Mathias ställde en fråga till mig härom dagen:
Du som är rocktös, varför faller du alltid för discokillar*?

Och jag funderar och funderar. Är det för att väldigt få killar kommer undan med sleze-looken? För att de flesta hårdrockare ser ut som buffliga power metal-vikingar med torshammare runt halsen? Eller för att jag finner det mer intressant med killar som inte är som jag? Och för att jag föredrar att lära mig något nytt framför att sitta och dela saker jag redan kan med någon? För att jag behöver någon som är lite ljusare i tankarna och mer lättsam än vad jag själv är och som kan hålla mitt huvud ovanför vattenytan?

Eller så är jag bara lika ologisk som alltid.
För sådan är jag nog. Ologisk.

*Mathias definition av en discokille är en kille som gärna bär tenniströja, är välkammad, dricker fanta & rosé eller red bull vodka. Välklädd mammas pojke som tycker gamla hits är coola, men på fest ska det enbart spelas untz untz. Bästa sporten är antingen innebandy eller fotboll. Om dom gymmar, vilket dom sällan tycker behövs då de ofta är smala, så tränar de bara överkroppen. Kläderna ska gärna se ut som en engelsk fotbollshuligan blandat med andra kända märken i Sverige, typ D&G.