Att vara lite bakis

Dagens confession: Jag är bakis!
Innan har jag alltid kunnat skryta hejvilt med att jag minsann inte blir det. Ingen huvudvärk, inga långa dagar i sängen, ingen ångest. Men i dag känner jag den där jobbiga dagen-efter-känslan i hela kroppen. Inte så att jag mår illa och ligger och kravlar över toalettstolen, men allt känns sådär jobbigt och tröttsamt. Jag går runt här och känner mig lite patetiskt ensam och lider av ett ofantligt stort ingen-tycker-om-mig-idag-syndrom. Störtlöjligt!

Hade å andra sidan världens bästa kväll tillsammans med Alva, Mia, Tim, Rasmus och Fares i går. Det var filthäng på gräsmattan, vårig Spotify-lista, rosévin och melon. Allmänt skön stämning och massa babbel om allt och inget. Sent i natt tog jag och Mia cyklarna och dundrade hem till henne i en ilande fart. Fyllehungern var på topp och jag tror att vi eventuellt lyckades åstadkomma den godaste pasta carbonaran i världen. Åtminstone var den det just då. Lyckades dessutom med att cykla vilse på vägen hem. Man kan tycka att man vid 28 års ålder borde kunna skilja på höger och vänster och att jag efter tre och ett halvt år i den här staden borde hitta, men så är tydligen inte fallet. Jag försöker skylla helt och hållet på vinet.

Dagens planer: Fortsätta vara bakis!
Har man inte varit det ordentligt på år och dagar måste man ju passa på att njuta. Ska strax krypa in i duschen och våldsamt skrubba bort resterna av gårdagen med en rotfruktsborste tills huden svider. Efter det ska jag försöka ta mig till affären och inhandla nödvändigheter som läsk och ostbågar, så att jag är laddad för en kväll i sängen med dåliga TV-program. Fruktansvärt skönt ska det bli!

OBS! Mathias skrev precis och berättade att anledningen till att jag är ensam och patetisk är för att jag är en galen kattkvinna. Så nu vet jag det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0