Alltid när jag känner mig nere målar jag svarta streck under ögonen, drar igång älskade Mötley Crües Kickstart my heart och minns den fantastiska känslan av att stå nära på front row i leran på Sonisphere 2010. Känslan när regnet slutade minuterna innan konserten drog i gång, hur min regnponcho slets i tusen bitar av en galen publik och Nikkis sneda leende där han stod bara meter i från mig. Minns jag det kan jag inte må dåligt. Då kan jag bara känna den där fantastiska jävla känslan av hur underbart livet var just då och hur mycket deras musik har hjälpt mig genom svåra stunder och hur de fortsätter göra det om och om igen. Bättre medicin för hjärtat finns det inte.

Så här startar man en bra morgon!
Anathema - Flying

Om det ska regna någon dag i sommar får det hemskt gärna bli den 3 juli, för om de rykten jag har hört/läst stämmer så ska SVT göra en livesänding av The Big 4:s (Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax) stora konsert på Ullevi i Göteborg. Hur häftigt vore inte det att se från TV-soffan? Håller tummarna hårt för att det stämmer. För min del är det Metallica som lockar mest, men jag kommer antagligen att se hela konserten. Rock'n'roll!

Alla människors lika värde. Oavsett bakgrund, förutsättningar eller utseende. Det är så viktigt att komma ihåg innebörden av att vi trots våra olika skal och våra olika liv alla är lika mycket värda som människor. Människans sitter inne med tusentals fördomar om andra, mycket tack vare att samhället har format oss så. Det sätts konstant upp nya regler för hur man bör vara, leva eller se ut för att platsa in i vår värld som en lyckad människa och det gör så förbannat ont att tänka på. Jag menar inte att man på något sätt ska agera passivt och strunta i sig själv. Det är viktigt för oss alla att skapa en så vacker bild av oss själva som möjligt och att nå mål genom hela livet, men allt det ska göras för ens egen skull, för att man själv mår bra av det och inte för att placera sig i påhittade fack som skapats av människor som har glömt vad sann skönhet är.

Jag kan själv vara otroligt fördomsfull gentemot andra och på samma gång har jag inga svårigheter med att trycka ner mig själv i skiten de dagar jag inte känner mig på topp. Dock fick jag en otrolig tankeställare när en av mina allra största förebilder, Nikki Sixx, valde att släppa både ett album (tillsammans med sitt band Sixx: A.M.) och samtidigt en bok som tar upp just det här. Jag har i dagsläget tyvärr inte hunnit ta mig tid till att läsa boken (lovar dock att återkomma när jag gjort det), men albumet har på väldigt kort tid kommit att betyda massor för mig. Bortser man från att det rent musikaliskt är både hjärtskärande vackert och adrenalinpumpande kick ass rock'n'roll, så är det ett album där man inte kommer undan med att ta till sig texterna. Deras budskap är alldeles för stort för att inte suga åt sig varenda mening, varenda litet ord. Så även om du inte är något stort fan av hårdrock, ta dig ändå tiden att lyssna på texterna och reflektera över hur du själv agerar som människa - både mot andra och mot dig själv.

Sitter här och är sådär oförskämt nöjd över att min peppning utav Mathias faktiskt gav resultat. En ordentlig inspelning och postning på Facebook senare har han fått massa fina kommentarer och beröm. Så vare sig han vill det eller inte, så tänker jag dela med mig utav resultatet här också (det ligger ju ändå redan på YouTube), så att ni också får höra vilken jäkla pipa den killen besitter. Här är alltså Mathias version av Deftones Change (In the house of flies). Enjoy!

Klippen i filmen är för övrigt från den lilla hålan/staden Mjölby i Östergötland där jag spenderade tre år med att studera samhällsvetenskap och kultur. Skitställe! Skulle aldrig flytta dit, men det är där jag har några av mina bästa vänner i världen.

Jag tror starkt på att man ska ösa ut komplimanger och peppa andra människor, för hur bra känns det inte att själv få höra att man är duktig på något? Då och då dyker det upp en liten musikfil på Skype från en av mina finaste vänner, Mathias, där han spelar gitarr och sjunger. Och vet ni vad? Han är så bra att jag sitter och ryser av välbehag när jag hör det, men ändå vågar han aldrig posta det någon annanstans. Jag misstänker att jag är en av få (om inte den enda) som någonsin får höra det, vilket jag förvisso tar som en komplimang men tycker det ändå är trist att inte alla får höra hur bra han faktiskt är. Så, Mathias, lyssna nu på mig: Du är enormt talangfull, duktig och bra på alla sätt och vis och du vet att jag aldrig skulle säga saker som jag inte menar (såvida det inte handlar om att jag ska skicka lättklädda bilder på fyllan - då ljuger jag varenda gång).

Bästa Mathias!

Jag går runt och är lite smått avundsjuk på alla som får dra på sig sina mest slitna festivalskor i år och röja runt i lera och damm, knäcka en cider till frukost och lyssna på en massa underbara band. Hade ju varit helt fantastiskt att se bland annat Volbeat (Metaltown och Peace & Love), The Sounds (Arvikafestivalen och Peace & Love), Ozzy Osbourne, Crashdïet (Sweden Rock), 30 Seconds to Mars (Peace & Love), Iron Maiden, The Raveonettes (Roskilde), In Flames och Opeth (Sonisphere Helsingfors). Men som det ser ut nu får jag nöja mig med musik ur högtalarna den här sommaren. Har å andra sidan sett både Volbeat, The Sounds, 30 Seconds to Mars, Iron Maiden och In Flames innan, så jag får väl gå runt och leva på lite gamla musikminnen i stället.

30 Seconds to Mars @ Pier Pressure, Göteborg, 2010.
Marken gungade bokstavligen.

Färsk ananas, jordgubbssaft och helt fantastiskt mysig musik.
Så laddar jag för en heldag med uppsatsskrivande.
Sista rycket innan inlämning, så om en liten stund kör vi!

Lali Puna - Rest your head

Tack Sarah för underbara musiktips!
Är redan förälskad i detta.
Burial - Archangel

Underbart knepig musik som får hela världen att kännas upp och ner.
Jag älskar det mer och mer för varje lyssning.
CocoRosie - The moon asked the crow

Så förbaskat vackert. Jag älskar det här!
Johnny Hollow - Skeleton Song

Sådant här gör mig så jäkla lycklig. Sixx: A.M. måste vara ett utav de absoluta bästa banden någonsin och hur bra än The Heroin Diaries var, så tror jag faktiskt att This is Gonna Hurt slår det albumet. Sången, texterna, budskapet. Allt är så fulländat som det bara kan bli. Ren kärlek. Enda minuset måste vara att de inte är ett turnerande band och att man aldrig kommer få uppleva det live. Men lyssna och njut!

Jag är inte bara hårdrock och devil sign. Inte bara svettiga konserter och headbang. Sen jag var en liten flicka har jag älskat klassisk musik. Kommer ihåg hur jag brukade lyssna på In the hall of the Mountain King när jag var liten och jag kunde riktigt föreställa de stora trollen som studsade runt i salarna. Jag avgudar kraften som finns i klassisk musik. Det är sällan man får de känslorna av modern musik. Favoriterna hittar ni här nedanför. Ge det gärna en chans och lyssna.

Ibland hittar man av en slump musik som går raka vägen in i hjärtat. Som man bara vill lyssna på om och om igen. Det här är ingen känd artist, men absolut någon som skulle kunna gå långt. Jag berörs av varenda liten ton. Vartenda litet ord. Lugnet. Mystiken. Att lyssna är ett krav.