Och där kom verkligheten

Jag har uppehållit mig så hårt den senaste veckan att när jag blev ensam i dag rann all kraft bara ur mig och jag sov bort nästan hela dagen. För först i dag kom hela den otäcka känslan av förra veckans händelse över mig. Helt plötsligt kunde jag minnas paniken när jag inser att jag ligger i ambulansen och inte har en jävla aning om vad som har hänt med mig. Att få veta att min puls slår i 190 och att min hjärtrytm är oregelbunden. Att inte riktigt få något grepp om verkligheten eftersom min hjärna fortfarande befinner sig i en rymd av overklighetskänslor trots att jag vaknat upp och att jag därmed känner att jag är på väg att glida bort och ska dö. Hur jag gråter i panik och är tvungen att fråga Camilla om vad vi hade gjort innan eftersom jag inte helt säkert kan svara på det. Alla kablar som är kopplade till min arm, min mage och min bröstkorg. Jag önskar inte ens min värsta fiende den upplevelsen.

Jag som inte ens har svimmat någon gång i mitt liv faller helt plötsligt ihop medvetslös och krampar.
Sådant händer ju bara andra.
Inte mig.

Sedan har vi det där med att inte riktigt veta. Att inte ha någon som helst koll på huruvida det handlar om en fysisk sjukdom som jag för alltid ska få leva med eller om det handlar om ett psykiskt provocerat anfall av min panikångest. Vilket är bättre och vilket är sämre? Jag har alltid tagit min panikångest med en klackspark. Aldrig varit rädd för att utsätta mig för de miljöer som framkallar den. Jag kan ta att folk stirrar på mig när jag sitter på gatan och hyperventilerar och gråter, att jag tillfälligt blir blind av syrebristen, men ska jag behöva sluta gå på bio eller i affärer för att det kan ge mig panikångest som i sin tur kan leda till ett krampanfall? Det känns inte rättvist när jag faktiskt vågat trotsa den i tio år. Och om jag inte har epilepsi, ska jag då behöva käka fludder för att kunna vistas i de miljöerna utan risk för att falla ihop?

Jag må ha tagit sjukt många dåliga beslut som baserats på hur jag har mått genom åren och jag har kört mig själv i botten otaliga gånger, men jag är ingen dålig människa för det och jag har alltid sett till att reda ut det kaos jag själv har skapat. Och när jag nu känner att jag lever ett rumsrent och i många stunder jävligt bra liv, så känns det som en stor smäll på käften att det här skulle dyka upp. Häromdagen skrattade jag åt det, men nu har både tårarna och verkligheten hunnit i kapp mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0