Jag kan nog ha haft den konstigaste och otäckaste kvällen i hela mitt liv i torsdags. Camilla och jag hade varit och sett Melancholia på bio och efter att ha haft panikångest i närmare tio år (om än väldigt få attacker under den tiden) så är jag högst medveten om att lämna en biograf är något som har en tendens att utlösa det. Varför vet jag inte, men så är det i alla fall. Så när vi sitter och väntar på Camillas buss känner jag att det kommer. Jag slutar i princip lyssna på Camilla eftersom hon hörs så långt bort, men hon fattar vad som är fel och bestämmer sig för att följa mig hem i stället. Dock hinner vi bara en kort bit ner på gatan innan det tar fart på riktigt, så jag får huka mig ner och börjar hyperventilera. Sen är allting svart fram till att jag ser en ambulanskille sitta på huk framför mig på gatan och försöker få kontakt med mig. Stackars Camilla! Mitt i hyperventileringen ser hon hur mina ögon rullar bakåt i skallen, munnen blir vidöppen, hur jag börjar krampa i hela kroppen och läpparna blir blåa. Tack och lov kom det i samma stund ett gäng med brandmän som skulle in på restaurangen jag låg utanför, så de sprang och hämtade syrgas och ringde efter en ambulans. Ambulansfärden är en enda dimma. Jag vet att jag var livrädd och att jag hade jättesvårt att svara på frågor om vad jag hade gjort innan eftersom jag knappt mindes något av dagen just då. Inne på akuten visade det sig att jag hade en puls på 190 och oregelbunden hjärtrytm samt att ett av proverna de tog hade en avvikelse, så det var bara för mig att stanna kvar över natten så att de kunde göra en skiktröntgen på hjärnan dagen efter. Den visade ingenting avvikande dock, men jag har både magnetröntgen och ett EEG att se fram emot för att utesluta att jag har epilepsi.

Själv är jag relativt övertygad om att det har att göra med en kombination av stress och för dålig mathållning och inte alls någon epilepsi, men det får vi se till hundra procent framöver sen. Har i alla fall en himla träningsvärk i hela kroppen, i ögonen och i käkarna nu - vilket väl inte är så konstigt i och för sig. Dessutom har de kollapsat en ven i armen på mig, så att jag ser ut som en gammal knarkare. Men, men... huvudsaken är att jag mår bra nu igen och att det inte händer en gång till, för det är nog det sjukaste jag har upplevt någon gång.