Kan ha haft de bästa dagarna på länge!
Man inser inte riktigt hur mycket man saknar alla där hemma förrän man får träffas och umgås med dem. Midsommar blev jättetrevlig, även om jag nog kanske borde tagit det lite lugnare med vinet med tanke på torsdagens händelse (ska tänka på det framöver - min familj har varit på mig som tusan om att jag äter för dåligt och festar för hårt). God mat, trevligt umgänge, konstiga lekar. Sov ganska länge på lördagen och smet sen hem till mamma och hängde där en stund innan jag åkte ner till min kusin Alexandra. Hade lite lördagsmys med henne och barnen och sen tog vi en barnvagnspromenad med de minsta två innan det var dags för henne att åka till jobbet. Trött som jag var tog jag bilen hem till mamma igen och kröp ner i sängen ganska fort. Söndagen bestod av häng hemma hos mamma fram tills det var dags att åka in till Mjölby. Min kusin Michaela skjutsade in mig, så vi åkte och köpte oss varsin milkshake och sen vidare hem till min bästis - där det bjöds på kramar och bebismage. Mysigt! Sen drog jag vidare till Mathias för flöt- och filmkväll i soffan. Pizza, chips, cola, Jackass 3D, Jackass 3.5, Priest, The Wild and Wonderful Whites of West Virginia och nått avsnitt av Nitro Circus blev det. Nitro Circus var galet. Jag vill också backflippa med en monstertruck. Eller surfa på plasttunnor som i Jackass. Alternativt bli skjuten med paintballgevär på bar hud - bara för att se hur blå man blir. Men jag är väl inte riktigt som de andra barnen. Ungefär som att jag lätt skulle kunna lägga ett par miljoner på en bil och anmälningsavgift till Gumball 3000 om jag hade haft pengarna. Jag hade inte ens tvekat.

Nu är jag i alla fall hemma igen. Har hängt lite med Camilla idag. Vi var på Wayne's Coffee och tog en fika. Pratade lite om torsdagens händelse. Även om det var jag som slog ihop kände jag ändå att jag ville höra lite med henne hur hon kände sig såhär i efterhand. Kan ju bara föreställa mig hur det måste kännas när någon bara faller ihop framför en - paniken när man inte riktigt vet vad man ska göra. Känns som att allt från att Camilla valde att ta en senare buss till brandmännen utanför restaurangen är en lyckoträff. Som om det var meningen att allt skulle ske i den ordningen för att inget värre skulle hända. Fick även veta att jag inte alls hade reagerat på ambulansmannen ute på gatan, som jag själv trodde, utan först inne i ambulansen. Åtminstone hade jag inte svarat på tilltal förrän dess, även om jag hade tittat på folk som pratade med mig. Allt är som en enda röra från den dagen. Som om jag stått utanför och sett på och att det inte är mig det har hänt, utan någon annan. Jag känner dock ingen större oro inför det, utan kan skämta om det såhär i efterhand (t ex det faktum att jag uppenbarligen dreglade som en galning - läckert). Det enda jobbiga är att jag vill ha någon form av diagnos NU så att jag kan återgå till vardagen lite mer. Fick t ex tacka nej till vår tänkta fjällvandring eftersom jag känner att det är en onödig risk om det händer igen - dels för att det inte finns snabb tillgång till sjukvård och för att jag inte vill utsätta mina vänner för den upplevelsen. Ett krampanfall i sig är ju inte livshotande, men det finns ju ändå en risk för kvävning om tungan hamnar fel eller att man slår sig illa i fallet och det känns som en onödig risk att ta.

I morgon blir det i alla fall roligheter igen för då kommer kusin Michaela hit och stannar i två dagar. Vi ska ha massa kvällsmys i morgon och på onsdag blir det bikinijakt och galna badäventyr på Gustavsvik här i Örebro. Längtar som en tok. Galet roligt, mysigt och underbart ska det bli!

Så ska jag orka med morgondagen är det nog dags för lite sömn.
God natt alla raringar därute!