Åh, vad jag har bölat!
Och jösses, vad jag älskar The Crow.

Var nog ungefär hundra år sedan jag såg den, men den var exakt lika bra, om inte bättre, än vad jag mindes den som. Jag blir så tagen av tanken på att man gör vad som helst för den man älskar. Jag är nog en hopplös romantiker på det sättet. Eller en hopplöst älskande människa överlag. Skulle det stå mellan mitt liv och någon jag älskars liv, så skulle jag tveklöst välja bort mitt eget. För så är äkta kärlek. Osjälvisk och uppoffrande.

Suddenly there came a tapping.
As of someone gently rapping,
rapping at my chamber door.

Att de har valt att refera till min älskade, underbara favoritförfattare och poet Edgar Allan Poes The Raven i filmen gör den bara ännu mer magisk. Det är dessutom ganska uppenbart att huvudkaraktärens namn, Eric Draven, också ska referera till detta - Eric Da Raven/Eric The Raven.