Att bli medveten om tystnaden

Det har aldrig varit så tyst här som när jag låg i sängen och lyssnade på regnet som dränkte mitt fönster i går natt. Jag har på något sätt inte hunnit med att vara medveten om det förrän nu. Hur kall och bred sängen känns och hur lätt det kan vara att vara kär i kärleken. Det är inte svårt att längta efter de där små sakerna. Andetag i nacken. En varm famn. Hud mot hud. Att bara vara närvarande med någon utan att behöva säga ett enda ord.

Jag kan längta efter fjärilarna i magen, nattliga SMS som visar att någon tänker på en och det fåniga i att ta tre timmar på sig att göra sig i ordning för att se så fin ut som möjligt. Att inte göra någonting tillsammans med någon och ändå känna att allting är precis så bra som det möjligtvis kan vara.

Samtidigt inser jag hur motbjudande det kan vara att ge sig ut i hela den där djungeln igen, där kärlek för en kväll köps med sliskiga drinkar och komplimangerna haglar tätare efter varje öl. Och jag är inte intresserad av att vakna i främmande sängar. Det lockar mig inte ett dugg. Jag kräver mycket mer djup än så.

Så jag väntar och fortsätter längta efter en varm hand i min i stället.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0