Jag vet inte till hundra procent varför, men någonting får det att börja krypa i kroppen på mig när jag ser alla dessa bloggar skrivna av väldigt unga mammor. Bloggar som är överösta av skrikiga rosa färger, pixliga bilder, Comic Sans, Hello Kitty och fan och hans moster. Jag vill bara klappa stackarna på huvudet, sen lappa till dem och fråga vad i helvete de tänker med? Varför de så tidigt väljer att ägna resten av livet åt någon annan när de inte ens har hunnit med en bråkdel av sitt eget liv?

Det handlar inte om någon okänslighet inför det beslut som måste tas när man står där med ett positivt svar på stickan. Tvärtom är jag högst medveten om den känslostorm som uppstår vid det tillfället, men jag är också medveten om att om jag inte i sista sekund hade fattat beslutet att välja mig själv i stället för någon annan så hade jag idag varit en ensamstående mor till en åttaåring. Förmodligen utan högre utbildning eller mål i livet.

Kanske är det just därför jag får obehagskänslor av så unga flickor som skaffar barn i tron om att det handlar om att ta hand om en gullig liten docka och att det inte alls är så krävande som andra säger. Flickor som i sina bloggar skriver om hur de redan efter ett par månader hemma med bebisen måste springa ut på krogen med sina vänner igen för det "har de rätt till" eftersom de fortfarande är så unga. Och det är just sådana argumentet som är anledningen till att de skulle ha väntat.

Vi är alla olika som individer, men jag kan i mitt fall säga att jag idag, nio år senare, fortfarande inte är klar med mig själv. Jag har saker jag vill göra och mål som jag vill nå innan jag ens kommer tänka tanken på att leverera ett barn till den här världen. Sen drar jag inte alla över en kam. Jag har flera vänner som blev mammor i tidig ålder och som har klarat det galant, men jag tror att det är värt att tänka över ett sådant beslut en extra gång. När man tror att man har fattat ett beslut, tänk igenom det ytterligare en gång. Och kanske en gång till.