Att få panik

Någon som aldrig har upplevt en panikångestattack har nog svårt att föreställa sig hur det känns. Hur det bara kommer som en blixt från klar himmel och slår ner i en. När allting börjar snurra och förvandlas till en suddig drömvärld. Synen försvinner, allting blir svart och kroppen skakar. Man vinglar omkring som om man var full eller hög. Tårarna kommer. Man hyperventilerar och är etthundra säker på att ens sista stund är kommen.

Jag fick min första panikångestattack när jag var ungefär tjugo år gammal. Jag hade varit på bio med min dåvarande pojkvän och ett par kompisar. När vi står ute på gatan efteråt och småpratar med varandra märker jag hur jag börjar tappa fokus på omgivningen. Allting börjar gunga och jag kan inte längre höra vad folk säger för att rösterna är så långt bort. Andningen blir allt snabbare och till slut står jag och hyperventilerar med tårarna rinnande nerför kinderna. Ännu värre blev det när jag märker hur synen i snabb takt försvinner och allting blir kolsvart. Då var det bara jag instängd i min egen panikande kropp kvar. På något sätt lyckas min pojkvän få hem mig och slänga mig i soffan och där låg jag i ett par timmar och försökte lugna ner mig. Det var förmodligen en av de jobbigaste upplevelserna någonsin.

Det fortsatte hålla på så emellanåt i några år framöver. Speciellt på biografer, men också i butiker och i större folksamlingar. Sen försvann det. Poff. Borta. Fram tills i dag.

När jag gick inne på H&M i dag märker jag återigen hur allting börjar svaja och hur sorlet av människorna börjar försvinna längre och längre bort. Försökte först avfärda det som att jag kanske hade ätit dåligt, men när mina tankar började kretsa kring att jag skulle dö vilken sekund som helst förstod jag att jag hade åkt på ytterligare en attack. Bara sådär. Helt utan anledning. När jag i princip vinglade in i allting som stod runt mig fattade jag äntligen att jag nog borde ta mig ut därifrån. Snubblade ut ur butiken, satte mig på gatan och sakta men säkert gick det över. Jag slapp till och med hyperventileringen. Ringde dock både mamma och Johanna för att få dem att behålla mitt fokus och det funkade fint.

Sjukt jobbig känsla att behöva uppleva igen i alla fall. Hoppas att det bara var en engångsföreteelse, för annars innebär det att jag är i någon form av state of mind som jag inte borde vara i och jag har inte lust med varken terapi eller att hålla på och grotta ner mig i vad som egentligen är fel.

Men det återstår att se.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0