Idag är en sådan dag då livet har tett sig extremt ovackert. Hade jag haft den avundsvärda förmågan att gråta, så hade tårarna antagligen fått trilla fritt. Men i stället för att få ventilera känns det som att jag besitter en svart tomhet inombords. Jag får ingen ordning på känslorna och det känns som att jag dras åt helt skilda håll hela tiden varav den ena vägen leder till spontanitet men med ganska dåliga förutsättningar medan den andra vägen leder mig till stabiliteten, vilket känns lockande samtidigt som jag är ytterst tveksam till om jag skulle hantera det i långa loppet utan att tröttna. Så pass bra känner jag ändå mig själv. Oavsett vägval går det ändå emot mina principer. Det är lite som pest eller kolera och det är högst otroligt att jag skulle stå som vinnare i någon utav situationerna.