Att ha drömmar

Vad är dina drömmar och mål med livet?

Det finns människor som vet exakt hur de vill att deras liv ska se ut och som också vet exakt hur de ska nå sina drömmar. Som ser till att deras liv fungerar efter deras plan. Sen finns det de som har impulser som sprätter genom hela kroppen och knappt vet hur dagen efter den andra kommer att se ut. Jag ogillar egentligen att få frågan här ovanför ställd till mig, för jag tillhör den senare kategorin av människor.

Det är inte så att jag absolut inte drömmer om saker. Tvärtom. Impulsiva människor har en tendens att drömma, önska och hoppas en hel del. Hela tiden. Men det är också så att de där drömmarna kan vara fullkomligt bortblåsta och kännas väldigt ologiska bara en kort tid efter att de uppkommit. Och det blir ett ganska omkringflackande liv av att vara sådan.

För bara några år sedan var jag helt omöjlig. Min mor slet i princip sitt hår för att hennes yngsta barn inte hade några som helst ambitioner och inte hade någon som helst koll på vad hon ville. Sen insåg jag nog att jag måste våga försöka. Att även om jag vet att ett stort beslut för mig kan innebära att jag en kort tid senare sitter mitt uppe i en situation som jag vantrivs med, som jag inte alls förstår hur jag någonsin kan ha velat vara delaktig i, så måste jag ändå våga ta det där steget. Annars kommer jag för alltid bara att stå och trampa grus på ruta ett.
Och jag vågade. För mig var steget att kliva bort från ett trist industrijobb till att sätta mig i skolbänken igen enormt. Men jag vågade och vet ni vad? Även om jag vacklar emellanåt, även om jag ibland kan finna andra saker som för stunden känns mer intressanta än det jag pysslar med i dag, så är jag ändå kvar och har kommit halvvägs. Och håller jag bara ut och låter impulserna lägga sig till vila igen, så inser jag att jag älskar mitt liv så som jag trots allt valde att låta det bli. Och det räcker än så länge. Jag har inget behov av att drömma mig mycket längre framåt i livet.  

Sen kan man ju se drömmar som de där mer självklara grejerna man ska önska sig. Bröllop, barn, villa. Hela Svensson-biten. Det där som förväntas av en när man börjar komma upp i min ålder. Jag låter dock hela den drömbiten få vila långt bak inom mig. Den finns där, men är inte jättetydlig. Och jag har inte heller något behov av att plocka fram den, för jag är ganska övertygad om att den dagen jag står framför den personen som vill dela sådana drömmar med mig och vice versa så kommer de att komma upp till ytan utav sig självt och bli kristallklara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0