"Ju lyckligare människor kan bli, desto olyckligare blir de."

Paulo Coelho / Veronika bestämmer sig för att dö

Lyckan är så diffus. Så svår att gripa tag i.
Skulle någon fråga mig i dag om jag är lycklig så skulle mitt svar bli nej. Faktum är att jag nog skulle svara att jag aldrig någonsin har varit lycklig. Att jag är osäker på om jag någonsin kommer känna att livet är så där översvallande härligt. Jag har inte den läggningen. Jag fungerar inte på det sättet. Eller så är det helt enkelt så att synen på lycka i dag är något helt annat än vad det var förr.

Det Paulo Coelho skriver är fruktansvärt sant. Numera har vi alla förutsättningar att skaffa oss lycka i den allra ytligaste form. Vi kan köpa oss ett nytt utseende. Låta kniven ändra det som inte passar de rådande skönhetsidealen (jag har själv gjort det). Vi kan pressa våra kroppar på grymmet tills de når den fulländelse vi är ute efter. De allra flesta har möjligheterna till att skaffa sig den utbildning de helst önskar eller åtminstone skaffa sig en utbildningen som kommer ge bra mycket mer klirr i kassan i framtiden än ett jobb på en industri någonsin kommer ge. Och vi kan vältra oss i statusprylar och märkeskläder. Men allt det egentligen gör är att det för en kort stund fyller ett annars så ekande tomrum inom oss.

Jag vet med mig själv att jag kan känna stor glädje i korta stunder. Jag kan känna tacksamhet över händelser, minnen och framför allt över de människor jag omger mig med. Men lyckan är fortfarande svårfångad. För mig är den den absoluta tillfredsställelsen i livet. När man känner att man inte behöver sträva efter så mycket mer utan kan luta sig tillbaka och känna att man är nöjd med det man har. Men hur man finner den har jag ingen aning om.