Att inte riktigt veta vad man vill

Stackars min lilla mamma som nyss har fått suttit och lyssnat på sin bölande och hulkande minsting i telefon i säkert en timme. Man hörde på henne att hon inte blev förvånad. Detta irrationella beteende hör nämligen mig till och har nog gjort det åtminstone de senaste 20 åren. Upp som en sol och ner som en jävla pannkaka.

Jag har ju nämnt tidigare att min studiemotivation har varit låg och att jag önskar att försöka ta min examen ett halvår tidigare än tänkt, men faktum är att hur dystert det än låter så är det långt mer positivt än själva sanningen. Jag har spenderat dagar med att gråta och må sjukt dåligt för att mina studieresultat denna terminen i princip inte ens existerar. Jag har tappat allt som har med skolan att göra och det enda jag har känt av på sistone är att jag vill droppa av och börja jobba i stället. Men att göra något sådant sätter ju också en del käppar i hjulet, eftersom det skulle innebära att jag skulle gå utan inkomst ett tag tills jag arbetat ihop min första lön. Pest eller kolera, helt enkelt.

Mamma är bra att prata med på det viset. Hon lindar inte in saker i någon slags tycka-synd-om-bomull utan om hon tycker att jag är på väg att ta ett felaktigt beslut så talar hon om det för mig. Hon säger exakt i vilka sammanhang det är jag resonerar fel, men gör det inte förrän hon lyssnat klart på vad jag har att säga. Sen låter hon mig gråta, till och med bli arg på henne för att hon säger emot mig, tills jag lugnat ner mig och insett att mamma i nästan alla fall har helt och hållet rätt och sen resonerar vi oss fram till en lösning.

För så här är det: inom mig finns det två olika Caroline. Den ena är fullständigt rationell och vill verkligen ha sin examen som hon drömt om så länge. Sen har vi irrationella Caroline som är en jävla plåga och har en tendens att ta överhand i jobbiga situationer. Den Caroline säger att det är dags att ge upp och fly någon annanstans.

För ett par timmar sedan var irrationella Caroline övertygad om att vi helt enkelt ger fan i allt, men tack vare mamma (världens bästa människa för övrigt, så nu vet ni det) så har jag valt att låta saker och ting åtminstone mötas halvvägs nu. Planen är att i första hand försöka ägna den här helgen åt att ta igen lite missade saker. Sen kommer jag kontakta studievägledningen på måndag för att få råd och hjälp med att göra upp en plan för framtiden. Min ambition är alltså att i största möjliga mån klara det här hur jävla jobbigt det än känns och hur lite jag än vill just nu. Om det sen kommer innebära timmar i terapi och att behöva förnedra mig själv med att söka hjälp med att klara av studierna, så får det väl vara så. Mitt största orosmoment är egentligen CSN och att de ska dra in lånet för mig, men det får lösa sig med den biten också. Men sen kommer jag även att söka jobb löpande hela tiden som en back up ifall att jag inser att det inte kommer gå.

Öppenhjärtligare än på länge, men fan va skönt det var att få ur sig det.

Kommentarer
Postat av: ida

livet är fan hårt ibland, och b- kursen är ju verkligen inte den roligaste! såå många ggr som jag har velat gett upp också!! men bara du tar tag i det så tror jag verkligen att du kommer klara det galant<3

2011-04-15 @ 21:47:57
URL: http://idaelfven.blogg.se/
Postat av: Gabbi

du fixar det med lite jävlaranamma! förstår att det känns piss nu men tiden går så SJUKT fort och du kommer vara såååå nöjd och lättad sen när det är över! jag tror på dig! <3

2011-04-15 @ 22:45:42
URL: http://cigarettesmokerfiona.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0