Insidious (2011)

Herregud, jag tycker verkligen synd om de som satt närmast mig och Camilla i biosalongen ikväll när vi var och kollade på Insidious. Vi gick från att vråla rakt ut till att två sekunder senare asgarva åt oss själva. Camilla satt ihopkurad som en liten boll bredvid mig under större delen av filmen (vi hade hångelsoffa såklart - fast vi hoppade över hånglet). Men illvrål och asgarv borde ju i alla fall vara ett gott betyg. Den var faktiskt förvånansvärt bra. Många hoppa-till-och-skrika-tillfällen, skitskumma figurer som lurade i varenda hörn och en krypande känsla i hela kroppen. Dock tycker jag nog att den spårade ur lite lätt mot slutet, men det är väl mer regel än undantag gällande skräckfilmer. Jag hade faktiskt önskat att de hade behållt den mer passiva, lurande-i-hörnen-skräcken genom hela filmen än att kasta oss in i lite väl diaboliska världar, för det är ofta den mer passiva skräcken som inte riktigt går att ta på som är mest obehaglig (och nu märker jag hur skadad jag är av vår senaste uppsats, eftersom den handlade om just skräck som snarare "bara finns" än syns).

Jag fick lite tidiga 80-talsvibbar utav den, som om man valt att låna lite gamla trademarks från den tiden. Då tänker jag framför allt på musiken, eller snarare de icke-diegetiska ljud som de valt att lägga in. Hetsiga, höga toner som känns hämtade ur t ex The Shining (1980). Lyssna här så förstår ni vad jag menar. Dessutom väldigt snyggt filmad och leken med färger gjorde mig mer eller mindre extatisk emellanåt. Passar alldeles utmärkt för en kväll hemma i soffan. Se bara till att ha någon att hålla i handen...



Här blev det illvrål!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0