Ibland är jag så förbannat feg. Så rädd för att ta upp för mycket plats i en människas tillvaro. Nervös över att vara överflödig eller i vägen. Så jag håller mig på min kant. Väntar in. Våndas.

För jag vill inte misstolkas. Vill inte att mina ord ska ses som en falsk sanning. Inte ta upp plats som jag inte är berättigad. Så jag krymper mig själv. Drar mig in i skuggorna.

Och väntar in. Våndas.