen kommer du känna det i benen. Flyger du kan du räkna med ett värre sug i magen än vad du får av att åka bergochdalbana på Gröna Lund. Flummigt i teorin, helt naturligt i praktiken (även om det är få människor som upplever det och att det antagligen är en anledning till att det tas för att vara något extraordinärt).
Någon som vill byta sömnvanor med mig?
Henry Fuselis The Nightmare (1781).
Sägs vara en avbildning av ett utav stadierna i sömnparalys - att bli riden av nattmaran. I verkligheten innefattar det det tryck som kan uppstå över bröstkorgen och som gör att det känns som att någon håller en nedtryckt i sängen fast att man försöker kämpa emot.
Sägs vara en avbildning av ett utav stadierna i sömnparalys - att bli riden av nattmaran. I verkligheten innefattar det det tryck som kan uppstå över bröstkorgen och som gör att det känns som att någon håller en nedtryckt i sängen fast att man försöker kämpa emot.
Att säga det så bra
Det handlar om att prata sönder nätter,
om att sätta på en film om och om igen
för att storyn hela tiden tappas bort bland kyssar.
Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet.
Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar,
Om att brottas bland kuddar och att älska att förlora,
bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen.
Det handlar om att kunna kyssa bort sårigheten,
om att viska du är vacker tusen gånger varje natt
och mena det lika mycket varje gång.
Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga
världen och att ständigt ha tusen fjärilar i magen.
Det handlar om att tappa bort sig i någons famn
och aldrig vilja hitta vägen ut.
om att sätta på en film om och om igen
för att storyn hela tiden tappas bort bland kyssar.
Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet.
Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar,
Om att brottas bland kuddar och att älska att förlora,
bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen.
Det handlar om att kunna kyssa bort sårigheten,
om att viska du är vacker tusen gånger varje natt
och mena det lika mycket varje gång.
Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga
världen och att ständigt ha tusen fjärilar i magen.
Det handlar om att tappa bort sig i någons famn
och aldrig vilja hitta vägen ut.
Att vara madonna eller hora
A man with a madonna-whore complex is a man who will sleep with and feel lust for a sexual and beautiful woman but he will never respect her as "wife" material and he will never marry her. In his eyes, she is tainted, impure, unworthy of the status of wife - yet he may possess passionate and contradictory feelings for her. He may even be in love with her but will never allow himself to be with her in any real sense. He will look for a "good girl" to marry - usually a woman who is cold sexually but, for example, is good at "wifely" domestic things: cooking, cleaning, homemaking in general, etc. A proper, pure "madonna" type woman who will bear his children.
Madonna-hora-komplexet. Ett fascinerande litet psykoanalytiskt begrepp som myntades av Freud och som i korthet kan beskrivas som att vissa män delar upp kvinnor i falsk dikotomi: älskad eller älskarinna. Vissa hävdar att det inte existerar. Jag hävdar att det gör det och jag tror att många, speciellt kvinnor, kan hålla med mig. Jag tror dessutom att de allra flesta kvinnor någon gång har upplevt att bli placerad i den ena eller andra kategorin. Förmodligen båda.
Det klassiska scenariot måste väl ändå vara detta: Man träffar en kille och allting känns bra ända till den stund då man inser att man har blivit ersatt mot någon som är ens raka motsats. Jag tror att många någon gång har ställt sig själv frågan varför han var med mig om han sedan väljer något som är så långt i från en själv. Det är en del i varför jag vill hävda att madonna-hora-komplexet existerar. För om detta sker så är det helt enkelt så att killen i fråga med största sannolikhet har funnit sin madonna och man själv står kvar som horan.
Sen är det väl viktigt att konstatera man som tjej förmodligen kan påverka till viss del i vilken kategori man som oftast faller. Tjejer som inte uppskattar bullbak, som vågar ta för sig, är lite gå-på-iga och inte agerar som de mest prudentliga har ju givetvis en tendens att falla just i hora-kategorin.
Vore intressant att veta vilken kategori ni själva tror er tillhöra.
Älskad eller älskarinna? Madonna eller hora?
Att barn föder barn
Jag vet inte till hundra procent varför, men någonting får det att börja krypa i kroppen på mig när jag ser alla dessa bloggar skrivna av väldigt unga mammor. Bloggar som är överösta av skrikiga rosa färger, pixliga bilder, Comic Sans, Hello Kitty och fan och hans moster. Jag vill bara klappa stackarna på huvudet, sen lappa till dem och fråga vad i helvete de tänker med? Varför de så tidigt väljer att ägna resten av livet åt någon annan när de inte ens har hunnit med en bråkdel av sitt eget liv?
Det handlar inte om någon okänslighet inför det beslut som måste tas när man står där med ett positivt svar på stickan. Tvärtom är jag högst medveten om den känslostorm som uppstår vid det tillfället, men jag är också medveten om att om jag inte i sista sekund hade fattat beslutet att välja mig själv i stället för någon annan så hade jag idag varit en ensamstående mor till en åttaåring. Förmodligen utan högre utbildning eller mål i livet.
Kanske är det just därför jag får obehagskänslor av så unga flickor som skaffar barn i tron om att det handlar om att ta hand om en gullig liten docka och att det inte alls är så krävande som andra säger. Flickor som i sina bloggar skriver om hur de redan efter ett par månader hemma med bebisen måste springa ut på krogen med sina vänner igen för det "har de rätt till" eftersom de fortfarande är så unga. Och det är just sådana argumentet som är anledningen till att de skulle ha väntat.
Vi är alla olika som individer, men jag kan i mitt fall säga att jag idag, nio år senare, fortfarande inte är klar med mig själv. Jag har saker jag vill göra och mål som jag vill nå innan jag ens kommer tänka tanken på att leverera ett barn till den här världen. Sen drar jag inte alla över en kam. Jag har flera vänner som blev mammor i tidig ålder och som har klarat det galant, men jag tror att det är värt att tänka över ett sådant beslut en extra gång. När man tror att man har fattat ett beslut, tänk igenom det ytterligare en gång. Och kanske en gång till.
Det handlar inte om någon okänslighet inför det beslut som måste tas när man står där med ett positivt svar på stickan. Tvärtom är jag högst medveten om den känslostorm som uppstår vid det tillfället, men jag är också medveten om att om jag inte i sista sekund hade fattat beslutet att välja mig själv i stället för någon annan så hade jag idag varit en ensamstående mor till en åttaåring. Förmodligen utan högre utbildning eller mål i livet.
Kanske är det just därför jag får obehagskänslor av så unga flickor som skaffar barn i tron om att det handlar om att ta hand om en gullig liten docka och att det inte alls är så krävande som andra säger. Flickor som i sina bloggar skriver om hur de redan efter ett par månader hemma med bebisen måste springa ut på krogen med sina vänner igen för det "har de rätt till" eftersom de fortfarande är så unga. Och det är just sådana argumentet som är anledningen till att de skulle ha väntat.
Vi är alla olika som individer, men jag kan i mitt fall säga att jag idag, nio år senare, fortfarande inte är klar med mig själv. Jag har saker jag vill göra och mål som jag vill nå innan jag ens kommer tänka tanken på att leverera ett barn till den här världen. Sen drar jag inte alla över en kam. Jag har flera vänner som blev mammor i tidig ålder och som har klarat det galant, men jag tror att det är värt att tänka över ett sådant beslut en extra gång. När man tror att man har fattat ett beslut, tänk igenom det ytterligare en gång. Och kanske en gång till.
Att finna vägen till toppen
När någon försöker motverka dig att nå dina drömmar,
minns då att det är sådana människor som får dig att sträva mot toppen.
minns då att det är sådana människor som får dig att sträva mot toppen.
Motgång föder framgång. Just de tre små orden är ett oerhört viktigt litet mantra för mig som jag tycker att alla fantastiska människor därute borde ta del av och själva bruka. Det är dessutom värdefullt i de allra flesta situationer vare sig man sitter i en trist sits gällande jobb, skola, relationer och livsstil överlag. Mitt mest konkreta exempel för min egen del är hur jag gick från att vara en tjej med katastrofala gymnasiebetyg som slavade på en industri under flera års tid i en mindre håla till att läsa upp betygen, flytta till en större stad och börja studera vid ett universitet. Jag minns den där tiden så väl. Hur jag visste att jag ville ha ut så mycket mer av livet, men motarbetades dels av min egen tro på mig själv men även av andra. Att sedan våga ta det lilla steget till komvux och sedan det stora steget till universitet blev mitt finger i ansiktet till både mig själv och de som såg ner på min förmåga och såhär i efterhand kan jag bara tänka: "Klart som fan jag klarade det. Jag kan klara allt jag vill åta mig om jag bara vill!". Jag är lite drygt halvvägs in i mina studier och jag tänker kämpa minst lika mycket för min karriär när det väl är dags för den som jag kämpar för mina betyg och studier i dag.
Ett annat exempel: Från att jag var 15 till att jag var 17 var jag tillsammans med en kille som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Han slog och skrek åt mig bland annat för att jag inte var oskuld när vi blev tillsammans. Han höll mitt huvud under vattenytan en gång när vi var och badade för att jag sa hej till en killkompis. Han tvingade mig att ha sex med honom när jag inte ville och frågade mig alltid efteråt: "Du kände dig inte tvingad, va?". Enbart i syfte att stilla sitt eget samvete för att han visste att han hade gjort fel (om nu en sådan människa kan ha ett samvete). Jag hade konstant blåmärken på armar och ben av alla knytnäveslag. Det enda stället han inte slog mig på var ansiktet. Knytnävar i bakhuvudet var dock inte ovanligt.
Det tog ganska lång tid för mig att plocka av skygglapparna och inse att det var honom det var fel på och inte mig, men min lärdom av det förhållandet är att jag i dag vet precis hur jag inte vill att ett förhållande ska vara. Det har gjort mig till en människa som är tillitsfull mot vem jag än träffar/är tillsammans med, för det är så jag själv vill bli behandlad. Jag har dessutom förmåga att ganska snabbt utröna om en kille har våldsamma tendenser eller ett elakt sinneslag, men framför allt vet jag med mig att kliva åt sidan fort som fan om jag märker att jag inte blir behandlad med den respekt jag förtjänar. Jag agerar inte dörrmatta åt någon helt enkelt.
Två perfekta exempel på motgång som har fött framgång.
Och trots att det inte har varit roligt att befinna sig i någon utav situationerna, så skulle jag inte vilja göra dem ogjorda. De har skapat mig till den starka individ jag är i dag och att vara stark innebär inte att du aldrig någonsin faller, bara att du har styrka nog att ta dig upp när du väl gör det.
Så om någon är svag nog i sinnet att trycka ner dig, låt dem då visa dig vägen till toppen där du regerar.
Ett annat exempel: Från att jag var 15 till att jag var 17 var jag tillsammans med en kille som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Han slog och skrek åt mig bland annat för att jag inte var oskuld när vi blev tillsammans. Han höll mitt huvud under vattenytan en gång när vi var och badade för att jag sa hej till en killkompis. Han tvingade mig att ha sex med honom när jag inte ville och frågade mig alltid efteråt: "Du kände dig inte tvingad, va?". Enbart i syfte att stilla sitt eget samvete för att han visste att han hade gjort fel (om nu en sådan människa kan ha ett samvete). Jag hade konstant blåmärken på armar och ben av alla knytnäveslag. Det enda stället han inte slog mig på var ansiktet. Knytnävar i bakhuvudet var dock inte ovanligt.
Det tog ganska lång tid för mig att plocka av skygglapparna och inse att det var honom det var fel på och inte mig, men min lärdom av det förhållandet är att jag i dag vet precis hur jag inte vill att ett förhållande ska vara. Det har gjort mig till en människa som är tillitsfull mot vem jag än träffar/är tillsammans med, för det är så jag själv vill bli behandlad. Jag har dessutom förmåga att ganska snabbt utröna om en kille har våldsamma tendenser eller ett elakt sinneslag, men framför allt vet jag med mig att kliva åt sidan fort som fan om jag märker att jag inte blir behandlad med den respekt jag förtjänar. Jag agerar inte dörrmatta åt någon helt enkelt.
Två perfekta exempel på motgång som har fött framgång.
Och trots att det inte har varit roligt att befinna sig i någon utav situationerna, så skulle jag inte vilja göra dem ogjorda. De har skapat mig till den starka individ jag är i dag och att vara stark innebär inte att du aldrig någonsin faller, bara att du har styrka nog att ta dig upp när du väl gör det.
Så om någon är svag nog i sinnet att trycka ner dig, låt dem då visa dig vägen till toppen där du regerar.
Att lägga sig under kniven
Har suttit och kikat på Plastikdoktor 90210. Jag blir så fascinerad av sådana program eftersom de både får mig att känna sug efter det själv och samtidigt avsky inför de som tar det hela på tok för långt. Det är högst oattraktivt med tjejer som ser ut som katter efter för många ingrepp, men kan också bli väldigt fint om man skippar de stereotypiska Slitz-lökarna och anknäbbarna och satsar på lite mer naturliga resultat.
Jag blir dock högst tveksam till om jag vill göra det igen. Precis - igen. Jag har redan testat att ligga under kniven en gång för åtta år sedan och inte nog med att läkningsprocessen efteråt är ett rent jävla helvete med smärta dygnet runt i flera veckor, så sitter jag i dag med ett resultat som jag ibland känner är sämre än hur det såg ut innan. Jag har funderat fram och tillbaka i flera år om jag ska skaffa mig en remiss för att få det tillfixat, men är rädd både för smärtan och för att återigen känna mig missnöjd när bandaget åker av. Det enda roliga med plastikkirurgi är egentligen "knarket" man får innan man körs in till operation. Vilken jäkla resa!
Min bästa kompis och jag filosoferar dock ibland om de sköna resultaten vi skulle kunna få om vi skippade knivarna och bara håller oss till sprutor. Lite botox i pannan och lite restylane i läpparna and we're good to go. Fem år yngre och lite snyggare med bara ett par nålstick. Vi kör på det tror jag!
Jag blir dock högst tveksam till om jag vill göra det igen. Precis - igen. Jag har redan testat att ligga under kniven en gång för åtta år sedan och inte nog med att läkningsprocessen efteråt är ett rent jävla helvete med smärta dygnet runt i flera veckor, så sitter jag i dag med ett resultat som jag ibland känner är sämre än hur det såg ut innan. Jag har funderat fram och tillbaka i flera år om jag ska skaffa mig en remiss för att få det tillfixat, men är rädd både för smärtan och för att återigen känna mig missnöjd när bandaget åker av. Det enda roliga med plastikkirurgi är egentligen "knarket" man får innan man körs in till operation. Vilken jäkla resa!
Min bästa kompis och jag filosoferar dock ibland om de sköna resultaten vi skulle kunna få om vi skippade knivarna och bara håller oss till sprutor. Lite botox i pannan och lite restylane i läpparna and we're good to go. Fem år yngre och lite snyggare med bara ett par nålstick. Vi kör på det tror jag!
Inte okej.
Att inte riktigt se det neutrala
Det fullkomligt kryllar av mammabloggar på internet där det i princip tävlas om vem som kan vara så könsneutral och korrekt som möjligt. Barnen ska absolut inte uppfostras till pojkar eller flickor, utan till självständiga individer. Och det är ju förvisso en vacker tanke, men är det bara jag som undrar vart den där neutraliteten är?
Jag kan ärligt talat säga att de bloggar i denna kategori som jag har råkat hamna på inte på något sätt är särskilt neutrala. För mig är det långt i från neutralt att sätta på sin lille pojke en klänning eller klä sin lilla tjej i Byggare Bob eller Lightning McQueen bara för att göra något slags statement. Det enda som händer är väl att rollerna blir ombytta och att flickor ska vara de tuffa och pojkarna små och väna. Neutralt blir det först när man börjar klä barnen på exakt samma sätt oavsett kön, men det ser man sällan.
För det första kanske det vore bättre att börja med tanken. Vår personlighet sitter knappast inte i kläderna. Min mamma klädde mig ofta i rosa och blommigt när jag var liten och ändå är jag ganska långt i från en typisk fnittrig tjej som sitter tyst i ett hörn och låter pojkarna styra. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Jag är nog både ganska högljudd och tar mycket plats. Och det trots flickiga kläder. Tänka sig!
Sen tycker jag att det är larvigt att låta barnen få vara slagplank för att föräldrarna ska få hävda sig. Vore det inte både enklare och mycket bättre att börja med sig själv i stället? Kanske maken skulle sätta på sig en blommig historia med volanger nästa gång han åker till kontoret? Inte det?
Vill man ha en förändring måste man alltid börja med sig själv.
Jag kan ärligt talat säga att de bloggar i denna kategori som jag har råkat hamna på inte på något sätt är särskilt neutrala. För mig är det långt i från neutralt att sätta på sin lille pojke en klänning eller klä sin lilla tjej i Byggare Bob eller Lightning McQueen bara för att göra något slags statement. Det enda som händer är väl att rollerna blir ombytta och att flickor ska vara de tuffa och pojkarna små och väna. Neutralt blir det först när man börjar klä barnen på exakt samma sätt oavsett kön, men det ser man sällan.
För det första kanske det vore bättre att börja med tanken. Vår personlighet sitter knappast inte i kläderna. Min mamma klädde mig ofta i rosa och blommigt när jag var liten och ändå är jag ganska långt i från en typisk fnittrig tjej som sitter tyst i ett hörn och låter pojkarna styra. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Jag är nog både ganska högljudd och tar mycket plats. Och det trots flickiga kläder. Tänka sig!
Sen tycker jag att det är larvigt att låta barnen få vara slagplank för att föräldrarna ska få hävda sig. Vore det inte både enklare och mycket bättre att börja med sig själv i stället? Kanske maken skulle sätta på sig en blommig historia med volanger nästa gång han åker till kontoret? Inte det?
Vill man ha en förändring måste man alltid börja med sig själv.
Att inte ha något otalt
När jag gick i terapi för ett par år sedan fokuserade vi mycket på den låga självkänsla jag lider av. Min psykolog gav mig då en lista på saker som är värda att tänka på att förbättra den och just en av dessa punkter har jag verkligen tagit till mig och försökt leva efter och det är att alltid försöka ha bra relationer med andra. Att inte ha något otalt med någon.
Givetvis går det inte att gå genom hela livet utan att det ibland skär sig mellan en själv och någon annan. Så simpla är inte vi människor att alla bara skulle kunna gå runt och le och vara trevliga mot varandra hela tiden. Man måste få ha rätten till att säga i från om man känner sig illa behandlad utan att vara rädd för att det ska bli en fnurra på tråden. Men efter det så är det, åtminstone för mig, oerhört viktigt att lösa den konflikt som har uppstått. Jag har vid ett par tillfällen de senaste månaderna varit med om situationer där just den där fnurran har uppstått och det har blivit tyst som i graven mellan mig och den andra personen och sådant får mig att må jättedåligt. Silent treatment är något utav det värsta jag vet, vare sig det handlar om att jag får den behandlingen eller om jag själv har varit för stolt för att våga säga förlåt och uppträder med tystnad i stället. Tystnad är det ultimata sättet att säga till någon att den inte är värd att ägna en tanke eller ett ord åt. Att personen i fråga är värdelös med andra ord.
Men jag har faktiskt vågat börja bryta den där tystnaden och det har varit värt hur mycket som helst att svälja stoltheten och faktiskt våga säga att man saknar att prata med någon och att man mycket hellre vill ha tillbaka sin vän än att gå runt och sura över skitsaker. Det fungerar dessutom i de flesta lägen väldigt bra. Och när man kan skratta åt saker tillsammans igen, så inser man ganska fort att den där tystnaden bara var bortkastad tid.
Så vill man må lite extra bra ska man alltid se till att det aldrig finns något otalt.
Somna aldrig osams med någon helt enkelt.
Givetvis går det inte att gå genom hela livet utan att det ibland skär sig mellan en själv och någon annan. Så simpla är inte vi människor att alla bara skulle kunna gå runt och le och vara trevliga mot varandra hela tiden. Man måste få ha rätten till att säga i från om man känner sig illa behandlad utan att vara rädd för att det ska bli en fnurra på tråden. Men efter det så är det, åtminstone för mig, oerhört viktigt att lösa den konflikt som har uppstått. Jag har vid ett par tillfällen de senaste månaderna varit med om situationer där just den där fnurran har uppstått och det har blivit tyst som i graven mellan mig och den andra personen och sådant får mig att må jättedåligt. Silent treatment är något utav det värsta jag vet, vare sig det handlar om att jag får den behandlingen eller om jag själv har varit för stolt för att våga säga förlåt och uppträder med tystnad i stället. Tystnad är det ultimata sättet att säga till någon att den inte är värd att ägna en tanke eller ett ord åt. Att personen i fråga är värdelös med andra ord.
Men jag har faktiskt vågat börja bryta den där tystnaden och det har varit värt hur mycket som helst att svälja stoltheten och faktiskt våga säga att man saknar att prata med någon och att man mycket hellre vill ha tillbaka sin vän än att gå runt och sura över skitsaker. Det fungerar dessutom i de flesta lägen väldigt bra. Och när man kan skratta åt saker tillsammans igen, så inser man ganska fort att den där tystnaden bara var bortkastad tid.
Så vill man må lite extra bra ska man alltid se till att det aldrig finns något otalt.
Somna aldrig osams med någon helt enkelt.
Att leva med tårarna
Jag finner ett stort missnöje i att tårar har blivit en så stor del av min vardag. Jag är ju hon som aldrig gråter. Hon som alltid lyckas behålla masken på och gömma det där som gör ont för omvärlden. Ändå växer självföraktet för var dag som går och det börjar bli jobbigt att trycka undan nu. Jag söker svar i botten av flaskan, men finner bara destruktivitet. Jag vet ju att svaren inte finns där. Egentligen. Ändå är det den simpla lösningen för stunden att bedöva mig själv. Att få slippa tänka för en stund.
De säger att jag är fin. Att jag är bra. Att jag duger precis som jag är.
Jag säger att jag tror att de ljuger.
De säger att jag är fin. Att jag är bra. Att jag duger precis som jag är.
Jag säger att jag tror att de ljuger.
Att våga dansa i regnet
Life isn't about waiting for the storm to pass,
it's about learning how to dance in the rain.
it's about learning how to dance in the rain.
Ingen kan anklaga livet för att vara simpelt eller enkelt. Om det är något jag har lärt mig under mina tjugoåtta år så är det att motgångar alltid kommer att komma till en. Det kan handla om småsaker eller så kan de vara livsavgörande. De kan vara självförvållade eller något som man absolut inte har någon kontroll över. Det viktiga att komma ihåg är att de alltid kommer att återkomma. Om och om igen genom hela livet. Det går ingen fri från. Det handlar bara om att lära sig hur man hanterar dem och att inte vara rädd för att börja slåss lite när de dyker upp.
Jag vågar påstå att jag antagligen redan har haft min beskärda del av motgångar. Många som jag inte haft större kontroll över, men även en hel del som jag själv har sett till att jag fått stå öga mot öga med. Därför har de där två små korta raderna blivit det viktigaste mottot att leva efter för mig. Min syster sa till mig för inte så längesen att jag är av personlighetstypen som "lägger mig platt och spelar död" när motgångarna kommer och att jag gärna bara accepterar skiten. Det stämmer nog till viss del, men det var å andra sidan mycket värre för bara några år sedan. Det stämmer nog också att jag har en tendens att sätta mig själv i klistret, men jag vet med mig själv att jag har lyckats ta mig ur det mesta på egen hand också. Hur tufft det än har varit emellanåt.
En motgång jag själv satte mig i helt frivilligt, och som jag fick en hel del kritik för, var när jag valde att separera. Kritiken kom över det faktum att jag inte hade någon som helst plan för hur allt skulle lösa sig för mig. För andra var det ofattbart att jag inte hade löst situationen med ett boende innan jag släppte bomben, men för mig fanns aldrig en tanke på att jag skulle ordna allt sådant bakom ryggen på någon annan och sen bara försvinna på två röda. Det var mitt beslut och jag valde självmant att ta konsekvensen av det. Mycket för att jag har lärt mig att det mesta faktiskt alltid ordnar sig i slutändan. Om man har en i grunden positiv inställning till att saker faktiskt ska lösa sig, så brukar de också göra det. Att jag sedan fick leva ganska rotlöst ett tag gör mig inte så mycket, för allt löste sig. Precis som jag trodde. I stället för att slås ner av att saker skulle bli kämpiga försökte jag överväga och ta till mig de möjligheter jag i stället hade. Det betyder dock inte att det inte var kämpigt emellanåt eller att jag gick igenom det hela lättvindigt. Men likt tusan klarade jag av det, för att jag vet med mig att om man bara vågar kliva raka vägen in i skiten och ta en fight med det, så brukar man kliva ur det som segrare.
Det finns fortfarande situationer där jag spelar död, som syster sa, men mitt mål är att framöver, oavsett vad som än händer, våga slåss för min egen situation i livet. Att aldrig mer lägga mig platt och hoppas att saker löser sig själva. Och så borde alla människor resonera. Alla borde våga dansa i regnet lite oftare.
Jag vågar påstå att jag antagligen redan har haft min beskärda del av motgångar. Många som jag inte haft större kontroll över, men även en hel del som jag själv har sett till att jag fått stå öga mot öga med. Därför har de där två små korta raderna blivit det viktigaste mottot att leva efter för mig. Min syster sa till mig för inte så längesen att jag är av personlighetstypen som "lägger mig platt och spelar död" när motgångarna kommer och att jag gärna bara accepterar skiten. Det stämmer nog till viss del, men det var å andra sidan mycket värre för bara några år sedan. Det stämmer nog också att jag har en tendens att sätta mig själv i klistret, men jag vet med mig själv att jag har lyckats ta mig ur det mesta på egen hand också. Hur tufft det än har varit emellanåt.
En motgång jag själv satte mig i helt frivilligt, och som jag fick en hel del kritik för, var när jag valde att separera. Kritiken kom över det faktum att jag inte hade någon som helst plan för hur allt skulle lösa sig för mig. För andra var det ofattbart att jag inte hade löst situationen med ett boende innan jag släppte bomben, men för mig fanns aldrig en tanke på att jag skulle ordna allt sådant bakom ryggen på någon annan och sen bara försvinna på två röda. Det var mitt beslut och jag valde självmant att ta konsekvensen av det. Mycket för att jag har lärt mig att det mesta faktiskt alltid ordnar sig i slutändan. Om man har en i grunden positiv inställning till att saker faktiskt ska lösa sig, så brukar de också göra det. Att jag sedan fick leva ganska rotlöst ett tag gör mig inte så mycket, för allt löste sig. Precis som jag trodde. I stället för att slås ner av att saker skulle bli kämpiga försökte jag överväga och ta till mig de möjligheter jag i stället hade. Det betyder dock inte att det inte var kämpigt emellanåt eller att jag gick igenom det hela lättvindigt. Men likt tusan klarade jag av det, för att jag vet med mig att om man bara vågar kliva raka vägen in i skiten och ta en fight med det, så brukar man kliva ur det som segrare.
Det finns fortfarande situationer där jag spelar död, som syster sa, men mitt mål är att framöver, oavsett vad som än händer, våga slåss för min egen situation i livet. Att aldrig mer lägga mig platt och hoppas att saker löser sig själva. Och så borde alla människor resonera. Alla borde våga dansa i regnet lite oftare.
Att söka efter lyckan
"Ju lyckligare människor kan bli, desto olyckligare blir de."
Paulo Coelho / Veronika bestämmer sig för att dö
Paulo Coelho / Veronika bestämmer sig för att dö
Lyckan är så diffus. Så svår att gripa tag i.
Skulle någon fråga mig i dag om jag är lycklig så skulle mitt svar bli nej. Faktum är att jag nog skulle svara att jag aldrig någonsin har varit lycklig. Att jag är osäker på om jag någonsin kommer känna att livet är så där översvallande härligt. Jag har inte den läggningen. Jag fungerar inte på det sättet. Eller så är det helt enkelt så att synen på lycka i dag är något helt annat än vad det var förr.
Det Paulo Coelho skriver är fruktansvärt sant. Numera har vi alla förutsättningar att skaffa oss lycka i den allra ytligaste form. Vi kan köpa oss ett nytt utseende. Låta kniven ändra det som inte passar de rådande skönhetsidealen (jag har själv gjort det). Vi kan pressa våra kroppar på grymmet tills de når den fulländelse vi är ute efter. De allra flesta har möjligheterna till att skaffa sig den utbildning de helst önskar eller åtminstone skaffa sig en utbildningen som kommer ge bra mycket mer klirr i kassan i framtiden än ett jobb på en industri någonsin kommer ge. Och vi kan vältra oss i statusprylar och märkeskläder. Men allt det egentligen gör är att det för en kort stund fyller ett annars så ekande tomrum inom oss.
Jag vet med mig själv att jag kan känna stor glädje i korta stunder. Jag kan känna tacksamhet över händelser, minnen och framför allt över de människor jag omger mig med. Men lyckan är fortfarande svårfångad. För mig är den den absoluta tillfredsställelsen i livet. När man känner att man inte behöver sträva efter så mycket mer utan kan luta sig tillbaka och känna att man är nöjd med det man har. Men hur man finner den har jag ingen aning om.
Skulle någon fråga mig i dag om jag är lycklig så skulle mitt svar bli nej. Faktum är att jag nog skulle svara att jag aldrig någonsin har varit lycklig. Att jag är osäker på om jag någonsin kommer känna att livet är så där översvallande härligt. Jag har inte den läggningen. Jag fungerar inte på det sättet. Eller så är det helt enkelt så att synen på lycka i dag är något helt annat än vad det var förr.
Det Paulo Coelho skriver är fruktansvärt sant. Numera har vi alla förutsättningar att skaffa oss lycka i den allra ytligaste form. Vi kan köpa oss ett nytt utseende. Låta kniven ändra det som inte passar de rådande skönhetsidealen (jag har själv gjort det). Vi kan pressa våra kroppar på grymmet tills de når den fulländelse vi är ute efter. De allra flesta har möjligheterna till att skaffa sig den utbildning de helst önskar eller åtminstone skaffa sig en utbildningen som kommer ge bra mycket mer klirr i kassan i framtiden än ett jobb på en industri någonsin kommer ge. Och vi kan vältra oss i statusprylar och märkeskläder. Men allt det egentligen gör är att det för en kort stund fyller ett annars så ekande tomrum inom oss.
Jag vet med mig själv att jag kan känna stor glädje i korta stunder. Jag kan känna tacksamhet över händelser, minnen och framför allt över de människor jag omger mig med. Men lyckan är fortfarande svårfångad. För mig är den den absoluta tillfredsställelsen i livet. När man känner att man inte behöver sträva efter så mycket mer utan kan luta sig tillbaka och känna att man är nöjd med det man har. Men hur man finner den har jag ingen aning om.
Att vilja vs. inte vilja
Innan jag träffade min före detta år 2007 levde jag ensam under ungefär fyra år och nu när jag är i den sitsen igen börjar jag fundera över ett scenario som, med få undantagsfall (exet då givetvis), alltid drabbade mig och som verkar vara något som drabbar långt fler än mig. Ibland får jag uppfattningen om att det är ett universalt problem. För kvinnor som för män.
Har ni varit med om att ni har träffat någon och sen när det blir allvar från det ena hållet så drar sig den andra bort? Jag är övertygad om att det har hänt i princip alla någon gång. Jag har drabbats av det från båda sidor. Vill han, så vill inte jag. Vill jag, så vill inte han. Nästan alltid samma visa. Om och om igen.
Jag kan dra ett exempel. Jag träffade en kille för många år sedan som var jätterar och genomsnäll. Förmodligen en riktig svärmorsdröm om ni hade frågat min mamma. Men sen började han skicka blommor. Till dörren. Jag fick panik. Normalt sett skulle säkert en tjej bli överlycklig över att få blommor av en kille, men inte jag. Stackaren blev i stället tvärdumpad på grund av detta tilltag. Varför? Förmodligen för att jaktinstinkten sitter så jävla djupt rotad i mig. Det är helt enkelt inte roligt när en kille lägger sig platt framför en och erkänner att de vill ha en. Sjukt. Sjukt, men sant.
Och det är precis så jag fungerar när situationen blir åt andra hållet. Just för att jakten är det roliga. Visar en kille att han vågar springa i från mig, så blir det genast jäkligt mycket roligare att försöka följa efter. Behandla mig som en liten trasa (till en viss gräns) och jag är din för evigt. Ungefär.
Och det är så vansinnigt destruktivt egentligen, men som jag skrev så tror jag heller inte att det är helt ovanligt. Det värsta jag har varit om gällande just detta är nog en kille som jag träffade i fyra eller fem omgångar (och han hann ha två flickvänner emellan) för att vi var precis likadant funtade. Han hör fortfarande av sig emellanåt, sex år senare, för att han vill fortsätta den där destruktiva leken. Jag har dock tröttnat på just den jakten, så det får vara.
Så även om mitt innersta säger mig att jag vill träffa någon på ett seriöst plan om det överhuvudtaget ska vara något, så inser jag att jag kommer få problem om jag fortfarande fungerar likadant. Men det återstår väl att se.
Har ni varit med om att ni har träffat någon och sen när det blir allvar från det ena hållet så drar sig den andra bort? Jag är övertygad om att det har hänt i princip alla någon gång. Jag har drabbats av det från båda sidor. Vill han, så vill inte jag. Vill jag, så vill inte han. Nästan alltid samma visa. Om och om igen.
Jag kan dra ett exempel. Jag träffade en kille för många år sedan som var jätterar och genomsnäll. Förmodligen en riktig svärmorsdröm om ni hade frågat min mamma. Men sen började han skicka blommor. Till dörren. Jag fick panik. Normalt sett skulle säkert en tjej bli överlycklig över att få blommor av en kille, men inte jag. Stackaren blev i stället tvärdumpad på grund av detta tilltag. Varför? Förmodligen för att jaktinstinkten sitter så jävla djupt rotad i mig. Det är helt enkelt inte roligt när en kille lägger sig platt framför en och erkänner att de vill ha en. Sjukt. Sjukt, men sant.
Och det är precis så jag fungerar när situationen blir åt andra hållet. Just för att jakten är det roliga. Visar en kille att han vågar springa i från mig, så blir det genast jäkligt mycket roligare att försöka följa efter. Behandla mig som en liten trasa (till en viss gräns) och jag är din för evigt. Ungefär.
Och det är så vansinnigt destruktivt egentligen, men som jag skrev så tror jag heller inte att det är helt ovanligt. Det värsta jag har varit om gällande just detta är nog en kille som jag träffade i fyra eller fem omgångar (och han hann ha två flickvänner emellan) för att vi var precis likadant funtade. Han hör fortfarande av sig emellanåt, sex år senare, för att han vill fortsätta den där destruktiva leken. Jag har dock tröttnat på just den jakten, så det får vara.
Så även om mitt innersta säger mig att jag vill träffa någon på ett seriöst plan om det överhuvudtaget ska vara något, så inser jag att jag kommer få problem om jag fortfarande fungerar likadant. Men det återstår väl att se.
Att vara som du
Jag avskyr att mötas av din reflektion. Att stirra på dig och försöka förstå vad som är fel. Vad som gör dig till en så ovärdig människa. Att se och känna alla brister. Jag försöker finna dem hos andra, men ser dem bara hos dig.
Jag hatar förnedringen i att behöva stirra in i dina ögon dag efter dag. Att känna allting du känner. Att se allt du ser. Att mötas av alla dina intryck. Jag vill inte längre uppleva världen med dina ögon.
Jag vill inte vara som du.
Att förminska sig själv
Ibland är jag så förbannat feg. Så rädd för att ta upp för mycket plats i en människas tillvaro. Nervös över att vara överflödig eller i vägen. Så jag håller mig på min kant. Väntar in. Våndas.
För jag vill inte misstolkas. Vill inte att mina ord ska ses som en falsk sanning. Inte ta upp plats som jag inte är berättigad. Så jag krymper mig själv. Drar mig in i skuggorna.
Och väntar in. Våndas.
Att minnas ett liv
Om ni kallar det för mord så är jag er mördare.
Om ni klickar er in på länken ovanför kommer ni komma till ett tre och ett halvt år gammalt inlägg. Ett inlägg som skapade en enorm debatt och rörde runt i bloggvärlden på den tiden. Som väckte enormt starka känslor från båda sidor av saken. Och jag var enormt delaktig. Jag och Marijah stod hand i hand genom den stormen vi båda skapade med våra åsikter och med våra erfarenheter i frågan. Vi fick så mycket hat. Vi fick så mycket stöd. Det är en otroligt kontroversiell fråga att ta upp tack vare de skilda läger som finns. Antingen är du för eller så är du emot. Det finns sällan ett mellanting. Men det är en ständigt aktuell fråga.
Anledningen till att jag väljer att dela med mig av hennes inlägg just nu är för att på onsdag, på min egen födelsedag, är det nio år sedan jag satt på en stol i ett litet trångt rum på Motala sjukhus med två tabletter i min hand. Två tabletter som skulle få hjärtat att sluta slå på det barn jag bar inom mig. Det är förmodligen ett av de svåraste besluten jag någonsin tagit, men i dag är jag glad att jag valde mig själv. För genom att välja mig själv valde jag även det som var det rätta för det liv jag bar på. Jag var bara ett barn själv. Och nu, så många år senare, är jag fortfarande inte redo.
Det här är förmodligen något utav det mest öppenhjärtliga jag kommer att dela med mig av och det finns säkert de som kommer förfäras över hur man vågar erkänna ett sådant brott. För man är ju en mördare i så mångas ögon. Men jag står fast vid att jag är glad att jag valde mig själv. Hur mycket det än smärtade då och hur många tårar jag än har spillt, så valde jag att göra det rätta för mig själv. Och det kan aldrig någonsin vara fel.
Att bli medveten om tystnaden
Det har aldrig varit så tyst här som när jag låg i sängen och lyssnade på regnet som dränkte mitt fönster i går natt. Jag har på något sätt inte hunnit med att vara medveten om det förrän nu. Hur kall och bred sängen känns och hur lätt det kan vara att vara kär i kärleken. Det är inte svårt att längta efter de där små sakerna. Andetag i nacken. En varm famn. Hud mot hud. Att bara vara närvarande med någon utan att behöva säga ett enda ord.
Jag kan längta efter fjärilarna i magen, nattliga SMS som visar att någon tänker på en och det fåniga i att ta tre timmar på sig att göra sig i ordning för att se så fin ut som möjligt. Att inte göra någonting tillsammans med någon och ändå känna att allting är precis så bra som det möjligtvis kan vara.
Samtidigt inser jag hur motbjudande det kan vara att ge sig ut i hela den där djungeln igen, där kärlek för en kväll köps med sliskiga drinkar och komplimangerna haglar tätare efter varje öl. Och jag är inte intresserad av att vakna i främmande sängar. Det lockar mig inte ett dugg. Jag kräver mycket mer djup än så.
Så jag väntar och fortsätter längta efter en varm hand i min i stället.
