Kan ha haft de bästa dagarna på länge!
Man inser inte riktigt hur mycket man saknar alla där hemma förrän man får träffas och umgås med dem. Midsommar blev jättetrevlig, även om jag nog kanske borde tagit det lite lugnare med vinet med tanke på torsdagens händelse (ska tänka på det framöver - min familj har varit på mig som tusan om att jag äter för dåligt och festar för hårt). God mat, trevligt umgänge, konstiga lekar. Sov ganska länge på lördagen och smet sen hem till mamma och hängde där en stund innan jag åkte ner till min kusin Alexandra. Hade lite lördagsmys med henne och barnen och sen tog vi en barnvagnspromenad med de minsta två innan det var dags för henne att åka till jobbet. Trött som jag var tog jag bilen hem till mamma igen och kröp ner i sängen ganska fort. Söndagen bestod av häng hemma hos mamma fram tills det var dags att åka in till Mjölby. Min kusin Michaela skjutsade in mig, så vi åkte och köpte oss varsin milkshake och sen vidare hem till min bästis - där det bjöds på kramar och bebismage. Mysigt! Sen drog jag vidare till Mathias för flöt- och filmkväll i soffan. Pizza, chips, cola, Jackass 3D, Jackass 3.5, Priest, The Wild and Wonderful Whites of West Virginia och nått avsnitt av Nitro Circus blev det. Nitro Circus var galet. Jag vill också backflippa med en monstertruck. Eller surfa på plasttunnor som i Jackass. Alternativt bli skjuten med paintballgevär på bar hud - bara för att se hur blå man blir. Men jag är väl inte riktigt som de andra barnen. Ungefär som att jag lätt skulle kunna lägga ett par miljoner på en bil och anmälningsavgift till Gumball 3000 om jag hade haft pengarna. Jag hade inte ens tvekat.

Nu är jag i alla fall hemma igen. Har hängt lite med Camilla idag. Vi var på Wayne's Coffee och tog en fika. Pratade lite om torsdagens händelse. Även om det var jag som slog ihop kände jag ändå att jag ville höra lite med henne hur hon kände sig såhär i efterhand. Kan ju bara föreställa mig hur det måste kännas när någon bara faller ihop framför en - paniken när man inte riktigt vet vad man ska göra. Känns som att allt från att Camilla valde att ta en senare buss till brandmännen utanför restaurangen är en lyckoträff. Som om det var meningen att allt skulle ske i den ordningen för att inget värre skulle hända. Fick även veta att jag inte alls hade reagerat på ambulansmannen ute på gatan, som jag själv trodde, utan först inne i ambulansen. Åtminstone hade jag inte svarat på tilltal förrän dess, även om jag hade tittat på folk som pratade med mig. Allt är som en enda röra från den dagen. Som om jag stått utanför och sett på och att det inte är mig det har hänt, utan någon annan. Jag känner dock ingen större oro inför det, utan kan skämta om det såhär i efterhand (t ex det faktum att jag uppenbarligen dreglade som en galning - läckert). Det enda jobbiga är att jag vill ha någon form av diagnos NU så att jag kan återgå till vardagen lite mer. Fick t ex tacka nej till vår tänkta fjällvandring eftersom jag känner att det är en onödig risk om det händer igen - dels för att det inte finns snabb tillgång till sjukvård och för att jag inte vill utsätta mina vänner för den upplevelsen. Ett krampanfall i sig är ju inte livshotande, men det finns ju ändå en risk för kvävning om tungan hamnar fel eller att man slår sig illa i fallet och det känns som en onödig risk att ta.

I morgon blir det i alla fall roligheter igen för då kommer kusin Michaela hit och stannar i två dagar. Vi ska ha massa kvällsmys i morgon och på onsdag blir det bikinijakt och galna badäventyr på Gustavsvik här i Örebro. Längtar som en tok. Galet roligt, mysigt och underbart ska det bli!

Så ska jag orka med morgondagen är det nog dags för lite sömn.
God natt alla raringar därute!

Jag kan nog ha haft den konstigaste och otäckaste kvällen i hela mitt liv i torsdags. Camilla och jag hade varit och sett Melancholia på bio och efter att ha haft panikångest i närmare tio år (om än väldigt få attacker under den tiden) så är jag högst medveten om att lämna en biograf är något som har en tendens att utlösa det. Varför vet jag inte, men så är det i alla fall. Så när vi sitter och väntar på Camillas buss känner jag att det kommer. Jag slutar i princip lyssna på Camilla eftersom hon hörs så långt bort, men hon fattar vad som är fel och bestämmer sig för att följa mig hem i stället. Dock hinner vi bara en kort bit ner på gatan innan det tar fart på riktigt, så jag får huka mig ner och börjar hyperventilera. Sen är allting svart fram till att jag ser en ambulanskille sitta på huk framför mig på gatan och försöker få kontakt med mig. Stackars Camilla! Mitt i hyperventileringen ser hon hur mina ögon rullar bakåt i skallen, munnen blir vidöppen, hur jag börjar krampa i hela kroppen och läpparna blir blåa. Tack och lov kom det i samma stund ett gäng med brandmän som skulle in på restaurangen jag låg utanför, så de sprang och hämtade syrgas och ringde efter en ambulans. Ambulansfärden är en enda dimma. Jag vet att jag var livrädd och att jag hade jättesvårt att svara på frågor om vad jag hade gjort innan eftersom jag knappt mindes något av dagen just då. Inne på akuten visade det sig att jag hade en puls på 190 och oregelbunden hjärtrytm samt att ett av proverna de tog hade en avvikelse, så det var bara för mig att stanna kvar över natten så att de kunde göra en skiktröntgen på hjärnan dagen efter. Den visade ingenting avvikande dock, men jag har både magnetröntgen och ett EEG att se fram emot för att utesluta att jag har epilepsi.

Själv är jag relativt övertygad om att det har att göra med en kombination av stress och för dålig mathållning och inte alls någon epilepsi, men det får vi se till hundra procent framöver sen. Har i alla fall en himla träningsvärk i hela kroppen, i ögonen och i käkarna nu - vilket väl inte är så konstigt i och för sig. Dessutom har de kollapsat en ven i armen på mig, så att jag ser ut som en gammal knarkare. Men, men... huvudsaken är att jag mår bra nu igen och att det inte händer en gång till, för det är nog det sjukaste jag har upplevt någon gång.

Hej!
Ledsen tjej här.

Har långt i från en perfekt dag kan jag meddela, men nu försöker jag peppa mig själv att finna möjligheter mitt i kaoset i stället och göra något bra av det. Hade uppsamlingstenta i dag och är relativt säker på att jag kuggade. Med andra ord är chansen att jag ska få läsa C-kursen i höst minimal, utan måste i stället vänta ett år för att tenta av denna kurs innan jag kan fortsätta. Och det suger så jävla hårt kan jag meddela. Speciellt med tanke på att min förhoppning var att ta min examen till årskiftet. Det innebär även att jag måste bli kvar i en stad jag inte riktigt trivs i ett år extra. Jag har i och med detta tre valmöjligheter:

1. Sluta studera helt och hållet och skaffa mig ett jobb på den utbildning jag faktiskt har.
   Fördel: Jag slipper bläddra i tjocka tråkiga böcker.
   Nackdel: Jag får ingen examen.
2. Studera något annat i ett år i väntan på att kunna tenta av B-kursen.
   Fördel: Jag kan få till en ganska fantastisk utbildning om jag utnyttjar det året till fullo.
   Nackdel: Pengar, pengar, pengar. Det är surt att leva på lån och det är trist att få ett antal tusenlappar extra att behöva betala tillbaka (inte för att det lär märkas någon skillnad i långa loppet).
3. Jobba i ett år i väntan på att kunna tenta av B-kursen.
   Fördel: Jag får ta en skön paus från studierna och kan leva lite mer normalt ekonomiskt.
   Nackdel: Jag vill ha ett jobb som faller inom ramarna av mina studier och det är svårt att få utan en examen att visa upp.

Så just nu känns det lite som pest, kolera eller båda två. Örebro universitet har dock vansinnigt bra praktiska kurser i både 3D-grafik och manusproduktion som skulle göra min utbildning så väldigt mycket bättre, så just nu lutar det faktiskt åt ytterligare ett års studier för att nischa mig lite - nu när jag ändå inte har så mycket annat val.

Fast sen kanske jag inte ska måla fan på väggen än heller.
Jag har ju faktiskt inte fått något tentaresultat...

Tjabba tjena hallå, blöggen!

Har suttit och hetspluggat inför onsdagens uppsamlingstenta i europeisk film mest hela dagen, men tog nyss en paus för att städa av lägenheten lite snabbt. Finns inget som är så distraherande för koncentrationen som när lägenheten inte är i toppskick. Då sitter jag mest och retar mig på det i stället för att kunna fokusera på det som står i böckerna. Men nu är det städat och klart, så nu kan jag slappna av igen. Ska bara ta en kvällsdusch och sen dyka ner med näsan i den ofantligt skittråkiga litteraturen igen.

Har mycket att se fram emot bara tentan är över, så det peppar mig lite. Det lutar åt en afterwork/utgång på onsdag eftersom Alva (om jag inte fattat helt fel) kommer hem en sväng till Örebro då, på torsdag blir det biomys med Camilla, då vi tänkte se Lars von Triers Melancholia och sist men inte minst sätter jag mig på fredag på tåget hem till slätten för att fira midsommar med mina syskon, respektive, syskonbarn och vänner till min bror. Kommer bli så himla mysigt! Längtar ihjäl mig efter familjen, eftersom jag dessvärre är sjukt dålig på att ta mig tid att åka hemåt. Skäms på mig - det får jag bli bättre på. Vet inte vad jag ska ta mig för på lördagen och söndagen dock, men det blir antagligen lite häng hemma hos mamma och kusinerna. Det brukar lösa sig det där.

Bjuder på lite skön söndagshumor som Mathias delade med sig av, eftersom han tyckte att jag behövde muntras upp. Varsågod, jag ger er Guys with iPhones (försök ignorera bögporrsreklamen, även om namn såsom "sausagefest" och rub him" kan vara en aning distraherande).

Alltid när jag känner mig nere målar jag svarta streck under ögonen, drar igång älskade Mötley Crües Kickstart my heart och minns den fantastiska känslan av att stå nära på front row i leran på Sonisphere 2010. Känslan när regnet slutade minuterna innan konserten drog i gång, hur min regnponcho slets i tusen bitar av en galen publik och Nikkis sneda leende där han stod bara meter i från mig. Minns jag det kan jag inte må dåligt. Då kan jag bara känna den där fantastiska jävla känslan av hur underbart livet var just då och hur mycket deras musik har hjälpt mig genom svåra stunder och hur de fortsätter göra det om och om igen. Bättre medicin för hjärtat finns det inte.

Något som kan få mitt yrkeshjärta att gråta blod är alla dessa hemmasnickrade fan-videos till diverse låtar på YouTube. Det är flickor och pojkar i högstadieåldern som sitter hemma och tänker att de ska göra något fint till sin favoritsång och det slutar alltid i en visuell katastrof med alla fel man tänkbart kan göra. Och hela denna process verkar alltid följa ett visst specifikt mönster. Låt mig demonstrera:

Steg ett - Bildgoogla: Här gäller det att hitta så många bilder som möjligt med så mörka och gotiska motiv som möjligt. Det ska vara fallna änglar, daggstänkta svarta rosor, vampyrflickor som gråter blod och bilder på random slott. Helst ska de vara i så dålig upplösning som möjligt så att man är tvungen att kisa för att egentligen urskilja vad de föreställer.

Steg två - Bildspel: Dessa bilder ska nu i ett klipp sättas samman till en enda röra utan någon som helst inbördes ordning eller efter något specifikt logiskt mönster. Bilderna ska inte heller täcka hela rutan i klippet utan en mittplacering som efterlämnar två feta svarta kanter på var sida är standard. Vill man vara lite extra wild & crazy trycker man in så mycket effekter som mjöligt som gör att bilderna virvlar, far från sida till sida eller tonar in och ut i en enda specialeffektsorgie.

Steg tre - Texten: Givetvis måste hela texten till låten vara med utifall att någon skulle missa vad de sjunger. Och eftersom bilderna är så mörka att vem som helst vill skära sig i armlederna när man tittar på dem måste detta givetvis kompenseras. Därför väljer dessa ungdomar gärna något klämkäckt (och i designervärlden helt oacceptabelt) sans serif-typsnitt så som Comic Sans eller Papyrus. Allra helst i fetstil, så att folk verkligen ser. Detta måste dessutom ha en färg som ingen kan missa. Standard är neonfärger i rosa eller grönt alternativt en riktigt huvudvärksframkallande kornblå färg. Även här är specialeffekter att föredra - gärna glow-effekt.

Steg fyra - Musiken: Nu ska bara musiken läggas på så är videon redo att förblinda alla som tittar på den. Och allra helst ska det ju givetvis vara en sång som handlar om döden eller olycklig kärlek. Såklart!

Här följer ett ganska bra exempel:

Heter man Caroline kallar folk en per automatik för Carro. Och det är aldrig någon som frågar om lov till det. Vill du bli kallad Caroline eller Carro? Icke då. Folk antar att det är det man kallas och vill bli kallad. Och jag avskyr att bli kallad Carro, men jag säger sällan emot när någon gör det för att det är "så det är". Precis som jag per automatik kallar andra för typiska smeknamn. Egentligen finns det bara en simpel anledning till att jag föredrar att bli kallad Caroline framför Carro, mer än för att det är finare, och det är för att min familj aldrig någonsin har kallat mig för Carro - mycket för att min mamma inte tycker om det smeknamnet. Faktum är att vi i min familj aldrig egentligen har kallat varandra för någonting annat än det vi faktiskt heter - om vi då bortser från min pappas smeknamn på mig...

Carofjuttaline. Yes, ni läste rätt. Kanske det fånigaste smeknamnet på hela jordklotet. Och man kan ju tycka att det här är något han borde ha slutat med i samband med att jag började högstadiet och började tycka att mina föräldrar var de töntigaste och pinsammaste människorna i världen, men icke då. Jag kan meddela att det lever kvar än i dag. Men det ligger någon härlig pappa-och-minsting-charm över det. Ungefär som när han ber mig dra i hans pekfinger samtidigt som han lägger av livets rökare (vilket för övrigt är lika kul i dag som när jag var fem).

Sen har vi det här med att bli tilltalad med sitt efternamn. Det är ju något som är otroligt häftigt. Jag fullkomligt älskar när grabbarna i klassen kallar mig vid mitt efternamn (vilket de i princip alltid gör numera), för då känns det som att jag är en helt okej prick att dricka en bärs med (fast jag inte ens dricker öl), snacka bollsporter med (fast jag inte ens vet vilken planhalva Sverige spelar på) och nedvärdera kvinnor tillsammans med (det är jag bra på däremot).

Men fick jag själv välja helt och fritt vad jag skulle kallas för skulle det bli något riktigt brutalt. Något hämtat ur en skolgårdsroman från slutet av 50-talet - typ Burken eller Löken. Det hade jag velat att folk skulle kalla mig. Kolla, där kommer Burken. Bäst vi passar oss! skulle folk säga när jag kliver genom skolans korridorer. Ja, bäst ni passar er, för här kommer jag!

Idag har jag gråtit sådana enorma floder att jag förstår att barnen i Afrika inte har något vatten att dricka. Det har varit så mycket svartstrimmiga kinder, hulkande och snorpapper att jag har känt mig som en 13-åring som precis har fått känna på den första bitterljuva hjärtesorgen. Och lite är det nog så, för hur gammal man än blir och hur mycket intellekt, kunskap och sunt förnuft man än samlar på sig genom åren så blir man aldrig förnuftig i hjärtat. Det trampar iväg på sina egna små stigar hur mycket man än försöker kämpa emot och sen står man där en dag och inser att man är alldeles vilsen.

Givetvis är jag alldeles för feg för att agera dessutom. Dels för att jag är så vansinnigt övertygad om att det är dött lopp, men också för att jag tilldelar mig själv mängder av mindervärdeskomplex och trycker i mig själv att jag inte är värdig att få lika mycket tillbaka som jag själv känner. Kanske för att jag inbillar mig att jag känner för mycket. Att jag känner mer än vad som är normalt. Eller kanske helt enkelt för att det känns som att jag inte är tillräckligt bra. Inte tillräckligt fin. Inte tillräckligt rolig. Inte tillräckligt någonting. Kanske jag inte ler på rätt sätt. Kanske jag inte säger rätt saker vid rätt tillfällen. Kanske för att jag är klumpig och inte sådär vackert graciös.

Och det har tagit mig hundra år att skriva det här, för det är så hårt att behöva erkänna när man har förlorat. Men det var så välbehövligt, för om jag kan skicka ut lite av det jag känner till alla som läser det här så kanske min egen börda släpper lite grann. Och kanske att ni då kan eliminera det åt mig, för jag tror inte jag klarar det på egen hand. Dessutom kanske såren i mina älskade vänners öron kan få en chans att läka.

Jag ska fortsätta låta mascaran förstöra mina örngott. Och jag ska äta osunda mängder glass, titta på dåliga romantiska komedier och lyssna på hjärtskärande sånger. För det är sådant man gör när man har hjärtesorg. Och jag ska inse att det faktiskt är helt okej. Tretton år gammal eller inte. Det gör lika ont ändå.

Nog blev jag rödhårig allt - efter en avfärgning och två färgningar.
Och jag gillar det något ofantligt mycket!

Nyss hemkommen från affären. Har varit där och handlat frukost. Jag är klippt värdelös på att få i mig tillräckligt på morgonen normalt sett, men eftersom jag blev så ledsen när jag ställde mig på vågen häromdagen och såg att den bara visade 49 kg så ska jag se till att ändra på det. Jag mår och trivs som allra bäst när jag väger runt 55-56 kg (har aldrig vägt mer än så), så nu ska jag se till att nå det målet igen. Vägde 56 kg när jag kom hem från Cypern i september förra året (vägde 50 kg när vi åkte dit två veckor tidigare), så det är inte omöjligt för mig att gå upp. Problemet är dock bara att då berodde min viktökning allra troligast på att jag åt hormontabletter som sköt upp mensen och den hjälpen får jag ju inte nu. Men lite extra mat i magen skadar ju inte, så nu har jag laddat upp kylen med Proviva blodapelsin, havredryck apelsin & mango (är laktosintolerant), morotsbröd och rökt kalkon. Borde väl inte vara några problem att få i sig allt det goda, eller vad tror ni?

På tal om något helt annat. Jag skrev ju för ett tag sedan om min sömnparalys jag tidigare har drabbats av. Saken är att det var ett bra tag sedan det hände, men i natt satte det fart igen. Vet att jag låg och tänkte att jag kände mig rädd och ensam för första gången sedan jag flyttade hit och att hela omgivningen kändes så hotfull, som om jag inte vore ensam, men försökte somna ändå. Sen hörde jag Tristan mjaua och reste mig upp för att locka in honom till mig från hallen och upptäcker då att hela lägenheten är mörk (sover alltid med en lampa tänd) och att dörren till badrummet är stängd trots att den alltid ska stå öppen för katterna. Tycker det börjar kännas jobbigt att saker inte är som de ska, så jag kliver upp och sätter mig vid datorn och kollar Facebook. Kan dock inte skaka av mig känslan av att allt är så hotfullt och att jag känner igen den där känslan från någon annanstans. Det är väl ungefär där jag inser att jag rent fysiskt faktiskt inte sitter vid datorn och vet att jag tänker att om jag anstränger mig hårt nu för att lyfta på armen så kommer jag att slussas tillbaka till sängen där min kropp är och sen kommer den jobbiga kampen att ta sig ur förlamningen att börja. Och givetvis var det så. Försökte röra armen och inser att jag befinner mig i sängen, i förlamat tillstånd och att allt är så jävla jobbigt, för kroppen är så förlamad att jag inte ens får upp ögonlocken tillräckligt mycket för att bryta det. Fick kämpa en bra stund innan jag kunde resa på mig. Jag tror inte folk som aldrig har upplevt detta ens kan förstå vidden av känslan när man inser att det man tror sig ha pysslat med den senaste timmen bara var hallucinationer och det är inte ens i närheten av att drömma normalt, eftersom du under sömnparalys drömmer/hallucinerar med en vaken hjärna och känner av alla rörelser du gör i den drömmen rent fysiskt. Helt vansinnigt! Hoppas verkligen, verkligen att det bara var en engångsföreteelse och att jag slipper få drabbas av det här lika återkommande som jag gjorde förr.

Nu blir det frukost och sen ska jag ladda för min tid hos frissan!

Åh, är alldeles pirrig i kroppen nu, eftersom jag var hos frisören och bokade tid för klippning och färgning förut. Så i morgon kommer mitt, sedan sju år tillbaka, svarta hår i stället att bli mörkrött. Är nästan mer pirrig nu än jag var när jag klippte av det från midjan till det jättekorta jag har i dag. Men jag älskar att göra drastiska saker, så jag är sjukt förväntansfull. Håller tummarna för att avfärgningen tar som den ska bara, eftersom svart pigment sitter som tusan.

Har faktiskt småshoppat lite i dag också. Eftersom mina skönaste skor numera hänger i trådar i sulorna var jag tvungen att inse att det är dags att kassera dem, så jag införskaffade mig ett par nya svarta tygskor. Sen blev det även en oversize t-shirt från Carlings, ett linne och en tröja från Monki och två bandeu-bh:ar från H&M (att ha under linnet eftersom det är extremt urringat vid armarna och i ryggen). Och just ja, ett mörkrosa läppstift som kommer se helt galet ut till mitt röda hår, men galet är bra. Sånt gillar vi!

För övrigt kan jag inte sluta lukta mig själv på armarna. Hittade världens godaste body butter från Hawaiian Tropic som luktar lime och kokosnöt. Kan vara en av de bästa dofterna jag känt. Och perfekt eftersom jag inte är jätteimponerad av parfym - det luktar för starkt och dessutom glömmer jag ofta att ta på mig det.

Happ, blev det här en modeblogg helt plötsligt?
Förvänta er inga outfitbilder. Det får ni använda fantasin till i stället.

Idag har jag faktiskt varit så duktig att jag sökt ett jobb som assistent på ett filmbolag i Stockholm som arbetar med dokumentärer. Jag blev tvungen efter att jag lyckats trycka på storasysters argknapp och säga till henne att jag övervägde att inte söka det, eftersom jag antagligen skulle bli tvungen att tacka nej om jag skulle få det. Eftersom hon är nio år äldre än mig, så fungerar hon emellanåt lite som en extramamma - det vill säga att det spelar ingen roll att jag själv snart är trettio år gammal, för om hon säger att jag ska göra på ett visst sätt så är det bäst att lyda. Annars kanske hon drar till med bestraffningar som att ge mig strumpor i julklapp och sånt. Och det vill man ju inte. Känns i alla fall oändligt bra så här i efterhand, så jag får vara tacksam att jag har min storasyster som ger mig en spark i rumpan emellanåt.

Ikväll blir det festligheter med Mia. Vi ska tejpa knogarna och ge oss ut på stan och slå pensionärer och små barn på käften och efter det ska vi gå ut och fira detta med paraplydrinkar och torrjuck på dansgolvet. Framförhållning som man har så har jag övat in både "klappa hunden", "tvätta tvätten" och "vattenspridaren", så om inte grabbarna blir helt till sig i brallorna ikväll så måste det vara något stort fel.

Vårt lilla paradnummer som vi tänkte bränna av runt kvart i två i natt.
Lugn, pojkar, det finns så det räcker åt er alla!

God morgon!
Ska åka in till universitetet om en stund och lämna av en papperskopia på vår kompletterade uppsats. Förstår inte riktigt varför de helt plötsligt ska ha en papperskopia när de alltid annars vill ha allting via mail eller blackboard, men det är väl bäst att lyda antar jag. Sen blir det tillbaka hem för mer plugg. Har fortfarande rester från vårterminen och måste dessutom komma igång med att plugga till både uppsamlingstentan den 22 juni och styra upp med sommarkurserna. Det är mycket nu, men det kommer vara skönt när det är gjort. Älskar den där känslan av lättnad när man bockat av en massa från att-göra-listan.

Ikväll kommer Mia hit en sväng efter jobbet. Hon slutar inte förrän halv tio, så det blir en sen start men då ska vi dricka lite vin och ha det allmänt mysigt. Lär förmodligen fortsätta vårt peppande från i går med klichéartade mantran så som "Det bästa sättet att komma över någon är att lägga sig under någon annan" och att titta på bilder på osköna människor för att själva känna att vi faktiskt är helt okej. Sjukt bra!

Hoppas ni får en fin start på helgen!