Det känns som att jag inte har skrivit något här på hundra år (i realiteten handlar det nog snarare om två veckor). Vet inte vad det är som har upptagit min tid, för så värst mycket har det inte hunnit hända mer än att jag påbörjat en ny delkurs i Europeisk film och kapat av mitt midjelånga hår till någon extremt kort grej. Spontanitet brukar nog det sistnämnda kallas. Det är kul att chockera människor.

Livet flyter mest på i sin vardagslunk och det är faktiskt ganska trivsamt. Känner hur jag har börjat tappa ivern över att det måste hända någonting nytt hela tiden och faktiskt kan njuta lite av ensamheten igen. Känna att det faktiskt är ganska fantastiskt att spendera en kväll på egen hand med en stor påse chips och en film i sängen tillsammans med katterna. Faktum är att jag emellanåt känner att det är så jag trivs allra bäst. Den solitära ensamvargen har hittat hem igen.

Dock tvättade jag bort eremitstämpeln i går och följde med fina vänner till Virus för att avnjuta underbar hårdrock och vansinniga mängder med rusdryck. Måste säga att jag älskade att slippa höra David Guetta och Swedish House Mafia och i stället få höja nävarna till gitarrer, trummor och en fantastisk sångares röst. Smash Into Pieces kan förmodligen komma att gå långt om de bara lägger manken till.

I kväll får dock partyskorna vila och i stället ska jag göra just det där som jag nyss skrev är så skönt - stanna hemma och bara vara. Tänkte jag skulle försöka se Amelie från Montmartre. Alla säger att det ska vara en av de bättre feelgood-filmerna och dessutom är det ju ytterst passande med en fransk film med tanke på mina studier. Sen är det ju melodifestivalen, men vi behöver ju inte ta i så vi spricker...