Att se en kultrulle

Twilight kan slänga sig i väggen, för ikväll har jag sett den absolut bästa kultrullen och vampyrfilmen som någonsin har producerats - The Lost Boys från 1987. Vilken nostalgitripp det var! Och hur fina var inte grabbarna och hur bra var inte musiken på 80-talet? Jag blir tokig bara av tanken.
Tänker inte ge någon ingående analys av vad den handlar om, för jag tror att de allra flesta antingen har sett den eller åtminstone hört talas om den. Dock blir jag lite förvånad när jag ser den då den genrekategoriseras som skräck/komedi (vilket i och för sig stämmer bra till stor del), men jag ändå blir så ledsamt vemodig av den. Faktum är att jag till och med fällde en eller två tårar. Jag tror det handlar om hela biten med att tro att man är odödlig som rör mig. Att man (eller åtminstone jag) ser sig själv som en osårbar rebell. För mig är det lite av vad vampyrer får vara synonymt med när det gäller oss människor. Strävan efter att leva sådär galet för evigt.
Sen att den har det absolut mest episka soundtracket någonsin gör den ju knappast sämre. Lyssna, lyssna, lyssna! Det är så vansinnigt bra så det finns inte ord för det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0