Det har cirkulerat en 30-dagarslista runtom i bloggvärlden ett tag, med ett nytt tema för varje dag. Att gå igenom den listan fullständigt är inget som intresserar mig nämnvärt för jag tror ärligt talat att folk skiter fullständigt i att värktabletter och tamponger trängs med tomma cigarettpaket i min handväska och de blir nog inte så imponerade av att få se en bild på mig iförd mina söndertvättade mjukisbyxor med lufthål i grenen som dagens outfit heller. Däremot finns det finare teman. Djupare teman. Och de som känner mig väl vet att jag har en tendens att kunna gå djupt in i mig själv och leta, röra runt och försöka finna. Hitta nya aspekter i livet. Därför blir det intressant att ta upp få av de saker som står på den listan.

Det allra första temat handlar om att berätta om sig själv. För mig är det dock inte särskilt intressant att veta vilka grundskolor folk gick i eller vilken mat de föredrar att äta. Jag antar därför att andra inte vill veta det om mig heller. Därför väljer jag hellre att välja ut vissa saker som jag anser definierar mig själv. Som gör att jag är jag.

Jag är dark & twisted.
Redan som väldigt liten insåg jag nog att jag var lite annorlunda jämfört med andra barn. Medan de drog i väg på äventyr med My Little Pony, så var jag fullständigt fascinerad av Tim Burton och Jason Vorhees. Så konstigt eller blodigt som möjligt skulle det vara. Min mamma nämner det än i dag. Hur hon kunde hitta mig mitt i natten under soffbordet kikandes på människor med yxor i huvudet på TV:n. Att jag sedan som nioåring efter mina föräldrars skilsmässa gick in i en depression och har fortsatt så upp och ner de senaste 19 åren var väl kanske inte helt oväntat. Vad vi dras till för mörker eller ljus här i livet definierar oss nämligen mer än vad vi kan tro. Jag har dock aldrig fått en ordentlig diagnos. Bara vaga svar och konstiga piller. Generaliserat ångestsyndrom. Brist på serotonin i hjärnan. Drag av borderlinepersonlighet, men utan störningen. En extremt svår och dålig självkänsla. Det blir svårt att förstå sig på sig själv då. 
Överlag har mitt liv varit upp och ner tack vare detta. Jag har emellanåt varit den svagaste människa jag vet. Som har satt mig själv i så skitiga och vidriga situationer att folk skulle bli upprörda för bra mycket mindre om de visste. Å andra sidan är jag också en av få människor som jag vet om som lyft mig själv raka vägen upp från botten på så många sätt och så många gånger och fortfarande pallar med livet. Jag har hört vänner säga till mig att de aldrig träffat på någon som orkat gå rakryggad ur så mycket skit som jag har gjort. Jag antar att det gör mig både till väldigt svag och samtidigt enormt stark. Jag antar också att det gör mig väldigt svår att förstå och väldigt svår att nå emellanåt.

Jag har självdistans och en konstig jargong.
Trots min uppenbara dragning till att skita i det blå skåpet, så har jag ändå en ganska stor portion distans till mitt eget sätt att vara. Jag gör bort mig, gör dumheter, säger konstiga saker. Precis som alla andra människor gör både nu och då. Saken är dock att jag inte bryr mig sådär jättemycket. Jag har levt tillräckligt länge och gjort tillräckligt mycket konstigheter i livet för att veta att det inte är så himla farligt att behöva stå upp för det dagen efter. Faktum är att livet blir bra mycket roligare och lättare om man vågar skratta åt sig själv och sin egen dumhet ibland.
Samma sak gäller med vad jag vräker ur mig. Tyvärr har jag nog aldrig lärt mig vad som passar och inte passar att säga när jag väl kliver in i en ny människas personliga sfär. Jag säger det jag känner för och ibland kan nog folk bli lite besvärade av det. Lite smått upprörda. Och det är tråkigt eftersom jag själv avgudar människor som verkligen vågar bjuda på sig själva och som inte är så himla nogräknade. Man får säga både knulla, fan och kuk utan att kinderna ska börja blossa på folk. Det är inte så farligt.
Jag är så enormt tacksam över att mina närmaste vänner, de som alltid har funnits där sen dag ett och som jag vet kommer finnas kvar tills den dagen jag blir till aska, är precis som jag. De som vågar säga vad de vill, som vågar skoja och ha distans, som aldrig dömer och tycker att könsord och svordomar är helt fantastiska. De människorna är ren kärlek för mig.

Jag har en enormt dålig självkänsla.
Om jag hävdar att jag har en enorm självdistans, så borde det klinga illa med att jag samtidigt har dålig självkänsla. Men så är dock inte fallet utav någon anledning. Jag har alltid haft svårt att förstå varför folk skulle tycka att jag är en bra person. Varför folk skulle kunna gilla mig eller tycka att jag är fin eller attraktiv. Jag har till och med svårt att förstå vad mina bästa vänner ser hos mig. Jag har vänner som har hävdat att jag är den vackraste människan de har träffat eller är den snällaste personen de känner, men jag kan inte ta åt mig det för jag kan varken se eller känna det. Men förmodligen är det universalt. Att inte kunna se eller känna sin egen skönhet. Jag är dock glad över min egen förmåga att kunna attraheras till andra människors personlighet och sätt att vara. Att kunna bli lycklig bara över att se hur en annan person rör sig, gestikulerar eller ler. Jag försöker intyga mig själv att det kanske är de sakerna andra ser även hos mig.

Jag är en enorm djurvän.
Som sagt, blodiga yxor och döda människor på TV:n gör mig ingenting. Men sätt mig framför ett djurprogram där ett lejon hugger tag i en antilop eller ett räddningsprogram där övergivna katter tas hand om och jag bölar som ett litet barn. Jag kallas inte Crazy Cat Lady för inte. 
Jag har två enormt fina, men småbråkiga, katter i mitt liv sen 5½ år tillbaka. De ställer till enormt med besvär, men varje liten dreglig puss och varje liten strykning mot kinden är värt varje sekund av det. Blir jag sjuk, så sympatiserar de och sover hos mig om det så tar två dygn innan jag orkar kliva upp. Är jag ledsen kommer det omedelbart en blöt liten nos mot kinden som tröstar. Djur är tusen gånger klyftigare än människor. De känner sina likar omedelbart. Och de är osjälviska till skillnad från oss människor. De är ren kärlek för de ställer aldrig några krav.

Långt och smått utlämnande inlägg.
Men det är det utlämnande som gör folk intressanta förmodar jag.
Inte vilken klänning de har köpt på Gina Tricot.