Hjärtesorg

Idag har jag gråtit sådana enorma floder att jag förstår att barnen i Afrika inte har något vatten att dricka. Det har varit så mycket svartstrimmiga kinder, hulkande och snorpapper att jag har känt mig som en 13-åring som precis har fått känna på den första bitterljuva hjärtesorgen. Och lite är det nog så, för hur gammal man än blir och hur mycket intellekt, kunskap och sunt förnuft man än samlar på sig genom åren så blir man aldrig förnuftig i hjärtat. Det trampar iväg på sina egna små stigar hur mycket man än försöker kämpa emot och sen står man där en dag och inser att man är alldeles vilsen.

Givetvis är jag alldeles för feg för att agera dessutom. Dels för att jag är så vansinnigt övertygad om att det är dött lopp, men också för att jag tilldelar mig själv mängder av mindervärdeskomplex och trycker i mig själv att jag inte är värdig att få lika mycket tillbaka som jag själv känner. Kanske för att jag inbillar mig att jag känner för mycket. Att jag känner mer än vad som är normalt. Eller kanske helt enkelt för att det känns som att jag inte är tillräckligt bra. Inte tillräckligt fin. Inte tillräckligt rolig. Inte tillräckligt någonting. Kanske jag inte ler på rätt sätt. Kanske jag inte säger rätt saker vid rätt tillfällen. Kanske för att jag är klumpig och inte sådär vackert graciös.

Och det har tagit mig hundra år att skriva det här, för det är så hårt att behöva erkänna när man har förlorat. Men det var så välbehövligt, för om jag kan skicka ut lite av det jag känner till alla som läser det här så kanske min egen börda släpper lite grann. Och kanske att ni då kan eliminera det åt mig, för jag tror inte jag klarar det på egen hand. Dessutom kanske såren i mina älskade vänners öron kan få en chans att läka.

Jag ska fortsätta låta mascaran förstöra mina örngott. Och jag ska äta osunda mängder glass, titta på dåliga romantiska komedier och lyssna på hjärtskärande sånger. För det är sådant man gör när man har hjärtesorg. Och jag ska inse att det faktiskt är helt okej. Tretton år gammal eller inte. Det gör lika ont ändå.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Absolut helt okej att känna så. Och det bästa när man har känt så är att för varje dag som går släpper det lite. Och tur är det väl att jag kommer hem nästa vecka, för då kan vi ha hjärtesorg ihop. Inte för att jag lider av någon speciell hjärtesorg utan det är väl bara den konstanta som finns där. Men jag finns i alla fall här för dig vackraste, rödhåriga, snabbkäftade, skinn-på-näsan Carro <3

2011-06-16 @ 21:56:11
URL: http://eeebee.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0