Nyss hemkommen från affären. Har varit där och handlat frukost. Jag är klippt värdelös på att få i mig tillräckligt på morgonen normalt sett, men eftersom jag blev så ledsen när jag ställde mig på vågen häromdagen och såg att den bara visade 49 kg så ska jag se till att ändra på det. Jag mår och trivs som allra bäst när jag väger runt 55-56 kg (har aldrig vägt mer än så), så nu ska jag se till att nå det målet igen. Vägde 56 kg när jag kom hem från Cypern i september förra året (vägde 50 kg när vi åkte dit två veckor tidigare), så det är inte omöjligt för mig att gå upp. Problemet är dock bara att då berodde min viktökning allra troligast på att jag åt hormontabletter som sköt upp mensen och den hjälpen får jag ju inte nu. Men lite extra mat i magen skadar ju inte, så nu har jag laddat upp kylen med Proviva blodapelsin, havredryck apelsin & mango (är laktosintolerant), morotsbröd och rökt kalkon. Borde väl inte vara några problem att få i sig allt det goda, eller vad tror ni?

På tal om något helt annat. Jag skrev ju för ett tag sedan om min sömnparalys jag tidigare har drabbats av. Saken är att det var ett bra tag sedan det hände, men i natt satte det fart igen. Vet att jag låg och tänkte att jag kände mig rädd och ensam för första gången sedan jag flyttade hit och att hela omgivningen kändes så hotfull, som om jag inte vore ensam, men försökte somna ändå. Sen hörde jag Tristan mjaua och reste mig upp för att locka in honom till mig från hallen och upptäcker då att hela lägenheten är mörk (sover alltid med en lampa tänd) och att dörren till badrummet är stängd trots att den alltid ska stå öppen för katterna. Tycker det börjar kännas jobbigt att saker inte är som de ska, så jag kliver upp och sätter mig vid datorn och kollar Facebook. Kan dock inte skaka av mig känslan av att allt är så hotfullt och att jag känner igen den där känslan från någon annanstans. Det är väl ungefär där jag inser att jag rent fysiskt faktiskt inte sitter vid datorn och vet att jag tänker att om jag anstränger mig hårt nu för att lyfta på armen så kommer jag att slussas tillbaka till sängen där min kropp är och sen kommer den jobbiga kampen att ta sig ur förlamningen att börja. Och givetvis var det så. Försökte röra armen och inser att jag befinner mig i sängen, i förlamat tillstånd och att allt är så jävla jobbigt, för kroppen är så förlamad att jag inte ens får upp ögonlocken tillräckligt mycket för att bryta det. Fick kämpa en bra stund innan jag kunde resa på mig. Jag tror inte folk som aldrig har upplevt detta ens kan förstå vidden av känslan när man inser att det man tror sig ha pysslat med den senaste timmen bara var hallucinationer och det är inte ens i närheten av att drömma normalt, eftersom du under sömnparalys drömmer/hallucinerar med en vaken hjärna och känner av alla rörelser du gör i den drömmen rent fysiskt. Helt vansinnigt! Hoppas verkligen, verkligen att det bara var en engångsföreteelse och att jag slipper få drabbas av det här lika återkommande som jag gjorde förr.

Nu blir det frukost och sen ska jag ladda för min tid hos frissan!