Jag kommer från början från ett litet, litet samhälle i Östergötland som de flesta känner till namnet på, men ingen vet riktigt varför. När jag fortfarande bodde där avskydde jag det som pesten och ville inget hellre än att komma därifrån. Nu när jag sitter i en stad med allt vad studier och stress heter, så saknar jag det något fruktansvärt emellanåt.

Jag önskar att jag då hade kunnat uppskatta allt det naturnära och fornnordiska som mitt lilla samhälle hade att erbjuda. Legenden om dimmornas drottning Omma vars tårar än i dag kan höras i Rödgavels grotta på Omberg. Sagorna om Ombergstrollen. Att sent en natt kika på Alvastra Krönikespel med tillhörande parningsdans vid klosterruinen och se den jättelika Omma som stiger upp bland träden. Att klättra upp till Hjässan på Omberg och njuta av kvällsolen som lägger sig som ett rosa skimmer över Vättern. Springa barfota på Sättra Ängar. Kasta sig ut för klipporna vid Ombergs kant raka vägen ner i Vätterns kristallklara vatten. Att se dimman ligga tät längs med marken när man är på väg för att utforska Barnmördarkorset. Att skrika av iver och skräck när det på samma ställe börjar röra sig i buskarna och de mystiska ljusskenen dyker upp. Att fascineras över hällristningarna i Hästholmen och rökstenen i Rök. Beundra de vallmotäckta åkrarna. Nattbad i Lorasjön en varm sommarnatt.

Ibland vill jag så fasligt gärna hem.