Hej där mitt i natten!
Ovanligt att jag är uppe och nattsuddar, eller hur? Natten är ju som sagt min egna lilla tänkartid. Jag älskar känslan som mörkret ger när det omsluter en och att få tända levande ljus, dra i gång en favoritlista på Spotify och bara sitta och småfilosofera. Att regnet har smattrat mot rutorna hela kvällen (är våren på väg?) har bara ökat på den där sköna och mysiga känslan. Jag försöker verkligen njuta av sådana här lugna stunder. När tankarna får flöda fritt, men att insidan samtidigt är fri från ångest. För ångest är något som har varit en del av min vardag sedan jag var en väldigt liten flicka och jag lider med alla er som, precis som jag, får acceptera det som en del av er själva. Som en liten pusselbit av er personlighet. Jag hade under så många år så svårt att förstå och ta till mig att just jag skulle drabbas av ett sådant inre. Varför just jag skulle få en så svart och trasig själ. För mig var det fullkomligt obegripligt tills den dag jag insåg att de människor som lever helt bekymmersfria liv är väldigt få. Obefintliga till och med. Alla har vi våra bekymmer och inre våndor och det oavsett hur perfekta våra liv kan tyckas vara utanpå.
Numera inser jag att jag aldrig kommer att bli den där ständigt glada tjejen utan problem vilande på mina axlar, för det är inte så det mänskliga livet fungerar. Istället har jag börjat fokusera på att ha bekymmers- och ångestfria episoder och stunder i mitt liv. Jag tänker t ex på när jag gick rätt in i väggen 2008 och var tvungen att hoppa av mina universitetstudier redan efter två månader (läste då samma program som jag läser idag) och påbörja nio månader i terapi. Jag kan i det fallet välja mellan att vara bitter över att jag har ett år längre kvar av mina studier i dag eller så kan jag uppskatta allt det som de nio månaderna i terapi gav mig. Det var en kamp för mig att så öppenhjärtligt dela med mig av det som fanns inombords till den mannen som satt framför mig i stolen, men hans förmåga till att lyssna och dela med sig av hans bästa råd har gett mig så mycket de senaste åren. Han fick mig att gå från att vara ständigt gråtande, hysterisk och paranoid till att känna ett lugn inombords som jag inte hade känt under en lång tid då. Han fick mig att inse vart mina största brister låg utan att svamla i medicinska termer och utan att erbjuda mig lyckopiller. Han såg mig för den jag var och talade om för mig vad som var fel och gav mig mod och styrka att försöka rätta till det. Jag har på många sätt haft en jättefin tillvaro efter det. Jag fick orken att kunna se mig själv i spegeln och inse att även om jag har dåliga dagar så är jag faktiskt fin och bra som jag är. Att jag är en lika värdefull människa som vem som helst som vandrar på denna jord. Och mitt stora fokus i dag är inte att alltid må perfekt utan att, som sagt, ha bättre episoder i mitt liv. För mig är det en naturlig del av livet att ha stunder då livet är mindre bra. Men vet ni vad? När det inträffar så ser jag också till att resa mig upp från dem oavsett om det handlar om att bara orka ta sig ur sängen en morgon eller att återigen söka terapi.

Alla människor förtjänar att må sitt allra, allra bästa så därför tänkte jag dela med mig av de saker som får mig att stundvis må lite bättre när saker och ting känns jobbiga.

Det har tagit mig hundra år att skriva det här inlägget, men om så bara en enda person kan finna styrka i det jag har skrivit så var det värt det. Jag anser att alla människor förtjänar att må så bra som de bara kan oavsett livssituation. Alla är vi lika mycket värda och lika vackra. Vi är alla underbara original som förtjänar det allra bästa. Glöm aldrig det!