Att minnas ett liv
Om ni kallar det för mord så är jag er mördare.
Om ni klickar er in på länken ovanför kommer ni komma till ett tre och ett halvt år gammalt inlägg. Ett inlägg som skapade en enorm debatt och rörde runt i bloggvärlden på den tiden. Som väckte enormt starka känslor från båda sidor av saken. Och jag var enormt delaktig. Jag och Marijah stod hand i hand genom den stormen vi båda skapade med våra åsikter och med våra erfarenheter i frågan. Vi fick så mycket hat. Vi fick så mycket stöd. Det är en otroligt kontroversiell fråga att ta upp tack vare de skilda läger som finns. Antingen är du för eller så är du emot. Det finns sällan ett mellanting. Men det är en ständigt aktuell fråga.
Anledningen till att jag väljer att dela med mig av hennes inlägg just nu är för att på onsdag, på min egen födelsedag, är det nio år sedan jag satt på en stol i ett litet trångt rum på Motala sjukhus med två tabletter i min hand. Två tabletter som skulle få hjärtat att sluta slå på det barn jag bar inom mig. Det är förmodligen ett av de svåraste besluten jag någonsin tagit, men i dag är jag glad att jag valde mig själv. För genom att välja mig själv valde jag även det som var det rätta för det liv jag bar på. Jag var bara ett barn själv. Och nu, så många år senare, är jag fortfarande inte redo.
Det här är förmodligen något utav det mest öppenhjärtliga jag kommer att dela med mig av och det finns säkert de som kommer förfäras över hur man vågar erkänna ett sådant brott. För man är ju en mördare i så mångas ögon. Men jag står fast vid att jag är glad att jag valde mig själv. Hur mycket det än smärtade då och hur många tårar jag än har spillt, så valde jag att göra det rätta för mig själv. Och det kan aldrig någonsin vara fel.
Jag tycker ingen ska tryckas på nåt som den personen inte vill. Vare sig det rör sig om en annan människas liv eller inte. Ingen kan komma och tycka att abort är fel ifall personen som går igenom det känner att det inte är rätt. Det måste kännas rätt! Det är en så stor förändring hos en människa också, så sånt ska ingen annan än en själv få avgöra om det är rätt eller fel. Jag kanske är helt fläng i skallen, men jag blir lite förbannad på de som ska hålla på och lägga sig i en annan människas liv så... :S Folk får ju tycka hur de vill, men vissa åsikter bör de hålla för sig själva.
Joanna: Jag är helt med på vad du säger. Saken är att de som skriker "mördare" är de som aldrig har stått inför det valet. De inser inte alltid att det står liv mot liv. Att man måste välja mellan sig själv eller någon annan. Sen är det ju även så att jag faktiskt inte ville göra en abort, vilket de flesta som var närvarande under den tiden kan skriva under på. Jag hade allas stöd att göra precis vad jag ville med situationen förutom från en person - pappan. När jag fick veta att jag var gravid var jag i fjärde eller femte veckan. När jag gjorde aborten var jag i nionde och hade då genomlidit hans tysthet och hat gentemot mig i en månads tid och till slut orkade jag inte. Dock är jag i dag ändå glad att jag valde att göra så som jag gjorde pga den situation som uppstod runt omkring det hela. Ett barn ska inte behöva komma till världen med bara en förälder som inte vet vad ansvar innebär.
Sv: Ja precis! Det är synd att de inte inser situationens helhet utan är blinda på "liv och död" eller nåt sånt. :S Jag är nog varken för eller emot abort egentligen om jag tänker efter. Det jag är emot är andra människors trångsynthet...
Jag är glad att du känner så nu :) Skulle aldrig kunna tänka mig hur min reaktion skulle vara om jag själv skulle hamna där. Det kräver ett enormt starkt psyke skulle jag tro att orka ta sig igenom en sån sak, speciellt om man är ung.
Oj vilken respons på det tidigare blogginlägget. Mycket munhugg där... Håller med det många innan sagt, de som inte varit med om det tycker jag ska passa sig lite för vad de säger. De har ingen aning om vilka känslor en abort ger. Många tror att det bara är att ta dess två piller och sen är det över, tankarna går som sagt tillbaka till det tillfället många gånger och tiden precis efter är hemsk.
Men bra att någon som varit med om det skriver och berättar om sina känslor, finns säkert många unga tjejer som kan få stöd i att läsa era bloggar!
