Rekommenderas för mig på YouTube.
"Eftersom du tittade på Slaskfittorna."
Ska det här säga nått om mig, eller?

Får tacka Emelie och Camilla för att de kom hit och vinade ner mig en sväng mitt i all stress med PM-skrivandet. Så nu har de åkt hem och jag sitter här och är lite på örat. Men vad gör det? Jag har skrivit mina allra bästa skolarbeten under påverkan av alkohol. Man blir ju så vansinnigt kreativ med lite innanför västen. Eller man blir åtminstone en sjujäkla ordbajsare!

Det blir alltid så sköna samtalsämnen när de två tjejerna är här. Det finns liksom inte någon gräns för hur mycket man kan spåra ur, utan alla säger exakt vad de tycker och tänker. Precis sådär som det ska vara. Jag älskar den sortens människor. Kvällens huvudämne har nog helt klart varit killar med sjuka fetischer (kanske till viss del  även våra egna fetischer - men de är ju helt normala såklart). Dessvärre visade det sig att jag nog är den som drabbats värst av dem. Från killar som gör obscena saker med stumpor till killar vars högsta dröm är att få bajs på magen. På tiden att höja kriterierna lite. Eller så är det helt enkelt så att alla är lika sjuka i huvudet och att man får ta det onda med det goda.

Nu - plugg. PEPP!!

Om jag ägde den här hatten så skulle jag ha den på mig jämt.
I skolan, på bussen, i sängen och till och med i duschen.



Tuff skulle jag vara.
I min döskalleofficershatt.

Började den här dagen med en riktig gråtfest i sängen. Det sker inte så ofta, så jag blir lika förvånad varje gång det händer. Men jag känner att hela jag är fylld av prestationsångest och stress inför framtiden just nu. Dessutom har saker blivit sagda som gör att jag går runt med helt galna mindervärdeskomplex för tillfället. Blir ledsen när jag tänker på hur beroende jag är av vad andra människor tycker och tänker om mig och att jag värderar mig själv därefter, men det är sådan jag är helt enkelt. Det är viktigt för mig att andra ser på mig som jag vill bli sedd och när de inte gör det förvandlar jag mig själv helt sonika till en värdelös liten hög med skräp. Så det är vad jag går runt och är just nu - skräp. Ren skit. Fullkomligt värdelös. Om ni någon gång skulle höra mig säga att jag inte bryr mig om vad andra människor säger om mig eller till mig, så vet ni att jag ljuger så tungan blir svart.

Men nog om det.

Den här helgen blir minst sagt ganska tråkig. Inga festligheter. Inget kompishäng. Bara tentaplugg och PM-skrivande. Var å andra sidan längesen jag ägnade en hel helg åt sådant, så det kanske kan vara på tiden. Förra helgen fick dessutom fem minnesluckor utav fem möjliga, så det kan nog vara värt för min stackars spritkonserverade kropp att ta det lugnt ända fram till påskhelgen då jag beger mig hem till slätten för att fira svägerskans 30-årsdag (vilket ska bli vansinnigt kul för övrigt). Ska dessutom passa på att träffa världens bästa vän då. Som jag saknar henne!

Nu ska jag sätta mig och invänta Big Brother, så att jag som vanligt kan dregla lite över Peter och Martin.

Jag har funderat en hel del på framtiden på sistone. Det hör inte till ovanligheterna att jag försätter mig själv i djupa grubblerier, men till skillnad från alla andra gånger tror jag faktiskt att jag har kommit fram till något som känns någorlunda vettigt med tanke på hur jag känt den senaste tiden. Det jag framför allt känt av det senaste halvåret är att jag och Örebro börjar bli ganska färdiga med varandra. Den här staden har varit mitt hem i tre och ett halvt år nu och jag har trivts, men jag känner samtidigt inte att jag längre besitter några känslomässiga band som får mig att vilja stanna här. Tvärtom så har tiden här varit en enda stor berg- och dalbana, speciellt det senaste halvåret, och jag börjar se en person i mig själv som jag helst av allt inte vill ha att göra med. Jag är en rotlös person, en riktig bag lady, och tack vare att platser och minnen alltid har en tendens att infektera mig själsligt kommer jag antagligen alltid att fortsätta impulsfly från ställen och aldrig ge dem en chans att kallas hemma.

Dessutom känner jag att mitt fokus på studierna börjar avta. Jag känner inte riktigt samma glädje över det längre som jag gjorde förut och har till och med börjat längta tills jag är klar, vilket är en relativt ny känsla för mig. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan så hade jag sagt att jag aldrig vill sluta studera.

När jag har plusat ihop de två känslorna och försökt komma fram till ett avgörande, så är det tveklöst så att jag kommer försöka ta min examen ett halvår tidigare än tänkt. Sista terminen på mitt program kan bytas ut mot vad man själv vill och eftersom jag har 15hp i litteraturvetenskap och förhoppningsvis kommer läsa 15hp filmvetenskap (peppar, peppar) i sommar är min tanke helt enkelt att de 30 poängen får ersätta den egentliga sista terminen. Om det går vill säga, men det är jag relativt övertygad om. I så fall har jag min kandidatexamen någon gång efter jul i stället för nästa sommar och jag har ingenting som längre binder mig till att stanna kvar här.

Frågan är bara vart jag ska ta vägen sen.
Kanske hem. Kanske utomlands.
Det är ett senare problem.

Har inte haft min stoltaste dag. Lägg till baksmällan från helvetet, ett par liter gnagande ångest och sen lite halsont på det, så har ni min sköna söndag. Ogillar att gamla Caroline gör besök i mig, eftersom jag var relativt övertygad om att jag hade haft ihjäl henne sen länge. Dags att sluta vara en rock'n'roll-klyscha och växa upp!

Dumma, dumma flicka!
När ska du sluta att vara så elak mot dig själv?

Man blir aldrig för gammal för sånt här.

Hej där mitt i natten!
Ovanligt att jag är uppe och nattsuddar, eller hur? Natten är ju som sagt min egna lilla tänkartid. Jag älskar känslan som mörkret ger när det omsluter en och att få tända levande ljus, dra i gång en favoritlista på Spotify och bara sitta och småfilosofera. Att regnet har smattrat mot rutorna hela kvällen (är våren på väg?) har bara ökat på den där sköna och mysiga känslan. Jag försöker verkligen njuta av sådana här lugna stunder. När tankarna får flöda fritt, men att insidan samtidigt är fri från ångest. För ångest är något som har varit en del av min vardag sedan jag var en väldigt liten flicka och jag lider med alla er som, precis som jag, får acceptera det som en del av er själva. Som en liten pusselbit av er personlighet. Jag hade under så många år så svårt att förstå och ta till mig att just jag skulle drabbas av ett sådant inre. Varför just jag skulle få en så svart och trasig själ. För mig var det fullkomligt obegripligt tills den dag jag insåg att de människor som lever helt bekymmersfria liv är väldigt få. Obefintliga till och med. Alla har vi våra bekymmer och inre våndor och det oavsett hur perfekta våra liv kan tyckas vara utanpå.
Numera inser jag att jag aldrig kommer att bli den där ständigt glada tjejen utan problem vilande på mina axlar, för det är inte så det mänskliga livet fungerar. Istället har jag börjat fokusera på att ha bekymmers- och ångestfria episoder och stunder i mitt liv. Jag tänker t ex på när jag gick rätt in i väggen 2008 och var tvungen att hoppa av mina universitetstudier redan efter två månader (läste då samma program som jag läser idag) och påbörja nio månader i terapi. Jag kan i det fallet välja mellan att vara bitter över att jag har ett år längre kvar av mina studier i dag eller så kan jag uppskatta allt det som de nio månaderna i terapi gav mig. Det var en kamp för mig att så öppenhjärtligt dela med mig av det som fanns inombords till den mannen som satt framför mig i stolen, men hans förmåga till att lyssna och dela med sig av hans bästa råd har gett mig så mycket de senaste åren. Han fick mig att gå från att vara ständigt gråtande, hysterisk och paranoid till att känna ett lugn inombords som jag inte hade känt under en lång tid då. Han fick mig att inse vart mina största brister låg utan att svamla i medicinska termer och utan att erbjuda mig lyckopiller. Han såg mig för den jag var och talade om för mig vad som var fel och gav mig mod och styrka att försöka rätta till det. Jag har på många sätt haft en jättefin tillvaro efter det. Jag fick orken att kunna se mig själv i spegeln och inse att även om jag har dåliga dagar så är jag faktiskt fin och bra som jag är. Att jag är en lika värdefull människa som vem som helst som vandrar på denna jord. Och mitt stora fokus i dag är inte att alltid må perfekt utan att, som sagt, ha bättre episoder i mitt liv. För mig är det en naturlig del av livet att ha stunder då livet är mindre bra. Men vet ni vad? När det inträffar så ser jag också till att resa mig upp från dem oavsett om det handlar om att bara orka ta sig ur sängen en morgon eller att återigen söka terapi.

Alla människor förtjänar att må sitt allra, allra bästa så därför tänkte jag dela med mig av de saker som får mig att stundvis må lite bättre när saker och ting känns jobbiga.

Det har tagit mig hundra år att skriva det här inlägget, men om så bara en enda person kan finna styrka i det jag har skrivit så var det värt det. Jag anser att alla människor förtjänar att må så bra som de bara kan oavsett livssituation. Alla är vi lika mycket värda och lika vackra. Vi är alla underbara original som förtjänar det allra bästa. Glöm aldrig det!

God kväll på er!
Sitter och myser lite framför Big Brother samtidigt som jag kikar efter sommarkurser. Tänkte att jag ska skulle söka några utifall att det inte dyker upp något bra sommarjobb alternativt att man inte får sommarjobb på heltid. Har hittat två stycken på 7,5 hp vardera som verkar intressanta - Kreativt skrivande och HBO och det samtida TV-dramat. Har alltid älskat litteratur och skrivande, så en sådan kurs vill jag absolut gå. Får jag sommarjobb på heltid kan jag tänka mig att läsa den ändå. Den andra kursen kan tyckas lite flummig, men är en kurs i filmvetenskap som vore rolig som komplement till min utbildning. Fanns lite fler kurser i filmvetenskap, bland annat om Ingmar Bergman och Disney, men det är inget jag känner lockar mig. Då hittar jag hellre en bredare kurs i t ex engelska som tredjehandsalternativ. Man blir dock lite förvånad över vad man faktiskt kan studera. Det finns t ex kurser om Vänern och småländska torp. Vem studerar sådant egentligen?!

Ska dock ta mig i kragen och söka en massa sommarjobb i morgon tänkte. Inser att jag är lite sent ute, men jag hoppas på att jag kan ha lite förtur på mina gamla arbetsplatser även om det inte är några drömjobb. Och nu börjar jag verkligen längta efter sommaren. Fick sådana vårkänslor när jag kikade ut genom fönstret tidigare idag och blev så besviken när snön började falla igen ikväll. Jag vill ha sol och värme och kunna och sitta i någon mysig park och dricka vin med fina vänner, inte behöva pälsa på sig som en eskimå varje gång man ska gå utanför dörren. Så nu får sommaren, eller åtminstone våren, gärna ta och komma snart.

Detta ständiga nattuggleri. Att det ska vara så svårt att bara krypa ner mellan lakanen och sluta ögonen ett par timmar. Men jag klagar inte. Har haft en ganska mysig kväll för mig själv med levande ljus tända i hela lägenheten, ett glas rödvin och Tchaikovskys fantastiska musik från Svansjön strömmande ur högtalarna (brukar emellanåt sova till den annars). Har fått en helt ledig och fri vecka då jag var klumpig nog att glömma bort att anmäla mig till fredagens tenta, så nu unnar jag mig att göra lite som jag själv vill utan en massa måsten och krav. Tentan får göras i början på april i stället. Kan dessutom behöva en liten paus från kraven en stund känner jag. Det snurrar lite lätt i skallen emellanåt och det känns som att jag har svårt att få ordning på känslorna. Önskar ibland att det fanns en känslomässig av/på-knapp man kunde trycka på när huvudet snurrar som mest. Å andra sidan vore väl livet ganska trist om man bara gick runt och inte kände någonting alls, så lite sorgsenhet kanske är att föredra framför likgiltighet. Jag har det överlag ganska bra med en fantastisk familj, underbara vänner, en intressant utbildning och roliga intressen, så jag ska inte klaga. Så länge jag har det så är allt i sin ordning. Jag blev så glad när min mamma ringde mig i dag när jag gick inne i mataffären och strosade och hon frågade mig hur jag mådde. Jag svarade att allt var bra och frågade henne samma sak, varpå hon svarar: "Så länge jag vet att du mår bra så mår jag bra!". Det är min fantastiska mamma det. Hon som alltid sörjer när en hennes barn mår dåligt, men mår fantastiskt bra när vi gör det. Hennes svar gjorde min dag.

Förresten, på tal om Svansjön så får ni inte missa att se den fantastiska psykologiska thrillern Black Swan med Natalie Portman och Mila Kunis. Helt klart en av de bättre filmerna jag har sett på länge. Vacker rent visuellt och intressant eftersom den tar upp människans ljusa och mörka sidor, något som jag älskar att grotta ner mig i och som jag förmodligen kommer att skriva ett längre inlägg om här snart. Så se den för tusan!

Idag är en sådan dag då livet har tett sig extremt ovackert. Hade jag haft den avundsvärda förmågan att gråta, så hade tårarna antagligen fått trilla fritt. Men i stället för att få ventilera känns det som att jag besitter en svart tomhet inombords. Jag får ingen ordning på känslorna och det känns som att jag dras åt helt skilda håll hela tiden varav den ena vägen leder till spontanitet men med ganska dåliga förutsättningar medan den andra vägen leder mig till stabiliteten, vilket känns lockande samtidigt som jag är ytterst tveksam till om jag skulle hantera det i långa loppet utan att tröttna. Så pass bra känner jag ändå mig själv. Oavsett vägval går det ändå emot mina principer. Det är lite som pest eller kolera och det är högst otroligt att jag skulle stå som vinnare i någon utav situationerna.

Var fräck nog att skolka till mig en lite tidigare helg i dag, men enbart på grund av att dagens filmvisningar bestod av de tyska filmerna Nosferatu - Eine symphonie des grauens (den första vampyrfilmen, 1922) och M - Eine stadt sucht einen mörder (1931) varav den första jag redan har sett och den andra finns i fullängd på Youtube. Helt logiskt skolk med andra ord. Dessutom är det ännu mer logiskt att försöka undvika all sorts film som låter som om det skulle kunna vara porr, men som i själva verket inte är det. Man blir bara besviken.

Min nyvunna tid ska jag dock använda till att städa och eventuellt tvätta. Vill få det gjort i dag, så att jag istället kan ägna helgen åt vansinnigt trevliga och lättjefulla saker. Trevligt är till exempel att Sara ska komma hit på lördag och äta mat och dricka vin med mig. Pratades även om att eventuellt snubbla ut i Örebro-dimman en sväng, men det får vi se hur det blir med den saken. Lättjefullt å andra sidan är att ligga i sängen på söndag kväll med livets största godispåse och The walking dead och Big Brother på TV:n. Det kommer med andra ord att bli en ganska så fantastisk helg om inte ödet vill sig annorlunda (och det vill det ju emellanåt, så vi ropar inte hej förrän vi är över ån, okej?).

Så nu kickar vi igång den här helgen med att ta itu med disken.

Det känns som att jag inte har skrivit något här på hundra år (i realiteten handlar det nog snarare om två veckor). Vet inte vad det är som har upptagit min tid, för så värst mycket har det inte hunnit hända mer än att jag påbörjat en ny delkurs i Europeisk film och kapat av mitt midjelånga hår till någon extremt kort grej. Spontanitet brukar nog det sistnämnda kallas. Det är kul att chockera människor.

Livet flyter mest på i sin vardagslunk och det är faktiskt ganska trivsamt. Känner hur jag har börjat tappa ivern över att det måste hända någonting nytt hela tiden och faktiskt kan njuta lite av ensamheten igen. Känna att det faktiskt är ganska fantastiskt att spendera en kväll på egen hand med en stor påse chips och en film i sängen tillsammans med katterna. Faktum är att jag emellanåt känner att det är så jag trivs allra bäst. Den solitära ensamvargen har hittat hem igen.

Dock tvättade jag bort eremitstämpeln i går och följde med fina vänner till Virus för att avnjuta underbar hårdrock och vansinniga mängder med rusdryck. Måste säga att jag älskade att slippa höra David Guetta och Swedish House Mafia och i stället få höja nävarna till gitarrer, trummor och en fantastisk sångares röst. Smash Into Pieces kan förmodligen komma att gå långt om de bara lägger manken till.

I kväll får dock partyskorna vila och i stället ska jag göra just det där som jag nyss skrev är så skönt - stanna hemma och bara vara. Tänkte jag skulle försöka se Amelie från Montmartre. Alla säger att det ska vara en av de bättre feelgood-filmerna och dessutom är det ju ytterst passande med en fransk film med tanke på mina studier. Sen är det ju melodifestivalen, men vi behöver ju inte ta i så vi spricker...

Efter tio dagars alkoholtorka kör vi igen. Blir lite lagom spårning på Babar med fantastiska Emelie, som äntligen är tillbaka i Örebro efter studier i USA. Var galet längesen vi sågs, så det ska bli så vansinnigt kul. Jag är dock lite skeptisk till hur tusan jag ska få till det i morgon bitti, eftersom jag ska sitta på tåget vid tio för att åka och fira storasyster och systerdotter. Tur att Tågkompaniet har sköna och sovvänliga säten. Och tur att jag har en mamma som kommer att ringa och skrika på mig i morgon bitti tills jag kliver ur sängen.

Men då kör vi väl då. Woop!

This Quentin Tarantino scripted film uses the theme of 'boy meets girl.' Here, though, boy meets girl, boy kills girl's pimp, couple takes pimp's coke, and bad boys chase couple. And Elvis is their Guardian Angel....

Såg en av mina absoluta favoritfilmer i går - Ouentin Tarantinos True Romance med Christian Slater och Patricia Arquette. Det är verkligen den ultimata kärlekshistorien som går raka vägen in i hjärtat, men utan att vara sådär jobbigt sliskig. Sen är jag ju ytterst förtjust i antihjältar, dvs människor som gör en massa fel och som man egentligen borde tycka illa om, men som i stället väcker sympati och blir de man hejar på genom hela filmen. Dessutom gillar jag tanken på att hela livet kan vara fucked up och man själv kan vara illa däran som människa, men att kärleken alltid är starkare än allt annat och att man gör vad som helst för den man älskar (nu blev jag dock sliskig).

Kontentan är i alla fall att det är en underbar film som alla borde se.

Och nu får det bli en liten filmkategori också, för det lär bli en del sådant framöver.

Ikväll ska det hårdpluggas!

Missade gårdagens filmvisningar, så jag lånade hem dem och ska se dem ikväll. Först ut blir Bonnie & Clyde (1967) och sen Hitchcocks North by Northwest (1959). Har hört att båda två ska vara bra, så jag lider inte allt för mycket av att behöva se dem. Fick för övrigt se klipp ur två andra filmer i dag - Easy Rider (1969) och Dr. Strangelove or how I learned to stop worrying and love the bomb (1964) - som jag också vill se. Skäms faktiskt lite över att jag aldrig sett Easy Rider med tanke på vilken kultfilm det är. Dr. Strangelove å andra sidan verkar så pårökt att det är ett måste att se den bara för sakens skull. Tänk er en rullstolsbunden nazist med en högerarm som lever ett eget liv och vill göra Hitler-hälsning konstant. Underbart!

Men nu blir det lite skrotgöra som diskning, snabbstädning och inhandling av mat!

Haha! Vad trött jag blir på mig själv ibland. Slarvmaja.
Gick upp tidigt i tron om att dagens föreläsning börjar kvart över nio. Kikade som hastigast på schemat för att se vilken sal vi skulle vara i och ser då att vi börjar en timme senare än vad jag trodde. Känns sådär att sitta här nu och veta att bussen inte går förrän tjugo i tio och klockan nu är kvart över åtta. Zzzz! Jag får väl åtminstone glädja mig åt att föreläsningen bara håller på i knappt två timmar i stället för tre.

Efter föreläsningen blir det förmodligen lunch med tjejerna och sen lite häng i datasalen. Har väl inga storartade planer för dagen i övrigt, men det finns alltid både plugg och pyssel här hemma att dona med. Är lite sugen på att kickstarta i gång yogan med om mitt revben, som jag knäckte under en hostattack för ett bra tag sen, tillåter det. Har inte så fasligt ont längre, men det spänner i det när jag sträcker på mig.

Kom för övrigt, helt appropå ingenting, lite till insikt om en sak nyligen. Dock ganska typiskt mig att inse och bekänna saker för mig själv när loppet är kört. Jag har den tendensen tyvärr. Att stoppa in saker långt åt helskotta i mig själv och sen rota fram det när det är försent. Kryptisk jag känner mig nu. Tycker ni jag är hemlig? Kommer jag fortsätta vara. Så det så.

Nu ska jag försöka att inte somna innan det är dags att springa till bussen.

Den där tröttheten har fortsatt att sitta i hela dagen och kvällen, men nu när det verkligen är dags att gå och lägga sig så är den givetvis som bortblåst. Typiskt mig dock. Kan eventuellt ha något att göra med att jag praktiskt taget bara legat och såsat framför tv:n hela kvällen och förmodligen slocknat lite emellanåt. Svårt att inte somna när man har två purrisar som kommer och stryker sig mot en och smiter in under filten så det blir alldeles varm och gosigt.

Älskar verkligen de sköna rutinerna hos katter. Mina kommer alltid till mig när jag lägger mig ner, för då vet de med sig att jag har tid att pyssla med dem. Först hoppar alltid Isolde upp. Piper lite extra och dreglar en skvätt när man klappar henne. Sen smiter hon in under filten och bökar en stund. Försöker envist klättra över mina ben, men eftersom hon är så jäkla fet fastnar hon alltid hängandes över låren så att man måste skjuta på henne i rumpan för att hon ska ta sig över. Sen ångrar hon sig efter tre sekunder, så då är det samma procedur igen fast åt andra hållet. Klättra, fastna med fetmagen och bli puffad i rumpan av matte. Sen sitter hon där under filten och buffar med huvudet för att jag ska lyfta på filten och visa att jag är där. Då först kan hon lägga sig ner.
Sen kommer Tristan efter som ett skott. Han är lite krångligare. Han älskar face-to-face-kontakt och ska buffa och tvätta och stryka sig. Jag får alltid försöka gömma ansiktet för att komma undan tungattackerna, men då påbörjar han alltid en hiskelig procedur där han ska gräva fram mig. Och han gräver och buffar och stångas. Ända tills jag ger upp och visar ansiktet. Då lappar han alltid till mig med tassen över näsan och sen ska det tvättas igen. Han brukar dock tröttna efter en stund och då ska han också in under täcket. Han har dock för det mesta sin givna plats och det är bakom rumpan på mig. Där lägger han sig alltid som en liten boll. Ligger båda under täcket brukar det alltid bli en liten fajt. De sticker in tassarna mellan låren på mig och tuffsar till varandra, skriker och härjar. Brukar dock inte vara mer än en minut, sen blir det knäpptyst och båda somnar. Och jag med såklart. Sådär kan vi ligga och mysa i flera timmar tillsammans.
Det är nog det bästa med att ha katter. De är så fruktansvärt sociala och sympatiserar i det mesta man tar sig för. Sover jag, sover de. Är jag sjuk ligger de vid min sida tills jag är frisk. Är jag ledsen, så märker de det och tröstar. Finare purrisar än mina får man leta länge efter!

Så trots att jag inte är trött än så tänkte jag faktiskt krypa ner med dem och slänga på en film att somna till nu. Sov fint!