Ingen kan anklaga livet för att vara simpelt eller enkelt. Om det är något jag har lärt mig under mina tjugoåtta år så är det att motgångar alltid kommer att komma till en. Det kan handla om småsaker eller så kan de vara livsavgörande. De kan vara självförvållade eller något som man absolut inte har någon kontroll över. Det viktiga att komma ihåg är att de alltid kommer att återkomma. Om och om igen genom hela livet. Det går ingen fri från. Det handlar bara om att lära sig hur man hanterar dem och att inte vara rädd för att börja slåss lite när de dyker upp.

Jag vågar påstå att jag antagligen redan har haft min beskärda del av motgångar. Många som jag inte haft större kontroll över, men även en hel del som jag själv har sett till att jag fått stå öga mot öga med. Därför har de där två små korta raderna blivit det viktigaste mottot att leva efter för mig. Min syster sa till mig för inte så längesen att jag är av personlighetstypen som "lägger mig platt och spelar död" när motgångarna kommer och att jag gärna bara accepterar skiten. Det stämmer nog till viss del, men det var å andra sidan mycket värre för bara några år sedan. Det stämmer nog också att jag har en tendens att sätta mig själv i klistret, men jag vet med mig själv att jag har lyckats ta mig ur det mesta på egen hand också. Hur tufft det än har varit emellanåt.

En motgång jag själv satte mig i helt frivilligt, och som jag fick en hel del kritik för, var när jag valde att separera. Kritiken kom över det faktum att jag inte hade någon som helst plan för hur allt skulle lösa sig för mig. För andra var det ofattbart att jag inte hade löst situationen med ett boende innan jag släppte bomben, men för mig fanns aldrig en tanke på att jag skulle ordna allt sådant bakom ryggen på någon annan och sen bara försvinna på två röda. Det var mitt beslut och jag valde självmant att ta konsekvensen av det. Mycket för att jag har lärt mig att det mesta faktiskt alltid ordnar sig i slutändan. Om man har en i grunden positiv inställning till att saker faktiskt ska lösa sig, så brukar de också göra det. Att jag sedan fick leva ganska rotlöst ett tag gör mig inte så mycket, för allt löste sig. Precis som jag trodde. I stället för att slås ner av att saker skulle bli kämpiga försökte jag överväga och ta till mig de möjligheter jag i stället hade. Det betyder dock inte att det inte var kämpigt emellanåt eller att jag gick igenom det hela lättvindigt. Men likt tusan klarade jag av det, för att jag vet med mig att om man bara vågar kliva raka vägen in i skiten och ta en fight med det, så brukar man kliva ur det som segrare.

Det finns fortfarande situationer där jag spelar död, som syster sa, men mitt mål är att framöver, oavsett vad som än händer, våga slåss för min egen situation i livet. Att aldrig mer lägga mig platt och hoppas att saker löser sig själva. Och så borde alla människor resonera. Alla borde våga dansa i regnet lite oftare.