Herregud, jag tycker verkligen synd om de som satt närmast mig och Camilla i biosalongen ikväll när vi var och kollade på Insidious. Vi gick från att vråla rakt ut till att två sekunder senare asgarva åt oss själva. Camilla satt ihopkurad som en liten boll bredvid mig under större delen av filmen (vi hade hångelsoffa såklart - fast vi hoppade över hånglet). Men illvrål och asgarv borde ju i alla fall vara ett gott betyg. Den var faktiskt förvånansvärt bra. Många hoppa-till-och-skrika-tillfällen, skitskumma figurer som lurade i varenda hörn och en krypande känsla i hela kroppen. Dock tycker jag nog att den spårade ur lite lätt mot slutet, men det är väl mer regel än undantag gällande skräckfilmer. Jag hade faktiskt önskat att de hade behållt den mer passiva, lurande-i-hörnen-skräcken genom hela filmen än att kasta oss in i lite väl diaboliska världar, för det är ofta den mer passiva skräcken som inte riktigt går att ta på som är mest obehaglig (och nu märker jag hur skadad jag är av vår senaste uppsats, eftersom den handlade om just skräck som snarare "bara finns" än syns).

Jag fick lite tidiga 80-talsvibbar utav den, som om man valt att låna lite gamla trademarks från den tiden. Då tänker jag framför allt på musiken, eller snarare de icke-diegetiska ljud som de valt att lägga in. Hetsiga, höga toner som känns hämtade ur t ex The Shining (1980). Lyssna här så förstår ni vad jag menar. Dessutom väldigt snyggt filmad och leken med färger gjorde mig mer eller mindre extatisk emellanåt. Passar alldeles utmärkt för en kväll hemma i soffan. Se bara till att ha någon att hålla i handen...

Jag har nog aldrig tidigare sett en film som på samma sätt som denna mentalt har knullat sönder hela mitt huvud. Föreställ er den sjukaste och mest okontrollerbara dröm ni kan tänka er och ni börjar eventuellt att komma i närheten av von Triers tvistade värld. Vi pratar om extremt närgångna sexscener, stympade könsdelar, talande rävar, döda djurfoster och överlag en värld som känns hämtad ur en LSD-tripp. Samtidigt vilar det en enorm sorg över alltihop. Jag vill ge en liten spoiler alert, så om du ännu inte har sett filmen men planerar att göra det någon gång i framtiden så borde du sluta läsa nu. Det här är nämligen en film som rent visuellt ger dig tusenfalt, åtmnstone om du är en filmälskare av högre rang och går i gång på annat än svenska deckare, men som lämnar lika många frågetecken. För vad är det egentligen von Trier försöker säga med Antichrist? Försöker han säga något överhuvudtaget eller är det bara en sjuk hjärnas lek med så mycket visuella perversiteter som möjligt? De kapitel som filmen är uppdelad i är alla indelade i olika stadier av sorgearbete, men ändå vilar den stora delen av berättelsen på kvinnans samröre med ondskan. Att kvinnan av naturen har ett nära förhållande med ondskan och djävulen - tänk Eva och ormen i paradiset (att platsen där mannen och kvinnan i filmen kallas för Eden klargör detta ännu tydligare). Det är precis som att kvinnan i filmen ger in för denna naturliga ondska när hon förlorar sin enda länk till den mänskliga världen, sin lille son, och gör denna brytning ännu tydligare genom att könsstympa sig själv genom att klippa av sin klitoris med en sax (nej, jag skojar inte och det gör fortfarande ont i mig av bara tanken), vilket de flesta vet är en outvecklad penis.

Så försöker von Trier hävda att alla kvinnor av naturen är onda? Jag vet ärligt talat inte, men det här är definitivt en film som sätter sig på hjärnan och som jag med all säkerhet kommer att gå och fundera på i flera dagar. Kanske jag återkommer om jag börjar förstå den lite bättre.

Att Muukalainen/Främlingen (2009) är en film som helt och hållet bygger på det visuella var fullständigt korrekt. Det faktum att huvudkaraktären är stum/vägrar prata (det framgår aldrig vilket utav dem det är), att det tar ca 17 minuter in i filmen innan man överhuvudtaget får höra någon säga något samt att det överlag talas väldigt lite i den bekräftar detta. Och det visuella fungerar absolut som berättarmetod, även om jag kan känna att den skulle behöva ses ytterligare en gång för att förstå den helt och fullt. Å andra sidan är jag osäker på om det är meningen att man ska det eller om det är en sådan film där man får bygga sig en egen uppfattning om slutet. Oavsett vad så är den en bildlig orgasm för alla filmälskare. Kameravinklar, miljöer, ljus och färg får en att undra varför inte alla filmer görs så. Finnarna har verkligen lyckats skapa något riktigt vackert med denna film.

Åh, vad jag har bölat!
Och jösses, vad jag älskar The Crow.

Var nog ungefär hundra år sedan jag såg den, men den var exakt lika bra, om inte bättre, än vad jag mindes den som. Jag blir så tagen av tanken på att man gör vad som helst för den man älskar. Jag är nog en hopplös romantiker på det sättet. Eller en hopplöst älskande människa överlag. Skulle det stå mellan mitt liv och någon jag älskars liv, så skulle jag tveklöst välja bort mitt eget. För så är äkta kärlek. Osjälvisk och uppoffrande.

Suddenly there came a tapping.
As of someone gently rapping,
rapping at my chamber door.

Att de har valt att refera till min älskade, underbara favoritförfattare och poet Edgar Allan Poes The Raven i filmen gör den bara ännu mer magisk. Det är dessutom ganska uppenbart att huvudkaraktärens namn, Eric Draven, också ska referera till detta - Eric Da Raven/Eric The Raven.

Nästa veckas bioplaner tillsammans med Camilla. Har hört att den ska vara sjukt otäck, så man kanske ska överväga att ta med sig varsin stor och stark grabb att kunna gömma sig bakom. Någon frivillig?

My Bloody Valentine. Blodiga grejer kan jag lova. Mycket halspulsåderssprut, avslitna käkar och diverse inälvor. Den har ett par år på nacken och jag tror att anledningen till att jag inte tagit mig tid att se den innan är för att jag fick för mig att det var en riktig B-film. Vilket den förvisso är till viss del med tanke på alla döda tonåringar och folk som springer åt fel håll, men den hade ändå en relativt bra tvist på slutet så den är absolut sevärd en kväll när man inte har något bättre för sig. Gillar man 80-talets gamla slasherfilmer som Fredagen den trettonde och liknande, så kommer man absolut att gilla den här (och jag började hetsa Voorhees redan som sjuåring, så jag gillar det). När den kom på bio var den dessutom gjord i 3D, vilket man kunde ana även på DVD, så det hade ju definitivt varit lite häftigare att se den i det.

Och vad kan vara mer passande än en av världens bästa låtar nu?

Vad gör man en fredagkväll när studiemotivationen tryter, chipsen lockar och det inte finns något vettigt att se på TV? Man kollar på en skräckfilm såklart. Ensam dessutom, så fram med de extra stora spökkuddarna. Blir att kolla under sängen och sova med lampan tänd i natt minsann. Moha!

Twilight kan slänga sig i väggen, för ikväll har jag sett den absolut bästa kultrullen och vampyrfilmen som någonsin har producerats - The Lost Boys från 1987. Vilken nostalgitripp det var! Och hur fina var inte grabbarna och hur bra var inte musiken på 80-talet? Jag blir tokig bara av tanken.
Tänker inte ge någon ingående analys av vad den handlar om, för jag tror att de allra flesta antingen har sett den eller åtminstone hört talas om den. Dock blir jag lite förvånad när jag ser den då den genrekategoriseras som skräck/komedi (vilket i och för sig stämmer bra till stor del), men jag ändå blir så ledsamt vemodig av den. Faktum är att jag till och med fällde en eller två tårar. Jag tror det handlar om hela biten med att tro att man är odödlig som rör mig. Att man (eller åtminstone jag) ser sig själv som en osårbar rebell. För mig är det lite av vad vampyrer får vara synonymt med när det gäller oss människor. Strävan efter att leva sådär galet för evigt.
Sen att den har det absolut mest episka soundtracket någonsin gör den ju knappast sämre. Lyssna, lyssna, lyssna! Det är så vansinnigt bra så det finns inte ord för det.