Insikterna har haglat över mig de senaste dagarna och det känns som att jag börjar återfå fokus på vad jag egentligen vill, snarare än att jag fokuserar på vad jag tror att jag vill. Jag lever i något som emellanåt endast känns som en enda vemodigt kärlekslös dimma, men saken är att jag inser att enda anledningen till att det är kärlekslöst är för att jag faktiskt har glömt bort att älska mig själv. Den viktigaste personen i mitt liv - Caroline - har jag helt och hållet glömt bort att vårda. Det enda det har lett till är att jag har trampat omkring som en vilsen tonårssjäl som försöker ta reda på vem hon är. Hitta sin identitet. Skillnaden är att jag redan vet min identitet. Jag har bara råkat lämna den kvar på vägen bland smutset och gruset och sedan försökt skapa något som egentligen inte är jag. Inte så konstigt att jag då möts av någon som blivit helt främmande för mig i spegeln varje morgon.

Men i dag när jag möttes av en klarblå himmel och solens strålar bakom persiennerna visste jag direkt att det är dags att återta det som är jag själv. Som gör mig till den person jag är och som det faktiskt finns människor som uppskattar och älskar, hur tokig jag än kan te mig ibland. För i ärlighetens namn så är det den Caroline jag föredrar att vara. Inte den här bleka kopian som jag har kallat mig själv de senaste månaderna.