Kan ha haft de bästa dagarna på länge!
Man inser inte riktigt hur mycket man saknar alla där hemma förrän man får träffas och umgås med dem. Midsommar blev jättetrevlig, även om jag nog kanske borde tagit det lite lugnare med vinet med tanke på torsdagens händelse (ska tänka på det framöver - min familj har varit på mig som tusan om att jag äter för dåligt och festar för hårt). God mat, trevligt umgänge, konstiga lekar. Sov ganska länge på lördagen och smet sen hem till mamma och hängde där en stund innan jag åkte ner till min kusin Alexandra. Hade lite lördagsmys med henne och barnen och sen tog vi en barnvagnspromenad med de minsta två innan det var dags för henne att åka till jobbet. Trött som jag var tog jag bilen hem till mamma igen och kröp ner i sängen ganska fort. Söndagen bestod av häng hemma hos mamma fram tills det var dags att åka in till Mjölby. Min kusin Michaela skjutsade in mig, så vi åkte och köpte oss varsin milkshake och sen vidare hem till min bästis - där det bjöds på kramar och bebismage. Mysigt! Sen drog jag vidare till Mathias för flöt- och filmkväll i soffan. Pizza, chips, cola, Jackass 3D, Jackass 3.5, Priest, The Wild and Wonderful Whites of West Virginia och nått avsnitt av Nitro Circus blev det. Nitro Circus var galet. Jag vill också backflippa med en monstertruck. Eller surfa på plasttunnor som i Jackass. Alternativt bli skjuten med paintballgevär på bar hud - bara för att se hur blå man blir. Men jag är väl inte riktigt som de andra barnen. Ungefär som att jag lätt skulle kunna lägga ett par miljoner på en bil och anmälningsavgift till Gumball 3000 om jag hade haft pengarna. Jag hade inte ens tvekat.

Nu är jag i alla fall hemma igen. Har hängt lite med Camilla idag. Vi var på Wayne's Coffee och tog en fika. Pratade lite om torsdagens händelse. Även om det var jag som slog ihop kände jag ändå att jag ville höra lite med henne hur hon kände sig såhär i efterhand. Kan ju bara föreställa mig hur det måste kännas när någon bara faller ihop framför en - paniken när man inte riktigt vet vad man ska göra. Känns som att allt från att Camilla valde att ta en senare buss till brandmännen utanför restaurangen är en lyckoträff. Som om det var meningen att allt skulle ske i den ordningen för att inget värre skulle hända. Fick även veta att jag inte alls hade reagerat på ambulansmannen ute på gatan, som jag själv trodde, utan först inne i ambulansen. Åtminstone hade jag inte svarat på tilltal förrän dess, även om jag hade tittat på folk som pratade med mig. Allt är som en enda röra från den dagen. Som om jag stått utanför och sett på och att det inte är mig det har hänt, utan någon annan. Jag känner dock ingen större oro inför det, utan kan skämta om det såhär i efterhand (t ex det faktum att jag uppenbarligen dreglade som en galning - läckert). Det enda jobbiga är att jag vill ha någon form av diagnos NU så att jag kan återgå till vardagen lite mer. Fick t ex tacka nej till vår tänkta fjällvandring eftersom jag känner att det är en onödig risk om det händer igen - dels för att det inte finns snabb tillgång till sjukvård och för att jag inte vill utsätta mina vänner för den upplevelsen. Ett krampanfall i sig är ju inte livshotande, men det finns ju ändå en risk för kvävning om tungan hamnar fel eller att man slår sig illa i fallet och det känns som en onödig risk att ta.

I morgon blir det i alla fall roligheter igen för då kommer kusin Michaela hit och stannar i två dagar. Vi ska ha massa kvällsmys i morgon och på onsdag blir det bikinijakt och galna badäventyr på Gustavsvik här i Örebro. Längtar som en tok. Galet roligt, mysigt och underbart ska det bli!

Så ska jag orka med morgondagen är det nog dags för lite sömn.
God natt alla raringar därute!

Jag kan nog ha haft den konstigaste och otäckaste kvällen i hela mitt liv i torsdags. Camilla och jag hade varit och sett Melancholia på bio och efter att ha haft panikångest i närmare tio år (om än väldigt få attacker under den tiden) så är jag högst medveten om att lämna en biograf är något som har en tendens att utlösa det. Varför vet jag inte, men så är det i alla fall. Så när vi sitter och väntar på Camillas buss känner jag att det kommer. Jag slutar i princip lyssna på Camilla eftersom hon hörs så långt bort, men hon fattar vad som är fel och bestämmer sig för att följa mig hem i stället. Dock hinner vi bara en kort bit ner på gatan innan det tar fart på riktigt, så jag får huka mig ner och börjar hyperventilera. Sen är allting svart fram till att jag ser en ambulanskille sitta på huk framför mig på gatan och försöker få kontakt med mig. Stackars Camilla! Mitt i hyperventileringen ser hon hur mina ögon rullar bakåt i skallen, munnen blir vidöppen, hur jag börjar krampa i hela kroppen och läpparna blir blåa. Tack och lov kom det i samma stund ett gäng med brandmän som skulle in på restaurangen jag låg utanför, så de sprang och hämtade syrgas och ringde efter en ambulans. Ambulansfärden är en enda dimma. Jag vet att jag var livrädd och att jag hade jättesvårt att svara på frågor om vad jag hade gjort innan eftersom jag knappt mindes något av dagen just då. Inne på akuten visade det sig att jag hade en puls på 190 och oregelbunden hjärtrytm samt att ett av proverna de tog hade en avvikelse, så det var bara för mig att stanna kvar över natten så att de kunde göra en skiktröntgen på hjärnan dagen efter. Den visade ingenting avvikande dock, men jag har både magnetröntgen och ett EEG att se fram emot för att utesluta att jag har epilepsi.

Själv är jag relativt övertygad om att det har att göra med en kombination av stress och för dålig mathållning och inte alls någon epilepsi, men det får vi se till hundra procent framöver sen. Har i alla fall en himla träningsvärk i hela kroppen, i ögonen och i käkarna nu - vilket väl inte är så konstigt i och för sig. Dessutom har de kollapsat en ven i armen på mig, så att jag ser ut som en gammal knarkare. Men, men... huvudsaken är att jag mår bra nu igen och att det inte händer en gång till, för det är nog det sjukaste jag har upplevt någon gång.

Hej!
Ledsen tjej här.

Har långt i från en perfekt dag kan jag meddela, men nu försöker jag peppa mig själv att finna möjligheter mitt i kaoset i stället och göra något bra av det. Hade uppsamlingstenta i dag och är relativt säker på att jag kuggade. Med andra ord är chansen att jag ska få läsa C-kursen i höst minimal, utan måste i stället vänta ett år för att tenta av denna kurs innan jag kan fortsätta. Och det suger så jävla hårt kan jag meddela. Speciellt med tanke på att min förhoppning var att ta min examen till årskiftet. Det innebär även att jag måste bli kvar i en stad jag inte riktigt trivs i ett år extra. Jag har i och med detta tre valmöjligheter:

1. Sluta studera helt och hållet och skaffa mig ett jobb på den utbildning jag faktiskt har.
   Fördel: Jag slipper bläddra i tjocka tråkiga böcker.
   Nackdel: Jag får ingen examen.
2. Studera något annat i ett år i väntan på att kunna tenta av B-kursen.
   Fördel: Jag kan få till en ganska fantastisk utbildning om jag utnyttjar det året till fullo.
   Nackdel: Pengar, pengar, pengar. Det är surt att leva på lån och det är trist att få ett antal tusenlappar extra att behöva betala tillbaka (inte för att det lär märkas någon skillnad i långa loppet).
3. Jobba i ett år i väntan på att kunna tenta av B-kursen.
   Fördel: Jag får ta en skön paus från studierna och kan leva lite mer normalt ekonomiskt.
   Nackdel: Jag vill ha ett jobb som faller inom ramarna av mina studier och det är svårt att få utan en examen att visa upp.

Så just nu känns det lite som pest, kolera eller båda två. Örebro universitet har dock vansinnigt bra praktiska kurser i både 3D-grafik och manusproduktion som skulle göra min utbildning så väldigt mycket bättre, så just nu lutar det faktiskt åt ytterligare ett års studier för att nischa mig lite - nu när jag ändå inte har så mycket annat val.

Fast sen kanske jag inte ska måla fan på väggen än heller.
Jag har ju faktiskt inte fått något tentaresultat...

Tjabba tjena hallå, blöggen!

Har suttit och hetspluggat inför onsdagens uppsamlingstenta i europeisk film mest hela dagen, men tog nyss en paus för att städa av lägenheten lite snabbt. Finns inget som är så distraherande för koncentrationen som när lägenheten inte är i toppskick. Då sitter jag mest och retar mig på det i stället för att kunna fokusera på det som står i böckerna. Men nu är det städat och klart, så nu kan jag slappna av igen. Ska bara ta en kvällsdusch och sen dyka ner med näsan i den ofantligt skittråkiga litteraturen igen.

Har mycket att se fram emot bara tentan är över, så det peppar mig lite. Det lutar åt en afterwork/utgång på onsdag eftersom Alva (om jag inte fattat helt fel) kommer hem en sväng till Örebro då, på torsdag blir det biomys med Camilla, då vi tänkte se Lars von Triers Melancholia och sist men inte minst sätter jag mig på fredag på tåget hem till slätten för att fira midsommar med mina syskon, respektive, syskonbarn och vänner till min bror. Kommer bli så himla mysigt! Längtar ihjäl mig efter familjen, eftersom jag dessvärre är sjukt dålig på att ta mig tid att åka hemåt. Skäms på mig - det får jag bli bättre på. Vet inte vad jag ska ta mig för på lördagen och söndagen dock, men det blir antagligen lite häng hemma hos mamma och kusinerna. Det brukar lösa sig det där.

Bjuder på lite skön söndagshumor som Mathias delade med sig av, eftersom han tyckte att jag behövde muntras upp. Varsågod, jag ger er Guys with iPhones (försök ignorera bögporrsreklamen, även om namn såsom "sausagefest" och rub him" kan vara en aning distraherande).

Alltid när jag känner mig nere målar jag svarta streck under ögonen, drar igång älskade Mötley Crües Kickstart my heart och minns den fantastiska känslan av att stå nära på front row i leran på Sonisphere 2010. Känslan när regnet slutade minuterna innan konserten drog i gång, hur min regnponcho slets i tusen bitar av en galen publik och Nikkis sneda leende där han stod bara meter i från mig. Minns jag det kan jag inte må dåligt. Då kan jag bara känna den där fantastiska jävla känslan av hur underbart livet var just då och hur mycket deras musik har hjälpt mig genom svåra stunder och hur de fortsätter göra det om och om igen. Bättre medicin för hjärtat finns det inte.

Något som kan få mitt yrkeshjärta att gråta blod är alla dessa hemmasnickrade fan-videos till diverse låtar på YouTube. Det är flickor och pojkar i högstadieåldern som sitter hemma och tänker att de ska göra något fint till sin favoritsång och det slutar alltid i en visuell katastrof med alla fel man tänkbart kan göra. Och hela denna process verkar alltid följa ett visst specifikt mönster. Låt mig demonstrera:

Steg ett - Bildgoogla: Här gäller det att hitta så många bilder som möjligt med så mörka och gotiska motiv som möjligt. Det ska vara fallna änglar, daggstänkta svarta rosor, vampyrflickor som gråter blod och bilder på random slott. Helst ska de vara i så dålig upplösning som möjligt så att man är tvungen att kisa för att egentligen urskilja vad de föreställer.

Steg två - Bildspel: Dessa bilder ska nu i ett klipp sättas samman till en enda röra utan någon som helst inbördes ordning eller efter något specifikt logiskt mönster. Bilderna ska inte heller täcka hela rutan i klippet utan en mittplacering som efterlämnar två feta svarta kanter på var sida är standard. Vill man vara lite extra wild & crazy trycker man in så mycket effekter som mjöligt som gör att bilderna virvlar, far från sida till sida eller tonar in och ut i en enda specialeffektsorgie.

Steg tre - Texten: Givetvis måste hela texten till låten vara med utifall att någon skulle missa vad de sjunger. Och eftersom bilderna är så mörka att vem som helst vill skära sig i armlederna när man tittar på dem måste detta givetvis kompenseras. Därför väljer dessa ungdomar gärna något klämkäckt (och i designervärlden helt oacceptabelt) sans serif-typsnitt så som Comic Sans eller Papyrus. Allra helst i fetstil, så att folk verkligen ser. Detta måste dessutom ha en färg som ingen kan missa. Standard är neonfärger i rosa eller grönt alternativt en riktigt huvudvärksframkallande kornblå färg. Även här är specialeffekter att föredra - gärna glow-effekt.

Steg fyra - Musiken: Nu ska bara musiken läggas på så är videon redo att förblinda alla som tittar på den. Och allra helst ska det ju givetvis vara en sång som handlar om döden eller olycklig kärlek. Såklart!

Här följer ett ganska bra exempel:

Heter man Caroline kallar folk en per automatik för Carro. Och det är aldrig någon som frågar om lov till det. Vill du bli kallad Caroline eller Carro? Icke då. Folk antar att det är det man kallas och vill bli kallad. Och jag avskyr att bli kallad Carro, men jag säger sällan emot när någon gör det för att det är "så det är". Precis som jag per automatik kallar andra för typiska smeknamn. Egentligen finns det bara en simpel anledning till att jag föredrar att bli kallad Caroline framför Carro, mer än för att det är finare, och det är för att min familj aldrig någonsin har kallat mig för Carro - mycket för att min mamma inte tycker om det smeknamnet. Faktum är att vi i min familj aldrig egentligen har kallat varandra för någonting annat än det vi faktiskt heter - om vi då bortser från min pappas smeknamn på mig...

Carofjuttaline. Yes, ni läste rätt. Kanske det fånigaste smeknamnet på hela jordklotet. Och man kan ju tycka att det här är något han borde ha slutat med i samband med att jag började högstadiet och började tycka att mina föräldrar var de töntigaste och pinsammaste människorna i världen, men icke då. Jag kan meddela att det lever kvar än i dag. Men det ligger någon härlig pappa-och-minsting-charm över det. Ungefär som när han ber mig dra i hans pekfinger samtidigt som han lägger av livets rökare (vilket för övrigt är lika kul i dag som när jag var fem).

Sen har vi det här med att bli tilltalad med sitt efternamn. Det är ju något som är otroligt häftigt. Jag fullkomligt älskar när grabbarna i klassen kallar mig vid mitt efternamn (vilket de i princip alltid gör numera), för då känns det som att jag är en helt okej prick att dricka en bärs med (fast jag inte ens dricker öl), snacka bollsporter med (fast jag inte ens vet vilken planhalva Sverige spelar på) och nedvärdera kvinnor tillsammans med (det är jag bra på däremot).

Men fick jag själv välja helt och fritt vad jag skulle kallas för skulle det bli något riktigt brutalt. Något hämtat ur en skolgårdsroman från slutet av 50-talet - typ Burken eller Löken. Det hade jag velat att folk skulle kalla mig. Kolla, där kommer Burken. Bäst vi passar oss! skulle folk säga när jag kliver genom skolans korridorer. Ja, bäst ni passar er, för här kommer jag!

Idag har jag gråtit sådana enorma floder att jag förstår att barnen i Afrika inte har något vatten att dricka. Det har varit så mycket svartstrimmiga kinder, hulkande och snorpapper att jag har känt mig som en 13-åring som precis har fått känna på den första bitterljuva hjärtesorgen. Och lite är det nog så, för hur gammal man än blir och hur mycket intellekt, kunskap och sunt förnuft man än samlar på sig genom åren så blir man aldrig förnuftig i hjärtat. Det trampar iväg på sina egna små stigar hur mycket man än försöker kämpa emot och sen står man där en dag och inser att man är alldeles vilsen.

Givetvis är jag alldeles för feg för att agera dessutom. Dels för att jag är så vansinnigt övertygad om att det är dött lopp, men också för att jag tilldelar mig själv mängder av mindervärdeskomplex och trycker i mig själv att jag inte är värdig att få lika mycket tillbaka som jag själv känner. Kanske för att jag inbillar mig att jag känner för mycket. Att jag känner mer än vad som är normalt. Eller kanske helt enkelt för att det känns som att jag inte är tillräckligt bra. Inte tillräckligt fin. Inte tillräckligt rolig. Inte tillräckligt någonting. Kanske jag inte ler på rätt sätt. Kanske jag inte säger rätt saker vid rätt tillfällen. Kanske för att jag är klumpig och inte sådär vackert graciös.

Och det har tagit mig hundra år att skriva det här, för det är så hårt att behöva erkänna när man har förlorat. Men det var så välbehövligt, för om jag kan skicka ut lite av det jag känner till alla som läser det här så kanske min egen börda släpper lite grann. Och kanske att ni då kan eliminera det åt mig, för jag tror inte jag klarar det på egen hand. Dessutom kanske såren i mina älskade vänners öron kan få en chans att läka.

Jag ska fortsätta låta mascaran förstöra mina örngott. Och jag ska äta osunda mängder glass, titta på dåliga romantiska komedier och lyssna på hjärtskärande sånger. För det är sådant man gör när man har hjärtesorg. Och jag ska inse att det faktiskt är helt okej. Tretton år gammal eller inte. Det gör lika ont ändå.

Nog blev jag rödhårig allt - efter en avfärgning och två färgningar.
Och jag gillar det något ofantligt mycket!

Nyss hemkommen från affären. Har varit där och handlat frukost. Jag är klippt värdelös på att få i mig tillräckligt på morgonen normalt sett, men eftersom jag blev så ledsen när jag ställde mig på vågen häromdagen och såg att den bara visade 49 kg så ska jag se till att ändra på det. Jag mår och trivs som allra bäst när jag väger runt 55-56 kg (har aldrig vägt mer än så), så nu ska jag se till att nå det målet igen. Vägde 56 kg när jag kom hem från Cypern i september förra året (vägde 50 kg när vi åkte dit två veckor tidigare), så det är inte omöjligt för mig att gå upp. Problemet är dock bara att då berodde min viktökning allra troligast på att jag åt hormontabletter som sköt upp mensen och den hjälpen får jag ju inte nu. Men lite extra mat i magen skadar ju inte, så nu har jag laddat upp kylen med Proviva blodapelsin, havredryck apelsin & mango (är laktosintolerant), morotsbröd och rökt kalkon. Borde väl inte vara några problem att få i sig allt det goda, eller vad tror ni?

På tal om något helt annat. Jag skrev ju för ett tag sedan om min sömnparalys jag tidigare har drabbats av. Saken är att det var ett bra tag sedan det hände, men i natt satte det fart igen. Vet att jag låg och tänkte att jag kände mig rädd och ensam för första gången sedan jag flyttade hit och att hela omgivningen kändes så hotfull, som om jag inte vore ensam, men försökte somna ändå. Sen hörde jag Tristan mjaua och reste mig upp för att locka in honom till mig från hallen och upptäcker då att hela lägenheten är mörk (sover alltid med en lampa tänd) och att dörren till badrummet är stängd trots att den alltid ska stå öppen för katterna. Tycker det börjar kännas jobbigt att saker inte är som de ska, så jag kliver upp och sätter mig vid datorn och kollar Facebook. Kan dock inte skaka av mig känslan av att allt är så hotfullt och att jag känner igen den där känslan från någon annanstans. Det är väl ungefär där jag inser att jag rent fysiskt faktiskt inte sitter vid datorn och vet att jag tänker att om jag anstränger mig hårt nu för att lyfta på armen så kommer jag att slussas tillbaka till sängen där min kropp är och sen kommer den jobbiga kampen att ta sig ur förlamningen att börja. Och givetvis var det så. Försökte röra armen och inser att jag befinner mig i sängen, i förlamat tillstånd och att allt är så jävla jobbigt, för kroppen är så förlamad att jag inte ens får upp ögonlocken tillräckligt mycket för att bryta det. Fick kämpa en bra stund innan jag kunde resa på mig. Jag tror inte folk som aldrig har upplevt detta ens kan förstå vidden av känslan när man inser att det man tror sig ha pysslat med den senaste timmen bara var hallucinationer och det är inte ens i närheten av att drömma normalt, eftersom du under sömnparalys drömmer/hallucinerar med en vaken hjärna och känner av alla rörelser du gör i den drömmen rent fysiskt. Helt vansinnigt! Hoppas verkligen, verkligen att det bara var en engångsföreteelse och att jag slipper få drabbas av det här lika återkommande som jag gjorde förr.

Nu blir det frukost och sen ska jag ladda för min tid hos frissan!

Åh, är alldeles pirrig i kroppen nu, eftersom jag var hos frisören och bokade tid för klippning och färgning förut. Så i morgon kommer mitt, sedan sju år tillbaka, svarta hår i stället att bli mörkrött. Är nästan mer pirrig nu än jag var när jag klippte av det från midjan till det jättekorta jag har i dag. Men jag älskar att göra drastiska saker, så jag är sjukt förväntansfull. Håller tummarna för att avfärgningen tar som den ska bara, eftersom svart pigment sitter som tusan.

Har faktiskt småshoppat lite i dag också. Eftersom mina skönaste skor numera hänger i trådar i sulorna var jag tvungen att inse att det är dags att kassera dem, så jag införskaffade mig ett par nya svarta tygskor. Sen blev det även en oversize t-shirt från Carlings, ett linne och en tröja från Monki och två bandeu-bh:ar från H&M (att ha under linnet eftersom det är extremt urringat vid armarna och i ryggen). Och just ja, ett mörkrosa läppstift som kommer se helt galet ut till mitt röda hår, men galet är bra. Sånt gillar vi!

För övrigt kan jag inte sluta lukta mig själv på armarna. Hittade världens godaste body butter från Hawaiian Tropic som luktar lime och kokosnöt. Kan vara en av de bästa dofterna jag känt. Och perfekt eftersom jag inte är jätteimponerad av parfym - det luktar för starkt och dessutom glömmer jag ofta att ta på mig det.

Happ, blev det här en modeblogg helt plötsligt?
Förvänta er inga outfitbilder. Det får ni använda fantasin till i stället.

Idag har jag faktiskt varit så duktig att jag sökt ett jobb som assistent på ett filmbolag i Stockholm som arbetar med dokumentärer. Jag blev tvungen efter att jag lyckats trycka på storasysters argknapp och säga till henne att jag övervägde att inte söka det, eftersom jag antagligen skulle bli tvungen att tacka nej om jag skulle få det. Eftersom hon är nio år äldre än mig, så fungerar hon emellanåt lite som en extramamma - det vill säga att det spelar ingen roll att jag själv snart är trettio år gammal, för om hon säger att jag ska göra på ett visst sätt så är det bäst att lyda. Annars kanske hon drar till med bestraffningar som att ge mig strumpor i julklapp och sånt. Och det vill man ju inte. Känns i alla fall oändligt bra så här i efterhand, så jag får vara tacksam att jag har min storasyster som ger mig en spark i rumpan emellanåt.

Ikväll blir det festligheter med Mia. Vi ska tejpa knogarna och ge oss ut på stan och slå pensionärer och små barn på käften och efter det ska vi gå ut och fira detta med paraplydrinkar och torrjuck på dansgolvet. Framförhållning som man har så har jag övat in både "klappa hunden", "tvätta tvätten" och "vattenspridaren", så om inte grabbarna blir helt till sig i brallorna ikväll så måste det vara något stort fel.

Vårt lilla paradnummer som vi tänkte bränna av runt kvart i två i natt.
Lugn, pojkar, det finns så det räcker åt er alla!

God morgon!
Ska åka in till universitetet om en stund och lämna av en papperskopia på vår kompletterade uppsats. Förstår inte riktigt varför de helt plötsligt ska ha en papperskopia när de alltid annars vill ha allting via mail eller blackboard, men det är väl bäst att lyda antar jag. Sen blir det tillbaka hem för mer plugg. Har fortfarande rester från vårterminen och måste dessutom komma igång med att plugga till både uppsamlingstentan den 22 juni och styra upp med sommarkurserna. Det är mycket nu, men det kommer vara skönt när det är gjort. Älskar den där känslan av lättnad när man bockat av en massa från att-göra-listan.

Ikväll kommer Mia hit en sväng efter jobbet. Hon slutar inte förrän halv tio, så det blir en sen start men då ska vi dricka lite vin och ha det allmänt mysigt. Lär förmodligen fortsätta vårt peppande från i går med klichéartade mantran så som "Det bästa sättet att komma över någon är att lägga sig under någon annan" och att titta på bilder på osköna människor för att själva känna att vi faktiskt är helt okej. Sjukt bra!

Hoppas ni får en fin start på helgen!

Har haft världens skönaste samtal med min fina Mia ikväll. Är så glad att jag har henne. Vi lärde känna varandra genom våra ex-sambos, men har fortsatt hålla kontakten sedan vi båda begav oss ut i singellivet igen. Hon har varit en enorm stöttepelare eftersom våra separationer var ganska likartade och hon förstod vad det var jag gick igenom och samtidigt är hon en vän jag kan vända mig till nu, eftersom vi båda kämpar med samma stridigheter i singelvärldens lilla helvete. Det är det där med att hänga upp sig på saker som inte är värda att hänga upp sig på. Ödsla tid på människor som inte är värda att ödsla tid på. Tror vi båda är ganska överens om att vi skapar oss själva mer bekymmer än vad vi egentligen skulle behöva ha, så efter en massa pepp (samt vin och hallonsoda) är vi nu överens att trånsjukans tid är över och att det är dags att erövra världen i stället.

All kärlek till dig, Mia!
Vi behövde det här samtalet både du & jag.

Är så jävla tacksam över livet och CSN just nu. Mitt senaste halvår har varit ganska turbulent, så mina studieresultat under våren har varit allt annat än något att vara stolt över. Ändå chansade jag på att söka sommarstudier i år med förhoppning om att kunna ta min examen tidigare och har hållt tummarna stenhårt för att prövningen av min ansökan skulle gå igenom trots detta - vilket den gjorde. Tack, tack, tack! Så i stället för att prövas för HT10 och VT11 nu kommer jag i stället att prövas för HT10, VT11 och sommarstudierna när jag ansöker i höst igen, men det är inget som jag är orolig för, eftersom de flesta poängen i nuläget redan är på väg in. Tänk vilken jävla kick man kan få när saker och ting löser sig till det bästa. Känns som att jag inte har ett bekymmer i världen just nu. Kärlek till livet - ibland är det helt underbart!

Som vanligt har jag inte kunnat sova i nattens värme, så jag kickade igång den här dagen med en timmes promenad. Hur skönt som helst. Ska stoppa i mig lite frukost och sen fixa med lite nödvändigheter. Ikväll kommer min fina Mia hit en sväng, för tydligen behövde hon mig en liten skvätt. Och jag behöver hennes sällskap. Världens finaste vänner har jag!

Jag har blivit typiskt svenskt uppfostrad in i kristendomen, dvs det finns inte en enda person i min familj eller släkt som faktiskt tror på någon Gud, men ändå är jag både döpt, konfirmerad och har som barn/ungdom suttit på otaliga bibelmöten och deltagit i aktiviteter i pingstkyrkan. Jag har varit med i musikaler vars syfte var att främja Guds existens och jag har stått på knä och bett - till någon som jag redan på den tiden var ytterst skeptisk till om han verkligen existerade. Men jag gjorde det för det är så det fungerar i det samhälle som jag är uppvuxen i. Ett pyttelitet samhälle som ligger så nära bibelbältet att jag kan räkna upp säkert tio olika kristna församlingar där - i en kommun bestående av 5284 människor. För mig är det ganska skrämmande fakta.

Jag ser ingen som helst logik i att tro på någon som påstås vara synonym med godhet, men som vållar mer ondska än något annat i världen. Någon som påstås vara allsmäktig, men som låter barn svälta, kvinnor våldtas och människor mördas. Det går inte ihop sig i min värld. Inte heller kan jag ta till mig att det är upp till oss själva huruvida vi ska få komma till himmel eller helvete efter döden, då vi enligt den kristna tron måste underkasta oss någon för att komma till det förstnämnda. Då är det inte vårt eget val.

Har hittat två böcker som tar upp det här med Guds icke-existens, som jag nog snart kommer klicka hem. Tycker det är enormt intressant att läsa om, speciellt efter att jag läste Richard Dawkins Illusionen om Gud, och jag tror att de allra flesta skulle må bra av att försöka resonera kring livet utan att försöka blanda in någon högre makt i det.

Beskrivning: Och människan skapade Gud vill förändra vår förståelse av religionens uppkomst. På denna fascinerande resa genom historien avslöjas ett mönster i judendomens, kristendomens och islams utveckling och en mycket jordnära grund för hur de heliga texterna växte fram. Med utgångspunkt i arkeologi, teologi, antropologi och evolutionär psykologi visar Robert Wright att religionens syfte omedvetet har varit att stärka sociala strukturer, något den kan fortsätta att göra även i globaliseringens tidsålder. Boken tecknar en bild som kanske upprör troende, men som ändå lämnar dörren öppen för en gudomlig makt av en helt ny sort. För den som läste Richard Dawkins Illusionen om Gud är denna bok en självklar fortsättning. Dawkins visade att den traditionella idén om Gud är en illusion. Wright visar hur och varför vi människor skapade Gud.

Alla som någon gång försökt få Barbie och Ken att ligga med varandra räcker upp en hand.

Nyss hemkommen från en riktigt tidig morgonpromenad. Har så svårt att sova i värmen, så då passade jag på att vara lite nyttig i stället. Skönt att vara ute och promenera innan solen och värmen har tagit över hela dagen och staden ännu inte riktigt har vaknat till liv. Perfekt sätt att rensa tankarna på och det är något jag behöver, eftersom jag känt en sådan dysterhet över en sak i hur många veckor som helst nu. Emellanåt så känns det okej, men sen rasar det över mig igen och då blir jag så ledsen. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Kan förmodligen klassas som en trivial sak egentligen, något jag inte borde lägga krut på att känna något inför och som borde vara preskriberat för längesen, men när det handlar om vad jag har blivit i en annan människas ögon och jag bokstavligt talat inte kan göra ett jävla skit åt saken så gör det så ont. Just det där sista - jag kan inte göra ett skit åt saken - det är det som är så förbannat plågsamt och som hela tiden vållar mig sådana ofantliga mängder grubbel. Ledsamheter, ledsamheter - även det en del av livet. Så nu när jag fått ur mig lite skräp, så ska jag försöka göra något riktigt bra av den här dagen.

Hoppas er onsdag blir helt underbar!

De som gnäller över att dagens TV-spel är på tok för våldsamma för barn och ungdomar missade uppenbarligen den gamla klassikern Shadowgate till Nintendo 8-bitars i slutet av 80-talet. Aldrig har man blivit så medveten om sin egen dödlighet och alla möjligheter till att plågsamt gå under. Det spelade dessutom ingen roll vart man klickade i rummen man befann sig i. Man kunde alltid räkna med att man klickade fel, hamnade hos "den ondskefulla döskallen" och fick en detaljerad beskrivning av sin egen undergång. Perfekt spel för en sexåring som nyss upptäckt att livet inte varar för evigt!

Musiken är dessutom fortfarande skitläskig.

Så här startar man en bra morgon!
Anathema - Flying

Jag är typen som är på tok för rationell för att tro på hokus pokus som spåkulor, kristaller, astrologi och tarotkort. Där ingår även drömtydning. Ni vet, att vissa saker som man drömmer om ska symbolisera något annat som pågår eller ska ske i ens liv - om du t ex drömmer om julafton så ska du få ett brev och om du äter en apelsin kommer du att bli besviken på en vän (vill veta vem som suttit och haft så tråkigt att de räknat ut det här). Dock börjar jag bli starkt övertygad om att en viss dröm som jag har haft återkommande i säkert sex, sju år innebär något - även om det inte handlar om någon flummig tolkning av den. Det är inte samma dröm hela tiden, men innebörden av den är det och det är att jag försöker stänga någonting ute - ett hot. Drömmen innefattar alltid att jag försöker låsa en dörr, men att denna dörr antingen inte har ett fungerande lås eller att den går att öppna trots att den är låst. Precis som att jag inte kan fly från vad som befinner sig där bakom hur mycket jag än försöker. Så om man skippar alla hobbytolkningar som finns på diverse sidor (jag ska akta mig för skvaller, söker efter ett lyckligt liv, osv.) så verkar det ju ändå som att jag antagligen i verkliga livet känner mig hotad av något som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Någon som har en någorlunda rationell förklaring till det här?

Sen är jag ju en nattdrömmare av högre rang överlag. Hört talas om astral projektion eller det som i folkmun kallas för utanför-kroppen-upplevelser? Kanske ni även har hört talas om något som kallas sömnparalys? Jag kan meddela till alla som tror att astral projektion är att själen lämnar kroppen att det bara är bullshit. Astral projektion är ingenting annat än sömnparalys, dvs att hjärnan stänger av de flesta av kroppens viljestyrda muskler när man håller på att somna eller vakna. Så gör hjärnan varje natt, men ibland stängs den av för tidigt eller slås på försent så att detta tillstånd uppkommer när hjärnan fortfarande är delvis vaken och det är då det börjar hända grejer. Man får ofta hotfulla hallucinationer av att människor befinner sig runt omkring en och i mitt fall hör jag dem även ofta tala till mig - kombinera det med att kroppen inte kan röra sig pga förlamningen så blir det lite jobbigt. Börjar man drömma under sömnparalysen, så är det det som folk inbillar sig är astral projektion som uppkommer, dvs att alla kroppsliga rörelser i drömmen känns verkliga. Springer du i drömmen kommer du känna det i benen. Flyger du kan du räkna med ett värre sug i magen än vad du får av att åka bergochdalbana på Gröna Lund. Flummigt i teorin, helt naturligt i praktiken (även om det är få människor som upplever det och att det antagligen är en anledning till att det tas för att vara något extraordinärt).

Någon som vill byta sömnvanor med mig?

Henry Fuselis The Nightmare (1781).
Sägs vara en avbildning av ett utav stadierna i sömnparalys - att bli riden av nattmaran. I verkligheten innefattar det det tryck som kan uppstå över bröstkorgen och som gör att det känns som att någon håller en nedtryckt i sängen fast att man försöker kämpa emot.

Om det ska regna någon dag i sommar får det hemskt gärna bli den 3 juli, för om de rykten jag har hört/läst stämmer så ska SVT göra en livesänding av The Big 4:s (Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax) stora konsert på Ullevi i Göteborg. Hur häftigt vore inte det att se från TV-soffan? Håller tummarna hårt för att det stämmer. För min del är det Metallica som lockar mest, men jag kommer antagligen att se hela konserten. Rock'n'roll!

Kvällen i går blev helt fantastisk!
Camilla och Joanna dök upp strax efter sex, så då laddade vi upp gräsmattan med filtar, vin och jordgubbar. Satt i kvällsolen och bara njöt av värmen. Precis lagom varmt vid den tiden. Blev mycket babbel och en del skvaller (som hör till kvinnosamlingar), många skratt, mer utspillt vin än drucket (gräsmattor är ostabila) och lite cockfighting mellan två småfåglar som båda ville åt jordgubben jag kastat ut till dem. När luften började bli lite för kall begav vi oss inåt en sväng, men kom snabbt fram till att vi var dödshungriga, så då blev det en promenad upp till stan och McDonalds för lite nattliga cheezeburgare. Sådana kvällar vill jag ha tusenfalt av i sommar!

Ikväll blir det bara lugnt. Stora finalen av Big Brother vid nio, så då ska jag mysa upp mig med katterna i favoritfåtöljen och bara ha det skönt. Jag älskar söndagar, för om en söndagskväll blir bra så brukar resten av veckan som har varit kännas ganska okej den också.

Det här hade ju varit hur häftigt som helst att se med egna ögon. My Pet Skeletons (Vincent Marcone) utställning i klädbutiken The Trapdoor Boutiqe i Toronto, Kanada. Magiska konstverk, fantastisk konstnär!

Världens tröttaste tjej här!
Var bortbjuden på inte mindre än två grillfester ikväll, men valde att stanna hemma. Är relativt övertygad om att jag hade haft hur kul som helst om jag hade stuckit hemifrån, men så här i efterhand är det faktiskt ganska skönt att jag valde att vara hemma eftersom jag inte känner mig helt kry. Så i stället för att röja med fina vänner har jag hängt med katterna i fåtöljen med ett glas vin i ena handen och fjärkontrollen i den andra. Kikat på sista avsnittet av Big Brother innan söndagens stora final. Kommer kännas lite tomt när det är klart. Tur att det är sommar nu, så att man har andra saker för sig än att hänga framför dumburken hela tiden.

Ser fram emot morgondagen. Ska fixa en massa måsten på förmiddagen, allt för att släppa lite på stressen, och efter det ska jag hänga med Joanna på en filt med vin och jordgubbar när hon har slutat jobba. Bara att hålla tummarna för riktigt kanonväder, så att man kan sitta där länge och bara pladdra på om allt och inget.

Nu sitter jag och väger mellan att kika på film, läsa en bok eller helt enkelt bara krypa ner i sängen och sova. Kanske borde ta till vara på att jag faktiskt är så trött så här tidigt och faktiskt ha en möjlighet att vakna skapligt i morgon. Det lutar åt det sista faktiskt!

Kvällsmusiken: Die Antwoord - $o$

Jag inbillar mig att jag har sommarlov, för att jag i teorin har det. Att jag inte har det i praktiken tänker jag ignorera en stund. Bara en kort liten stund. Den här sommaren ska bli den bästa någonsin. Jag ska fylla den med alla tänkbara lyckorus i världen och sen ska jag ta mig igenom hösten med ett leende på läpparna av alla minnen. Underbara vänner, picknick på en filt i gräset, lata stunder med en bok i solen, ett glas vin på en uteservering, ljumma nattbad, kramar, vacker musik, solnedgångar och en jäkla massa kärlek. Mer behövs inte för att allt ska kännas helt fantastiskt.

Den här tjejen överväger att bli rödhätta igen.
Måste bara jobba lite på brännan först.

Herregud, jag tycker verkligen synd om de som satt närmast mig och Camilla i biosalongen ikväll när vi var och kollade på Insidious. Vi gick från att vråla rakt ut till att två sekunder senare asgarva åt oss själva. Camilla satt ihopkurad som en liten boll bredvid mig under större delen av filmen (vi hade hångelsoffa såklart - fast vi hoppade över hånglet). Men illvrål och asgarv borde ju i alla fall vara ett gott betyg. Den var faktiskt förvånansvärt bra. Många hoppa-till-och-skrika-tillfällen, skitskumma figurer som lurade i varenda hörn och en krypande känsla i hela kroppen. Dock tycker jag nog att den spårade ur lite lätt mot slutet, men det är väl mer regel än undantag gällande skräckfilmer. Jag hade faktiskt önskat att de hade behållt den mer passiva, lurande-i-hörnen-skräcken genom hela filmen än att kasta oss in i lite väl diaboliska världar, för det är ofta den mer passiva skräcken som inte riktigt går att ta på som är mest obehaglig (och nu märker jag hur skadad jag är av vår senaste uppsats, eftersom den handlade om just skräck som snarare "bara finns" än syns).

Jag fick lite tidiga 80-talsvibbar utav den, som om man valt att låna lite gamla trademarks från den tiden. Då tänker jag framför allt på musiken, eller snarare de icke-diegetiska ljud som de valt att lägga in. Hetsiga, höga toner som känns hämtade ur t ex The Shining (1980). Lyssna här så förstår ni vad jag menar. Dessutom väldigt snyggt filmad och leken med färger gjorde mig mer eller mindre extatisk emellanåt. Passar alldeles utmärkt för en kväll hemma i soffan. Se bara till att ha någon att hålla i handen...

Bara några intensiva dagar till, så kan jag väl nästan kalla det för att jag har sommarlov. Sommarlov i mitt fall innebär dock att jag kommer att ha en uppsamlingstenta runt midsommar och att jag ska studera 15hp filmvetenskap - Ingmar Bergman och Walt Disney står på schemat. Bergman är ju onekligen skittråkig att studera, men eftersom han är vårt lands allra största filmregissör genom tiderna kommer det kännas bra i efterhand att ha studerat hans verk lite mer ingående. Som filmvetare kommer du inte undan med att inte veta allt om honom. Disney var inte ett förstahandsval för min del och barnfilm/tecknat intresserar mig inte så fruktansvärt mycket som genre, men de allra flesta av hans filmer (åtminstone de tidiga) har ganska höga halter av sensmoral i sig och det är det som gör dem intressanta att studera för mig - budskapet, inte tekniken. Är bara att hålla tummarna att det är där fokuset kommer att ligga på kursen, men jag har svårt att tro annat.

Det är faktiskt inte så tokigt att studera på sommaren. För mig finns det bara fördelar. Jag slipper stå och slava på ett jobb jag inte gillar, utan kan hänga ute i solskenet på en filt med kurslitteraturen i stället. Jag lär mig saker i stället för att göra samma sak om och om igen. Jag är fri att planera in vad jag vill göra när jag vill göra det. Sist men inte minst får jag poäng som förhoppningsvis kan leda till att min examen kan avslutas redan om sju månader i stället för tolv. Då kan jag börja leva på riktigt. Hitta ett jobb jag älskar, bo på en plats som låter mig växa i stället för att äta upp mig inifrån, inte behöva vända på varenda krona för att överleva en hel månad. Jag har längtat så länge efter det livet nu och snart är det runt hörnet. Bara hålla ut ett litet, litet tag till.

Alla människors lika värde. Oavsett bakgrund, förutsättningar eller utseende. Det är så viktigt att komma ihåg innebörden av att vi trots våra olika skal och våra olika liv alla är lika mycket värda som människor. Människans sitter inne med tusentals fördomar om andra, mycket tack vare att samhället har format oss så. Det sätts konstant upp nya regler för hur man bör vara, leva eller se ut för att platsa in i vår värld som en lyckad människa och det gör så förbannat ont att tänka på. Jag menar inte att man på något sätt ska agera passivt och strunta i sig själv. Det är viktigt för oss alla att skapa en så vacker bild av oss själva som möjligt och att nå mål genom hela livet, men allt det ska göras för ens egen skull, för att man själv mår bra av det och inte för att placera sig i påhittade fack som skapats av människor som har glömt vad sann skönhet är.

Jag kan själv vara otroligt fördomsfull gentemot andra och på samma gång har jag inga svårigheter med att trycka ner mig själv i skiten de dagar jag inte känner mig på topp. Dock fick jag en otrolig tankeställare när en av mina allra största förebilder, Nikki Sixx, valde att släppa både ett album (tillsammans med sitt band Sixx: A.M.) och samtidigt en bok som tar upp just det här. Jag har i dagsläget tyvärr inte hunnit ta mig tid till att läsa boken (lovar dock att återkomma när jag gjort det), men albumet har på väldigt kort tid kommit att betyda massor för mig. Bortser man från att det rent musikaliskt är både hjärtskärande vackert och adrenalinpumpande kick ass rock'n'roll, så är det ett album där man inte kommer undan med att ta till sig texterna. Deras budskap är alldeles för stort för att inte suga åt sig varenda mening, varenda litet ord. Så även om du inte är något stort fan av hårdrock, ta dig ändå tiden att lyssna på texterna och reflektera över hur du själv agerar som människa - både mot andra och mot dig själv.

Jag har nog aldrig tidigare sett en film som på samma sätt som denna mentalt har knullat sönder hela mitt huvud. Föreställ er den sjukaste och mest okontrollerbara dröm ni kan tänka er och ni börjar eventuellt att komma i närheten av von Triers tvistade värld. Vi pratar om extremt närgångna sexscener, stympade könsdelar, talande rävar, döda djurfoster och överlag en värld som känns hämtad ur en LSD-tripp. Samtidigt vilar det en enorm sorg över alltihop. Jag vill ge en liten spoiler alert, så om du ännu inte har sett filmen men planerar att göra det någon gång i framtiden så borde du sluta läsa nu. Det här är nämligen en film som rent visuellt ger dig tusenfalt, åtmnstone om du är en filmälskare av högre rang och går i gång på annat än svenska deckare, men som lämnar lika många frågetecken. För vad är det egentligen von Trier försöker säga med Antichrist? Försöker han säga något överhuvudtaget eller är det bara en sjuk hjärnas lek med så mycket visuella perversiteter som möjligt? De kapitel som filmen är uppdelad i är alla indelade i olika stadier av sorgearbete, men ändå vilar den stora delen av berättelsen på kvinnans samröre med ondskan. Att kvinnan av naturen har ett nära förhållande med ondskan och djävulen - tänk Eva och ormen i paradiset (att platsen där mannen och kvinnan i filmen kallas för Eden klargör detta ännu tydligare). Det är precis som att kvinnan i filmen ger in för denna naturliga ondska när hon förlorar sin enda länk till den mänskliga världen, sin lille son, och gör denna brytning ännu tydligare genom att könsstympa sig själv genom att klippa av sin klitoris med en sax (nej, jag skojar inte och det gör fortfarande ont i mig av bara tanken), vilket de flesta vet är en outvecklad penis.

Så försöker von Trier hävda att alla kvinnor av naturen är onda? Jag vet ärligt talat inte, men det här är definitivt en film som sätter sig på hjärnan och som jag med all säkerhet kommer att gå och fundera på i flera dagar. Kanske jag återkommer om jag börjar förstå den lite bättre.