Ibland (läs: många vakna timmar per dygn) roar jag mig med att kolla på amerikanska skitprogram på TV. Allra helst på TV11 för de sänder verkligen så mycket goja att deras spalt i tv-bilagan är rena rama white trash-pornografin. Favoriter: Cheaters (för det är kul att se folk som slirat till vänster med könsorganen få stryk), Plastikdoktor 902010 (för att jag gillar blod och den manliga åkomman "dold penis") och Rock of Love (för att det är kul att se Bret Michaels hångla och leka med fjorton silikonbröst samtidigt). Sen har vi Bachelor och det kan ju tyckas jättesött och pluttigt. Det är rosor, levande ljus och förmodligen lite vaniljsex med kamerorna avstängda (inte riktigt saker jag hoppar högt av, men majoriteten av världens kvinnor verkar gå igång på så ostiga saker). Sen är det även desperata kvinnor. Vi talar kvinnor med psykfallsattityd. För det spelar ta mig tusan ingen roll om de så blir bortvalda i första programet och knappt pratat med ungkarlen, så sitter de ändå där i limousinen och bölar så snoret rinner och undrar varför: Jag trodde jag hade funnit mannen i mitt liv!!!

Tar folk inte kärlek/förälskelse/pluttigull på större allvar än så? För det måste ju rent statistiskt vara helt omöjligt att tjugo utav tjugo kvinnor faller lika hårt för en och samma snubbe. Nu är vi ju alla olika och jag kan snubbla och trilla rätt hårt jag också, men det sker ju också bara en gång vart femte år ungefär. Tror jag ska zappa nästa gång Bachelor dyker upp i rutan och börja dubbla dosen av Cheaters i stället. Det känns mer realistiskt.