Som jag nämnde är jag ateist och får Jehovas knacka dörr och Livets Ord ha pannkaksbussar på stan, så tänker jag inte vara sämre än att jag i stället propagerar för det förnuftiga som förhoppningsvis finns inom de flesta av oss. Christer Sturmark (ordförande för Humanisterna som driver kampanjen "Gud finns nog inte") skriver i sin blogg om "Den ofattbart cyniska tron" och det tycker jag alla ska gå in och läsa. >Klicka dig vidare här<

Överlag har hela den kampanjen massa bra saker att komma med, så kika gärna in på deras sida på Facebook också.

Vad är dina drömmar och mål med livet?

Det finns människor som vet exakt hur de vill att deras liv ska se ut och som också vet exakt hur de ska nå sina drömmar. Som ser till att deras liv fungerar efter deras plan. Sen finns det de som har impulser som sprätter genom hela kroppen och knappt vet hur dagen efter den andra kommer att se ut. Jag ogillar egentligen att få frågan här ovanför ställd till mig, för jag tillhör den senare kategorin av människor.

Det är inte så att jag absolut inte drömmer om saker. Tvärtom. Impulsiva människor har en tendens att drömma, önska och hoppas en hel del. Hela tiden. Men det är också så att de där drömmarna kan vara fullkomligt bortblåsta och kännas väldigt ologiska bara en kort tid efter att de uppkommit. Och det blir ett ganska omkringflackande liv av att vara sådan.

För bara några år sedan var jag helt omöjlig. Min mor slet i princip sitt hår för att hennes yngsta barn inte hade några som helst ambitioner och inte hade någon som helst koll på vad hon ville. Sen insåg jag nog att jag måste våga försöka. Att även om jag vet att ett stort beslut för mig kan innebära att jag en kort tid senare sitter mitt uppe i en situation som jag vantrivs med, som jag inte alls förstår hur jag någonsin kan ha velat vara delaktig i, så måste jag ändå våga ta det där steget. Annars kommer jag för alltid bara att stå och trampa grus på ruta ett.
Och jag vågade. För mig var steget att kliva bort från ett trist industrijobb till att sätta mig i skolbänken igen enormt. Men jag vågade och vet ni vad? Även om jag vacklar emellanåt, även om jag ibland kan finna andra saker som för stunden känns mer intressanta än det jag pysslar med i dag, så är jag ändå kvar och har kommit halvvägs. Och håller jag bara ut och låter impulserna lägga sig till vila igen, så inser jag att jag älskar mitt liv så som jag trots allt valde att låta det bli. Och det räcker än så länge. Jag har inget behov av att drömma mig mycket längre framåt i livet.  

Sen kan man ju se drömmar som de där mer självklara grejerna man ska önska sig. Bröllop, barn, villa. Hela Svensson-biten. Det där som förväntas av en när man börjar komma upp i min ålder. Jag låter dock hela den drömbiten få vila långt bak inom mig. Den finns där, men är inte jättetydlig. Och jag har inte heller något behov av att plocka fram den, för jag är ganska övertygad om att den dagen jag står framför den personen som vill dela sådana drömmar med mig och vice versa så kommer de att komma upp till ytan utav sig självt och bli kristallklara.

Ytterligare ett tema på blogglistan handlar om saknad och när man som jag har flyttat sitt liv och lämnat både familj och närmaste vänner ett antal mil bort finns det mycket att sakna. Varma sommarnätter på min balkong tillsammans med Joanna, en flaska vin och HIM som strömmar ur högtalarna, långa nätter utan mål i bilen tillsammans med Michaela, kedjerökning och skitsnack med Johanna och skräckfilmskvällar i soffan med popcorn hos Alexandra. Saker är alltid så okomplicerade med de här fyra människorna och jag saknar att ha dem omkring mig. Och det där är lite svårt, för jag har jätteproblem med att finna människor här som jag kan relatera till på samma sätt som dem. Faktum är att jag nog aldrig kommer att göra det. Jag vet ibland inte ens om jag vill det. De är liksom den fundamentala kärnan i hur jag definierar mig själv i dag, roten som har format mig. Och då vill man gärna inte släppa inpå andra människor lika nära, för då kan de orsaka kaos.

Ibland önskar jag att man var femton igen. Innan vuxenlivet började ställa krav och man bara kunde vara med sina vänner. Hela tiden. Smygröka bakom en ladugård, bli småfnittriga på ljummen öl i någon busskur, ligga i sängen och prata om ens senaste kärlek i flera timmar, smyga ut mitt i sommarnatten för att cykla iväg och bada.

Det är sådant jag saknar.
Enkla och okomplicerade stunder med mina fyra bästa vänner.

Det har cirkulerat en 30-dagarslista runtom i bloggvärlden ett tag, med ett nytt tema för varje dag. Att gå igenom den listan fullständigt är inget som intresserar mig nämnvärt för jag tror ärligt talat att folk skiter fullständigt i att värktabletter och tamponger trängs med tomma cigarettpaket i min handväska och de blir nog inte så imponerade av att få se en bild på mig iförd mina söndertvättade mjukisbyxor med lufthål i grenen som dagens outfit heller. Däremot finns det finare teman. Djupare teman. Och de som känner mig väl vet att jag har en tendens att kunna gå djupt in i mig själv och leta, röra runt och försöka finna. Hitta nya aspekter i livet. Därför blir det intressant att ta upp få av de saker som står på den listan.

Det allra första temat handlar om att berätta om sig själv. För mig är det dock inte särskilt intressant att veta vilka grundskolor folk gick i eller vilken mat de föredrar att äta. Jag antar därför att andra inte vill veta det om mig heller. Därför väljer jag hellre att välja ut vissa saker som jag anser definierar mig själv. Som gör att jag är jag.

Jag är dark & twisted.
Redan som väldigt liten insåg jag nog att jag var lite annorlunda jämfört med andra barn. Medan de drog i väg på äventyr med My Little Pony, så var jag fullständigt fascinerad av Tim Burton och Jason Vorhees. Så konstigt eller blodigt som möjligt skulle det vara. Min mamma nämner det än i dag. Hur hon kunde hitta mig mitt i natten under soffbordet kikandes på människor med yxor i huvudet på TV:n. Att jag sedan som nioåring efter mina föräldrars skilsmässa gick in i en depression och har fortsatt så upp och ner de senaste 19 åren var väl kanske inte helt oväntat. Vad vi dras till för mörker eller ljus här i livet definierar oss nämligen mer än vad vi kan tro. Jag har dock aldrig fått en ordentlig diagnos. Bara vaga svar och konstiga piller. Generaliserat ångestsyndrom. Brist på serotonin i hjärnan. Drag av borderlinepersonlighet, men utan störningen. En extremt svår och dålig självkänsla. Det blir svårt att förstå sig på sig själv då. 
Överlag har mitt liv varit upp och ner tack vare detta. Jag har emellanåt varit den svagaste människa jag vet. Som har satt mig själv i så skitiga och vidriga situationer att folk skulle bli upprörda för bra mycket mindre om de visste. Å andra sidan är jag också en av få människor som jag vet om som lyft mig själv raka vägen upp från botten på så många sätt och så många gånger och fortfarande pallar med livet. Jag har hört vänner säga till mig att de aldrig träffat på någon som orkat gå rakryggad ur så mycket skit som jag har gjort. Jag antar att det gör mig både till väldigt svag och samtidigt enormt stark. Jag antar också att det gör mig väldigt svår att förstå och väldigt svår att nå emellanåt.

Jag har självdistans och en konstig jargong.
Trots min uppenbara dragning till att skita i det blå skåpet, så har jag ändå en ganska stor portion distans till mitt eget sätt att vara. Jag gör bort mig, gör dumheter, säger konstiga saker. Precis som alla andra människor gör både nu och då. Saken är dock att jag inte bryr mig sådär jättemycket. Jag har levt tillräckligt länge och gjort tillräckligt mycket konstigheter i livet för att veta att det inte är så himla farligt att behöva stå upp för det dagen efter. Faktum är att livet blir bra mycket roligare och lättare om man vågar skratta åt sig själv och sin egen dumhet ibland.
Samma sak gäller med vad jag vräker ur mig. Tyvärr har jag nog aldrig lärt mig vad som passar och inte passar att säga när jag väl kliver in i en ny människas personliga sfär. Jag säger det jag känner för och ibland kan nog folk bli lite besvärade av det. Lite smått upprörda. Och det är tråkigt eftersom jag själv avgudar människor som verkligen vågar bjuda på sig själva och som inte är så himla nogräknade. Man får säga både knulla, fan och kuk utan att kinderna ska börja blossa på folk. Det är inte så farligt.
Jag är så enormt tacksam över att mina närmaste vänner, de som alltid har funnits där sen dag ett och som jag vet kommer finnas kvar tills den dagen jag blir till aska, är precis som jag. De som vågar säga vad de vill, som vågar skoja och ha distans, som aldrig dömer och tycker att könsord och svordomar är helt fantastiska. De människorna är ren kärlek för mig.

Jag har en enormt dålig självkänsla.
Om jag hävdar att jag har en enorm självdistans, så borde det klinga illa med att jag samtidigt har dålig självkänsla. Men så är dock inte fallet utav någon anledning. Jag har alltid haft svårt att förstå varför folk skulle tycka att jag är en bra person. Varför folk skulle kunna gilla mig eller tycka att jag är fin eller attraktiv. Jag har till och med svårt att förstå vad mina bästa vänner ser hos mig. Jag har vänner som har hävdat att jag är den vackraste människan de har träffat eller är den snällaste personen de känner, men jag kan inte ta åt mig det för jag kan varken se eller känna det. Men förmodligen är det universalt. Att inte kunna se eller känna sin egen skönhet. Jag är dock glad över min egen förmåga att kunna attraheras till andra människors personlighet och sätt att vara. Att kunna bli lycklig bara över att se hur en annan person rör sig, gestikulerar eller ler. Jag försöker intyga mig själv att det kanske är de sakerna andra ser även hos mig.

Jag är en enorm djurvän.
Som sagt, blodiga yxor och döda människor på TV:n gör mig ingenting. Men sätt mig framför ett djurprogram där ett lejon hugger tag i en antilop eller ett räddningsprogram där övergivna katter tas hand om och jag bölar som ett litet barn. Jag kallas inte Crazy Cat Lady för inte. 
Jag har två enormt fina, men småbråkiga, katter i mitt liv sen 5½ år tillbaka. De ställer till enormt med besvär, men varje liten dreglig puss och varje liten strykning mot kinden är värt varje sekund av det. Blir jag sjuk, så sympatiserar de och sover hos mig om det så tar två dygn innan jag orkar kliva upp. Är jag ledsen kommer det omedelbart en blöt liten nos mot kinden som tröstar. Djur är tusen gånger klyftigare än människor. De känner sina likar omedelbart. Och de är osjälviska till skillnad från oss människor. De är ren kärlek för de ställer aldrig några krav.

Långt och smått utlämnande inlägg.
Men det är det utlämnande som gör folk intressanta förmodar jag.
Inte vilken klänning de har köpt på Gina Tricot.

Folk har en tendens att bli både förfärade och se chockerade ut när jag berättar att jag är ateist. Att jag inte har någon som helst tilltro till någon högre makt uppe bland molnen och att varken giftermål inför Gud och hans heliga andar eller att rena mina kommande barn från arvssynden genom att stänka vatten på dem är något som intresserar mig nämnvärt.

Men det är ju tradition?!

Ja, men det är även tradition för muslimska kvinnor att bära slöja och det anses inte vara kosher för judar att äta fläskkött, men så länge jag inte anser mig tillhöra de religiösa förbunden behöver jag inte följa deras traditioner och det är precis samma sak med kristendomen.

Dock tror jag att det är så att alla vi som verkligen har vågat kliva bort från agnosticismens trygga lilla vrå gör det med en hel del kunskap och erfarenhet i ryggsäcken. För mig blev ateismen min fasta hållpunkt efter flera år av livskriser och destruktivt leverne där jag blev lämnad för mig själv av den allsmäktige och välvillige Gud som alla talade om. Jag har konkret vid flera tillfällen gråtande bett Honom om hjälp och lovat att lämna allt som var av ondo i mitt liv om Han bara hjälpte mig, men den hjälpen kom aldrig. Den enda person som har hjälpt mig är jag själv, för jag är och förblir den person med mest makt och kontroll över min egna situation.

Sen är det en otroligt snedvriden idé om att moral och sunt förnuft skulle ha något som helst samröre med det kristna tänkandet. Kristendomen gör dig inte till en moraliskt bättre människa. En människa med ett bra mycket mer åtsnört leverne där vardagen går ut på att strypa sina högst normala drifter och lustar, absolut. Men vad kan vara mer godhjärtat än att bry sig om och visa kärlek till sina medmänniskor utan att ha en Gud som säger att du måste agera så för att komma till himlen? Det är väl osjälviskt om något?

Slutligen tycker jag att alla ska läsa och reflektera över nedanstående:

1. Om Gud existerar, så är Gud allsmäktig, allvetande och välvillig mot alla.
2. Om Gud är allsmäktig, så har Gud makten att eliminera all ondska.
3. Om Gud är allvetande, så är Gud medveten om att ondska existerar.
4. Om Gud är välvillig mot alla, så eliminerar Gud all ondska.
5. Alltså, om Gud existerar, så skulle ingen ondska existera.

Ren vetenskap.